Strövarkort 215. Alldeles för många kameror

Ibland, tämligen ofta faktiskt, drabbas jag av ångest när jag betraktar mitt kamerainnehav. Just HAV är ett rätt adekvat ord eftersom samlingen påminner om oceaner av skvalpande fotoapparater av varierande ålder och teknik.

Ni vet den där känslan i magen då man vet med sig att nåt inte är riktigt som det ska vara? Så känns det när jag gör ett hastigt överslag och inser hur många tusenlappar som pluppar runt där i kameravågorna.

Ångest är bara förnamnet. Men så, när man minst väntar det, kommer trösten.

Satt häromdagen och tittade på den fabulöst roliga och intressanta dokumentären om Keith Richards, Under the Influence, som ligger nyutlagd på Netflix. Drygt en och en halv timmes exempellös njutning där varje replik är ett kraxigt bevingat ord och en framtida citatguldgruva. Då dök gamle ärrade Tom Waits upp, fräsch som en nyponros i förhållande till huvudpersonen. Han berättade om hur det gick till när han och Keith skulle jobba tillsammans och skriva några låtar ihop.

Upp på gårdsplanen körde en långtradare och den innehöll minst 300 gitarrer, berättade Tom. Och inte nog med det, medföljande var också en gitarrtekniker med full koll  på vartenda instrument. Han förde bok över gitarrerna, var och när de var inskaffade och vilka egenskaper var och en av dem hade.

Plötsligt så framstod mina kamerainnehav som futtiga fisar i universum. Om Keith kan byta gura för vartenda ackord, så kan väl jag få byta kamera efter hur humör och motivvärld skiftar?

Så nu är frågan den, mot vad ska jag vända blicken härnäst?

PS. Jag saknade bild på Keith, men den här från Göteborg 1982 får väl sägas kunna illustrera ovanstående på ett rätt adekvat sätt. Kifen stod ju bara några meter till höger om den här snubben.

Strövarkort 214. Hilda på bättringsvägen

Jag sa ju att hon är en tuff sort, Hilda, staffen. Nyopererad och med avsågat ben, påtvingad absoluta vila och stillhet och förbjuden att hoppa och skutta som är det bästa hon vet. Men med envishet och ett stort mått av kärlek har huassefar förmått att hålla på reglerna och henne på mattan.

Och det har gett resultat. Efter återbesök på djursjukhuset idag var det idel lovord. Så vi sträcker på oss, Hilda och jag.

Det är ju märkligt hur våra djur engagerar oss. Är det inte den ena så är det den andra, hund eller katt. Så när hunden for hem blev katten kvar och synnerligen nöjd var hon med att vara enda djuret på täppan. För såna är dom ju katterna; egna, suveräna, ja bäst helt enkelt. Och det är faktiskt mycket enklare att koppla av och bara vara kisse då det är hundfritt i huset.

Strövarkort 213. Rapport från en rehabklinik.

Hilda är en tuff dam. Tämligen liten men hård som betong. Därför var det lite förvånande att hennes korsband var så svagt att det gick av. Fast sedan visade det sig inte alls vara så konstigt; staffarna drabbas ofta av den åkomman tydligen. Dom är helt enkelt lite svaga på den punkten.

Så det blev en operation och absolut stillestånd anbefalldes. Hela processen från ingrepp till friskförklaring tar mellan 8 till 10 veckor. Och eftersom Hilda blivit med spädbarn hemma föll det på hussefars - min alltså -  lott att övervaka och försöka hålla damen i stillhet.

Jag kan lugnt säga att det är lättare sagt än gjort och ett tufft jobb. För i takt med att det avsågade benet läker och såret blir allt mindre sår, desto rastlösare blir Hilda. Och hon kan för sitt liv inte begripa varför man bara måste hålla sig inomhus i stillhet när världen och Hagaparken ligger och väntar bortom kröken där ute. Förklara det den som kan.

Strövarkort 212. Dags att vakna upp och ta ställning!

Jag använder aldrig bloggen som ett politiskt redskap eller agiterar för någon sak. Men jag tycker att vi som hävdar att vi ser och avbildar, fotograferar, också har en skyldighet att faktiskt göra det. Se alltså.

Det finns en massa korkskallar både inom och utom våra gränser som har fått för sig att flaggviftande och egenskapen att ”vara svensk” skulle göra dom till förmer än andra. Att dom bara genom att vara födda i det här landet har större rätt till det än andra. Dom har så fel!

Historielöshet och bristande kunskap tycks vara det utmärkande för dessa så kallade nationella. De låtsas att de älskar flaggan och folket - vissa alltså - men i själva verket saknar de förmågan till både empati och kärlek.

Det här är en fotoblogg, javisst, men det innebär väl inte att man inte får tycka till om eländet som dessa intelligensbefriade individer sprider. Fotografera deras fejs och publicera dom på nätet vettja!

Dessa figurer som ska tillåtas besöka våra skolor. Som ska få prata med våra barn och barnbarn. Vad tänker dom säga? Att det är lögn att 1,1 miljoner människor utrotades bara i Auschwitz? Att det aldrig hänt? Gud bevare oss alla!

Jag vill inte låta ondsinta och trångsynta nationalister att ta över våra gator och torg, skolor och sjukhus. Det är dags för alla som tycker likadant stå upp och ta avstånd. Käfta emot och skit i att ett visst parti ökar i opinionsundersökningarna. Det är trots allt i riktiga val allt avgörs och det valet är vårt.

Nu har jag har sagt vad jag tycker och vill bara tillägga att vi som på ett eller annat vis kallar oss gatufotografer, som rör oss ute i verkligheten och som försöker avbilda och i viss mån påverka den, också är en del av det som händer i samhället vi lever i. Och att vi har ett ansvar för det. 

Strövarkort 211. Nya böcker av Petersen och Sally Mann

Det bästa mediet för att titta på bilder och fundera omkring dom är boken. Den är förhoppningsvis en avbild av vad fotografen själv sett och tänkt sig att presentera. Dessutom kan jag sitta i lugn och ro hemma i fåtöljen och studera verken i detalj och följa deras intentioner och mål.

Just nu har jag närstuderat två nya böcker, helt olika men lika intressanta. Dels den amerikanska fotokonstnären Sally Manns Hold Still. A memoir with Photographs , dels Anders Petersens senaste stadsporträtt: Valparaiso.

Sally Mann, som har ställt ut i Sverige flera gånger, har skrivit en av de mest intressanta självbiografier jag läst. Hon har närmat sig sitt liv genom människorna som hon vuxit upp och lever tillsammans med och dom som betytt något för henne.

Sally Mann lever på sin farm i Virginia i amerikanska Södern. Det är där hon får inspiration och näring och det är också där hon mestadels arbetar med sin storformatskamera och sina uråldriga kemiska tekniker.

Texten är späckad av bilder som illustrerar det som hon berättar om och jag kan bara konstatera att helheten blir en synnerligen inspirerande läsupplevelse. En sån där som man längtar efter ibland och som får en att bara fortsätta läsa tills sista sidan är klar.

Anders Petersen läser man också, fast på ett helt annat sätt. För oss som följt honom genom åren är språket välkänt, likt en poets och hans bilder har förmågan att bränna sig fast på näthinnan. Trots att motiven och tekniken är så välkänd att jag ibland måste le; nu parafraserar han väl i alla fall sig själv?

Må så vara, fast vad spelar det för roll? Anders Petersen är ju ändå en av dom få som fortfarande får mig att vilja ta upp kameran och damma av den. Det enda som avhåller mig är bristen på ett lika spännande liv att skildra som det han lever.

Besöket i Valparaiso är hans första i Latinamerika men en naturlig fortsättning på de stadsböcker han jobbat med det senaste decenniet.