STRÖVARTKORT 253. I väntan på den bildmässiga orgasmen.

Det var länge sen det gick för mig. Rent fotografiskt alltså. Ni vet den där underbara känslan av JA!!! JÄVLAR ANAMMA, DÄR SATT DEN!!!

Man lufsar fram, tar sina små danssteg och låtsas man är Cartier-Bresson. Sen kommer man hem och tittar på resultatet. Eller snarare låter bli att kolla eftersom man redan från början vet att det är skit.

Lite tröst i bedrövelsen får jag av alla nyhetsbrev från konstnärliga fototidskrifter och sajter som radar upp den ena fullkomligt hjärndöda bilden och fotografen efter den andra. Berömda, välrenommerade institutioner som funnits i decennier men som nu mest publicerar pretentiös smörja.

Det må vara British Journal of Photography, Lens Culture, MACK, Aperture, ICP eller Magnum. Trist, trist så att klockorna stannar. Fast det innebär också att jag själv inte behöver känna mig så nedslagen, underlägsen och helt uträknad.

Jag minns i min fotografiska barndom vid slutet av sextiotalet, när tidningar som Foto och Populär Fotografi, senare Aktuell Fotografi, presenterade då nya och spännande fotografer. Duane Michals, Ralph Gibson, David Hamilton, Eikoh Hosoe, Jerry Uelsmann, Susan Meiselas, Emmet Gowin, Jody Dater, Bert Stern, Nan Goldin, David Bailey, Larry Clark, Mary Ellen Mark, Jeanloup Sieff och tjogtals andra.

Med vartenda nytt nummer av fototidskrifterna följde hela konstnärsskap att utforska och låta sig inspireras av. Tidiga resor till London öppnade möjligheter att köpa fotoböcker av de nyupptäckta stjärnorna, skrifter som fortfarande förmår väcka min lust ibland.

Så var är dom nu? Alla som väntar på upptäckt. Kan vi inte se dom för allt ljus som kontaminerar stjärnhimlen? Allt babbel och all skit som vi förväntas slösa bort vår snålt tilltagna tid på?

Dom finns där säkert och dom jobbar på i tysthet. Det är bara det att vi måste lyssna för att höra. Eller blunda för att se.

Här är i alla fall en nyupptäckt fotograf som jag hittat alldeles själv. Han är engelsman och han heter  Arnhel de Serra. Han jobbar just i den stil som jag alltid varit svagast för. Så kolla in hans hemsida: http://www.arnheldeserra.com

I väntan på att det stora undret ska ske syresätter annars jag min verklighet med gamla favoriter som Tony Ray-Jones, Martin Parr, Steve McCurry och Elliot Erwitt.

Och kanske börjar jag bära med mig kameran igen för en dans ute i verkligheten ibland. Bara utifall att liksom.

STRÖVARKORT 252. Det är inte intressant HUR en bild kommit till, utan ATT den gjort det.

Jag gick fotoskolan på sjuttiotalet och minns hur vi pillade på all utrustning. Made in Germany eller Japan stod det oftast på den. Vi tryckte av, vi smekte och vi önskade. För vi var rätt osäkra på vad vi egentligen skulle använda detta fantastiska medium - fotografin - till.

Men man mognar med åren. Tappar prestigebehov och krav på att vara perfekt och ofelbar. Tar livet lite mer från den coola sidan och uppskattar det möjliga i stället för det omöjliga.

Jag började plåta 1969, nitton år gammal. Köpte en Pentax med tre gluggar och tog massor av bilder. Soppade rullarna hemma i garderoben och kopierade sen i köket. Upptäckte magin och blev fast. Ungefär som med min första skrivmaskin. Fast det var varken maskinen Halda eller apparaten Pentax jag älskade utan möjligheterna dom gav mig. Insikten att plötsligt vara i stånd att göra precis vad som helst.

Visst, man är naiv i dom åren, men det är just det som är så underbart. För tids nog kommer all självkritik som förtär och kväver. Som påpekar hur uselt allt som man åstadkommer är. Vilka vissna bilder man tar, vilka skruttiga texter man skriver.

Ändå, trots förbehållen, valde jag bild och ord som yrke. Först som fotograf, senare som skrivande. Men plåtandet, allt det där med magin, det dog långsamt sotdöden när jag måste försörja mig på det. 

Sedan jag passerat sexti började jag hitta tillbaka till bilderna. För att jag inte behöver leva på dom längre och för att med den digitala tekniken kan jag göra allt det som jag kunde göra förr, fast utan en massa krångel.

Visst kan jag bli nostalgisk av doften från ett mörkrum. Falla i trance framför perfekta kopior på en gallerivägg. Men vad jag egentligen bryr mig om är det som finns innanför bildens kanter och ramar. Hur det hamnat där, om genom tysk, japansk eller östtysk teknik, struntar jag i. Om det suttit en zoom, ett tele eller en grodvidvinkel på kameran är ointressant. Att bilden når fram är det som räknas.

Alla får förstås gilla gamla kameror och pilla på dom. Men utan att använda dom blir det ingenting. Bara resultatet räknas. Det som ögat landar i. Om så på en vägg bakom glas och ram, inplastat i en plånbok, häftat på en kylskåpsdörr eller tryckt i en påkostad kaffebordsbok.  

STRÖVARKORT 251. Kasta bort ditt liv – och få det sen tillbaka.

Idag städade jag källaren, kastade bort – och fick det åter. Som en serveretur av en Björn Borg i sin krafts dagar. .

Hemmablindhet är det vanligaste synfelet. År ut och år in rundar man samma gamla bordshörn och slår i samma gamla höft som med tiden blir allt blåmärktare. Det gör lika ont varenda gång men trots det så inte ens snuddar tanken vid att flytta på bordet. Inte förrän den dag då skivan rämnar av sig själv eller som någon annan flyttar på den, så inser man att placeringen alltid varit fullständigt idiotisk. 

Och i den bästa av världar så upptäcker man förstås också då all oreda omkring sig och sätter omedelbart igång med att göra något åt den? 

Glöm det! Det är som med övervikt: ovanor man jobbat hårt på att skaffa sig under lång tid blir inte automatiskt goda vanor bara för att man börjar få lite insikt och plötsligt gläntar på ögonlocken. Man måste jobba på saken, behöver väckas, få sig en rejäl omskakare. Man måste byta synfält, upptäcka sånt man hittills blundat inför. Dessutom tvingas man acceptera att det får konsekvenser i ens liv. Som att bli tvungen att börja röja upp i skiten till exempel.

Att se oredan är inte alltid så lätt. Det är betydligt lättare att blunda och skylla på annat. Den där höften till exempel, den blåmärkta du vet, som gör det så tungt att böja sig ner och plocka undan sånt som ligger framme och skräpar. 

”Det gör jag sen”, säger du. Vilket innebär – i bästa fall – att du gör det mycket, mycket senare. Eller troligast inte alls. 

Paradoxalt nog är det ofta lättare att upptäcka virrvarret i vårt inre än det som finns runt omkring oss. För att ta itu med den inre röran tillhandahåller samhället en stab av experter beredda att hjälpa till: terapeuter, psykologer, kuratorer. Den yttre röran däremot förväntas vi inte bara upptäcka på egen hand utan också ta hand om själva.

Man kan förstås betrakta världen omkring sig olika. En persons oreda är en annans pedanteri. En tredjes ordning är den fjärdes kaos. Och sånt får man acceptera. Men är också vara viktigt att se, att yttre och inre röra faktiskt hänger ihop.

Att det finns samband mellan depression och nedstämdhet och oredan man omger sig med. Att röran kan vara orsak till irritation och gräl, gnissel och bråk mellan människor. Att man kan bli trött och håglös av att vara ett skrott i en växande kökkenmödding.

Jag tänker på en artikel jag läst om Christer Strömholm och hans minutiöst planerade lilla lya i Paris. Varje centimeter och yta där var genomtänkt, allt han ägde och hade rymdes på några futtiga kvadrat. Ändå föll inte väggarna ner över honom; han hade funderat, planerat och därefter genomfört sin plan. Det vill jag också göra.

Fynd i förrådet. Beviset hittades i gammal låda bland en massa neg.

STRÖVARKORT 250. Vem är man egentligen mellan bu och bä?

Först trodde jag det här var min son. Men sen såg jag: det är ju jag. Och ändå inte. Killen på bilden är bara nitton år och jag är 49 år äldre. Så det kan omöjligt vara jag. Och ändå.

Vart tog den vägen, tiden? Jag minns så mycket att det känns ohälsosamt. Ibland känner jag för att skriva ner allt, men så inser jag att ingen är särskilt intresserad. Nu börjar farfar berätta igen, som Sigge brukar sucka.

Man säger att gamlingarna går i barndom och kanske är det dit jag är på väg. Samtidigt tycker jag inte själv att jag är särskilt nostalgisk utan tämligen nutidsorienterad och nyfiken. Jag vill gärna vända blad och kolla in vad finns på nästa sida.

Men det kan inte hjälpas att jag undrar: Vem är han, killen på den här bilden?

Fakta vet jag ju: Sedan tre månader är han faderslös; pappan dog i september i en hjärtinfarkt bara 46 år.  Sonen har rest med som sällskap åt sin mor till Playa del Ingles. Hon är nybliven änka, 43 år gammal. De har flytt julen för att slippa alla jobbiga minnen, men han kommer ändå att få Beatles vita album i julklapp när han kommer hem. Ingenting är som det har varit. Fast han har haft sin första tjej även om det är över när bilden tas.

Är det sånt här man har kameran till? Eller borde ha? Bilden är tagen med en Instamatic och jag exponerade inte ens alla neg på rullen. Mamma ville ha en bild av mig och jag poserade motvilligt.

Fast idag är jag ändå rätt glad över att den togs. För den har bevarat något mer än bara hur jag såg ut. Inkapslat i den ryms en känsla av vem jag var på väg att bli. Ett drygt halvår senare skulle jag flytta till Stockholm och börja på universitetet. Varför vet jag inte; det var bara så. 

Kanske är det som några påpekade i sina kommentarer till tidigare bloggar i veckan, att det är det nära man ska fotografera. För även om bilden bara är yta, så finns det något därunder som inga ord i världen förmår skrapa fram. Och det borde väl vara värt något?

STRÖVARKORT 249. Får man bära sig åt hur som helst bara för att man har en kamera på magen?

Måste man fråga först? Är det viktigt med samtycke? Ja, rent mellanmänskligt är det väl det. Fast när det gäller fotografi tycker jag ofta tvärtom.

Ifall man alltid skulle fråga ett motiv innan man tryckte av, så skulle massor av bra bilder, kanske lejonparten, aldrig tas. Ingen Bresson, ingen Frank, ingen Winogrand skulle ha funnits. Folk skulle bara värja sig, kråma och konstra och BILDEN fara all världens väg.

Fast alla som då och då använder en kamera publikt vet hur känsligt det kan vara ibland. Jag behöver inte räkna upp argumenten man får höra; alla känner till dom. Det innebär nu inte att bilderna ska förbli otagna. Däremot kanske de inte alltid behöver publiceras.

I tider då selfies verkar vara den vanligaste fotoformen, där folk  tydligen är beredda att häva ur sig vad som helst, kan det verka lite underligt att en del blir så skogstokiga av att se in i en annans kamera. Det betyder dock inte att man som fotograf måste bry sig om dem så länge inte lagen hindrar verksamheten. Och rädslan för obehaglig konfrontation förstås.

När jag var i Iran i höstas tog jag tusentals bilder. De flesta av dom porträtt. Och 99 procent av dom var samtyckesbilder därför att jag från början bestämt att det skulle vara så. Jag vill visa möten mellan mig och motiven.

Hade jag smugit runt med kameran hade det blivit en helt annan sorts bilder. Helt legitima dom också, men inte vad jag var ute efter den här gången.

Frågan om fotografens ansvar lämnar jag därhän. Mitt enda ansvar är faktiskt bilden. Vad jag sen gör med den är en helt annan sak. Men skulle vi alltid ta hänsyn till allt och alla blev det inte mycket kvar för oss att avbilda.