Nyliga kort ... 42

Mera orange.

Vad är naturliga färger? För en färgblind kan det vara svårt att skilja på rött och grönt, men det finns också dom som är helt färgblinda och ser världen i svartvitt.

Så när vi bjäbbar och käftar om ifall vi ska plåta i färg eller svartvitt handlar det egentligen om en ickefråga. Antingen ser vi eller också inte. Eller: antingen bryr vi oss eller bryr oss inte. Det kallas för smak. Färg eller svartvitt är alltså en smakfråga. Och eftersom det i alla smaksammanhang framhålls vissa åsikter som mera rätt eller finare så kan vi lugnt strunta i alltsammans.

Precis som vi kan strunta i hur bilden, kortet, fotot kommit till. Analogt eller digitalt? Det är också en smakfråga, och visserligen kan man hävda god smak åt ena eller andra hållet men i slutändan sitter ändå svansen där bak.

Gänget på bilden är halloweenfirare i London. Eller inte.

Nyliga kort ... 41

Påsken är gul.

Och julen röd. Pingst vit och midsommar grön. Nytillskottet är halloween som givetvis är orange.

Intressant var alla traditioner kommer ifrån. Allhelgona hette det förr och hade ingenting med blod och skräckiga masker att göra. Men så var de där lika plötsligt som en massmördare dyker upp på vita duken. Och snart är det svarta veckan då man ska spendera alla pengar man har på grejer man inte visste man behövde.

Julen är ju en gammal bekant men Alla hjärtans dag är tämligen ny, som superföreteelse i alla fall. Kan inte minnas att vi köpte rosor till våra tjejer i min ungdom. Eller kollade på Mellon, vilket också blivit en ny sorts helg/högtid som går i regnbågens alla färger.

Tro inte att jag klagar, bara konstaterar fakta: Tiden går och allting förändras. Och ingenting. Själv föredrar jag nog semlans dag om den finns. På nyårsdagen brukar man i alla fall kunna köpa årets första.

Nyliga kort ... 40

Om integritet.

Jag vill helst alltid ha en människa med i min bild. Fast det är förstås inte alltid som en människa vill vara med. Så hur gör man då?

Ibland får man nöja sig med ett spår som folk satt. Andra gånger överfalls man nästan av någon som bara måste få vara med på bild. Men spelar det egentligen någon större roll för det man vill berätta ifall man ser ett ansikte? Eller räcker det med en profil eller ett bakifrånskott?

Jag tycker nog att det är tämligen oviktigt att vara tvungen att möta en blick. Många gånger är motivet ganska illa till mods och då blir det ändå ingen bra kontakt.

Det viktiga är att berättelsen som ska finnas i varje bild går fram. Sen är det upp till knäpparen hur man når dit.

Nyliga kort ... 39

Att berätta en historia.

Hösten 1989 var jag i Berlin för att plåta historia. Muren skakade, darrade och revs till sist. Framtiden såg ljus ut, fred och frihet låg inom räckhåll. Fast så blev det ju inte riktigt.

Sovjet blev Ryska federationen och i Petersburg bidade en viss Vladimir sin tid. Och där är vi idag.

Men i gamla superdiktaturen DDR jublade människor. Man stod i kö i timmar för att få komma över till väst och med egna ögon se och beundra överflödet. Plötsligt var ens  gamla Trabi inte ens värd skrotvärdet längre, trots att man hade fått vänta i åratal på att få den levererad.

Den här bilden är inte tagen 1989, snarare tio år tidigare, men den berättar ändå lite historia. På en rastplats nånstans utefter en västtysk motorväg har någon gett upp. Bilen har övergivits efter att den gjort sitt och levererat dess innehavare till friheten. Vart tog han vägen, vad blev det av drömmarna? En historia att fundera över.

Nyliga kort ... 38

Kameran ljuger alltid.

Eller åtminstone den som håller i den. Om jag påstår att det här är en bild från Sahara på en minikaravan kan ingen egentligen säga emot mig. För kortet visar några kameler med ryttare som traskar på led över sanden. Men om jag säger att det är en turistfälla för att få rida kamel i den iranska öknen? Då blir ju inte mitt första påstående sant. Men är det andra det?

Det spelar egentligen ingen roll eftersom det bara är en enkel, lite inställsam bild som det handlar om. Fast för mig har det ändå en viss betydelse eftersom jag var där och tog den. Jag såg gänget på sanddynen och tryckte av några exponeringar. Och jag behöver inte ens tala om att ryttarna var mitt ressällskap och att ritten varade ungefär en halvtimme. Sen for vi tillbaka med vår buss till oasen som vi bodde i.

Det handlar inte om fake news. Bara om enkla, vardagliga fakta. Så lita för allt i världen inte på den som påstår att kameran aldrig ljuger. För han ljuger.