Nyliga kort ... 47

Världens bästa jobb har jag haft.

Som fotograf och journalist under hela mitt yrkesverksamma liv har jag fått träffa, plåta och berätta om de mest fantastiska och särskilda människor. Kända och okända om vartannat. Vänliga oftast och generösa med att prata och dela med sig av sin historia.

Som ni kanske förstår utspelade sig detta i en tid när man kunde slå upp någon som Jarl Kulle i telefonkatalogen, ringa och be att få göra en intervju. Idag skulle tretton pr-människor alla vilja ha sitt ord med i laget och i slutändan skulle det kanske ändå utmynna i nada.

Men så var det inte förr alltså. När författaren och filmregissören Vilgot Sjöman, känd för sina nyfikna filmer gul och blå, gav ut sin självbiografi var det bara att slå en pling och sen satt vi i Radiohusets cafeteria en hel eftermiddag och pratade. Och då tog jag den här bilden.

Nyliga kort ... 46

Jag gillar att plåta ungar.

Ja, barn är nog nästan mitt favoritmotiv. Om man nu tillåts uttrycka sig så i denna ängsliga tid. För det som var självklart för nåt årtionde sen är idag suspekt och leder lätt till fördömanden och uthängning på sociala medier.

Och ändå, om jag bläddrar i albumet som min mamma satte ihop av våra familjebilder, ser jag mig själv brunbränd och naken jaga fram över Köpingsviks vita sand på Öland på femtiotalet. Ingen skulle haft en tanke på att jag var ett presumtivt pedofiloffer.

Men nånting har hänt. Kanske på grund av att det är så mycket lättare att i denna uppkopplade värld bete sig som ett svin.

Fast det kan inte bara vara därför. Nånstans har moralpanik sipprat in och förgiftat våra sinnen så till den milda grad att det idag är omöjligt att ta en bild av en okänd unge i en lekpark. Hur inbyltad i bävernylon den än är.

Det är tur att jag har mina barnbarn som ställer upp som modeller ibland. Eller som på den här bilden av Kristofer, min äldste son, tagen nån gång i början av åttiotalet i vår hiss på Kungsholmen. Värre än så var det inte.

Nyliga kort ... 45

Det här är Ture Sventons pappa.

Eller Åke Holmberg, mannen som skrev de odödliga böckerna om den ibland läspande mästerdetektiven. 1989 sändes den som julkalender i SVT med Helge Skoog i titelrollen.

Jag träffade författaren i samband med att kalendern var under inspelning. Han stod i telefonkatalogen - folk gjorde sånt på den tiden - och bodde i en lägenhet på Hornsgatspuckeln i Stockholm.

Han var en mycket ämabel äldre herre som verkade uppskatta mitt besök. Han berättade gärna om Sventonböckerna vilka kommit till som en parodi på amerikanska, hårdkokta deckare. Men i stället för att pimpla whisky frossade Holmbergs hjälte på semlor inhandlade på konditori Rosa på Drottninggatan där hans kontor också låg. Där arbetade hans sekreterare fröken Jansson och där fick han besök av den milde och bildade herr Omar som också var en motbild till tidens grovmuskiga arabiska bovar. Sventons egen antagonist var den lömske Ville Vessla.

När jag berättade att jag förvisso gillade Sventon skarpt men ansåg att Holmbergs bästa bok var den spännande ungdomsboken Ett äventyr i Stockholm (1946) blev han nästan rörd till tårar.

- Menar du verkligen det? sa han. Så underbart, det är min egen favorit men ingen har en aning om den idag.

Det blev ett långt och spännande samtal i hans trivsamma lya och även några porträtt. Det här är ett av dom.

Åke Holmberg dog i september 1991.

Nyliga kort ... 44

Vad får man fotografera?

Allting, säger jag. Vad man sen gör med bilden är en annan sak. Det är där som det personliga ansvaret och hänsynen kommer in.

För en bild är ju ingenting innan den används till nåt. Därför kan man trycka av mot i stort sett vad som helst. Så länge ingen skadas eller far illa är det fritt fram.

Tyvärr gäller ju inte den regeln på sociala medier. Där kan vem som helst hängas ut i vilken situation som helst. Ingen avkrävs ansvar och vem som helst kan bli ett offer. Därför är det upp till oss, kamerafolket, att använda inte bara hjärnan utan också hjärtat när vi plåtar.

Men ta bilden för all del.

Nyliga kort ... 43

Jag använder aldrig mobilkameran.

Fast den här gången gjorde jag det. Situationen var helt enkelt sån att jag inte hade nåt annat verktyg tillgängligt.

Jag höll på att natta mitt yngsta barnbarn Tom när han helt plötsligt blev väldans tyst, mitt i Pettson-sagan. Mycket riktigt: han sov. Djupt och rofyllt. Och jag ville bara ha en bild av honom.

Så vad göra? Jo, krypa till korset och plocka fram iphonen och sen ta bilden.

Så varför gör jag det inte oftare? Därför att telefonen är en telefon för mig och kameran en kamera. Kalla mig gärna konservativ och tjurskallig men så tänker jag. Jag vet att phånen är ett utmärkt verktyg som bara blir bättre och bättre. Men det påstås ju även Leica vara och jag skaffar ändå ingen sån.

Dessutom får jag creeps när jag ser skockar av mänskor som står där som phån och filmar i stället för att uppleva.

Så antingen använder jag min gammaldags kamera eller ingen alls. Om nu inte Tom pockar på uppmärksamhet förstås.