Plåtar aldrig natur

Inte min grej liksom. Fast i djurpark kan jag gå. Och även ta ett och annat kort. Vanligtvis mest på folk som speglar sig i djur. I Orsa blev jag dock så imponerad av invånarna att jag nästan glömde bort besökarna. En riktigt, riktigt fin park är det med jättefina djur. 

Ut vill jag, ut i världen!

Det börjar kännas akut: behovet av frihet. Av att ta klivet från livet bakom tangentbordet. Inte för alltid - näe pensionssnack står mig upp i halsen - men från arbetsåret. Jag trivs med mitt kneg men det hindrar inte att jag längtar efter ferieledigt.

Egentligen är det fullkomligt befängt det där med fastslagna pensionsåldrar. Det borde vara självklart att man gör en individuell bedömning av folks önskningar och behov när det gäller att arbeta eller inte. Själv kan jag mycket väl tänka mig att hålla på till 70 om jag får vara frisk och fortfarande ha ett jobb som jag gillar och som håller min nyfikenhet vid liv.

Men just nu är jag alltså rätt slutkörd. Eller som vi sa nere i mina vilda hemtrakter: Dä' går på lötera!

Positivt tänkande

Som fotograf får man vara både positiv och negativ. Fast numera är jag enbart digital. Det hindrar mig inte från att vara mer livsbejakande än dito förnekande. För, precis som Karl-Ludvig i Birger Sjöbergs Kvatetten som sprängdes hävdar: Jorden är ett gött ställe att vara på, det finns inget bättre!

Det finns förstås dom som hoppas på ett paradis, en Edens lustgård där alla kameror växer fritt på träden och bara väntar på att plockas. Men i takt med att jag går och suktar efter en ny modell som tydligen ska, inte bara ta mig till paradiset, men också göra mig till gud, så blir mina gamla skåpnötare bara allt mer attraktiva.

Så pillar jag till exempel rätt mycket på min första digital-ESR just nu och kollar även in vilka tekniskt fulländade bilder den åstadkom. Och då är den ändå antik och urgammal: 10 år!

För tidens hjul inte bara rör sig, det snurrar hysteriskt vilket innebär att allt fler kastas av, som från en karusell som löper amok. En uppdatering värd namnet får inte vara äldre än nio månader, annars är det erase som gäller. Oavsett hur väl fungerande tidigare version visat sig vara.

Snart slår frihetens klockor för mig: semester 2013 väntar. Vad jag ska göra? Inte ett skit! Förutom att ta alla de där fantastiska bilderna jag planerade när jag låg i mitt ide i vintras, infrusen och insnöad och snudd på jättedöd.

Det gäller att passa på nu och göra ingenting på semestern, för om två är det för sent. Då får jag inga flera semestrar. Då är det över. Då måste jag prestera 52/365 som jag antar att man skriver det numera.

Här är några gamla semesterkort. Ha det!

Stonehenge, 1979

Bowery, New York, 1976

Birmingham, Alabama, 2007

Liten fransk småstad, 1985

Istanbul, 2008

Vad skulle just gatufotografi vara bra för?

I mina öron har begreppet alltid känts lite stolligt. Gatufotografi. Ett rätt konstigt uttryck. En stolpig version av street photography. Närbilder av asfalt med hundskit och bromsspår eller?

Innebär gatufotografi att man bara kan plåta ute på gatorna? På trottoarerna? Torgen? Eller kan man gå in i en affär eller på ett sjukhus eller på en idrottsarena,  använda sin kamera och ändå vara gatufotograf?

Henri Cartier Bresson brukar kallas gatufotograf och han plåtade förvisso en del på gatorna. Men han fotograferade även lantliga alléer, grisar i stior och rödvinsupphällare vid flodkanten. För att inte tala om strand- och bordelliv. Så var HCB en gatufotograf?

För oss som uppskattar HCB:s bilder och betraktar dem som högsta konst är frågan lika absurd som ointressant. Vad spelar det för roll ifall de ingår i en genre eller ej? De var ju outstanding och genialiska. Banbrytande. Bäst!

Och så är det med all konst. Jag gillar Mondrian och Yves Klein. Men även Rembrandt och Munch. Det spelar ingen roll vad deras konst kallas, bara den gör något med mig.

In genom de optiska linserna tar sig ljus som fastnar i en sensor eller på en film. Det skapar en bild, som i bästa fall gör mig till en annan - och bättre? - människa. Räcker inte det?

“Practicing an art, no matter how well or badly, is a way to make your soul grow, for heaven’s sake. Sing in the shower. Dance to the radio. Tell stories. Write a poem to a friend, even a lousy poem. Do it as well as you possibly can. You will get an enormous reward. You will have created something.” 

Kurt Vonnegut.

Paradiset är en dröm i svartvitt

Vad är det vi försöker åstadkomma med våra kameror? Vilka intryck vill vi sätta och bevara genom att rikta det kalla ögat mot det varma, veka livet?

Det varierar förstås. Vissa av oss vill bevara egna minnen. Andra vill låna av andras. Men de allra flesta vill nog bara plåta den där ekorren ute på gräsmattan för att de kan. För att de plötsligt har en telefon som inte bara går att prata i utan också att prata med.

Inte fan har bildskapandet vunnit nåt på det! Det tas fler kort än nånsin förr men inte har allt detta instagrammande gjort avbildandet bättre. 

Tabloidtidningen Chicago Sun-Times har sagt  upp alla sina fotografer och lägger ner fotoavdelningen. Bilderna ska i fortsättningen tas med iphone av tidningens journalister. Plötsligt upphöjs amatörism till professionalism genom ett penndrag av blaskans räknenissar. Och det är bara en tidsfråga innan våra svenska motsvarigheter följer efter. Redan nu använder de ju sig av "läsarbilder",  ibland så usla att man får gissa vad de föreställer.

Enda slutsatsen av detta blir: Dröm! Inte om fornstora dagar utan om dom du redan befinner dig i och har kvar. Sluta att slåss mot övermäktiga krafter och ägna dig i stället åt att förädla i det lilla. Se det som en gerillaverksamhet varenda gång du pressar ner avtryckaren och tar en bild. Och göm undan den på en säker plats.

För som författarfavoriten Haruki Murakami säger:

Svaret är drömmar. Fortsätt att drömma. Stig in i drömmarnas värld och kom aldrig ut igen. Lev i drömmar för all evig tid.