Strövarkort 179. Fram för tyckfriheten

Allt oftare känner jag mig bara som en trött tyckare. Ett åsikstroll som går gatan ner och tycker en massa om folk jag möter. Att nån ser imbicill ut, att en annan har väldigt kort kjol. Att en medelålders man som kommer rakt emot mig har en ansiktsfärg som siar om att han kommer att vara död inom en månad. Att tre barnvagnar i bredd är två för många.

Jag slår upp tidningen, loggar in på nätet, sätter på radion, stänger av TV:n. Och hela tiden så tycker jag. Har åsikter, fördomar, synpunkter. Måste jag ha det? Kan jag inte få en smula tyckfrihet?

Tiden kräver åsikter och fort som fan ska det gå. Varenda dag är som en Vi-femma i Aftonbladet där jag har att ta ställning till om det är rätt att stoppa Norra länken eller om smådjur ska få rösta i kyrkovalet.

Morfar behövde knappast tycka nånting förrän framåt elva på förmiddan. Då kunde han kanske tycka att matsäcken i bleckburken var god eller också att den inte var det. Sen var det inte mer med det. Han kunde låta bli att att tycka något ända till kvällen då dagsnyheterna från Tidningarnas Telegrambyrå berättade att linjen som förespråkade ett obligatoriskt system för tjänstepension, ATP, hade vunnit folkomröstningen. Det tyckte morfar var bra.

Att man reducerats till en åsiktsmaskin kanske är ett tidens tecken. Samtidigt skulle vi tycka utav helvete i min ungdom också. Fast då helst likadant som alla andra. På det området har det möjligen blivit bättre. Nu får man tycka vad man vill. Till och med fel. Bara man hittar tillräckligt många andra som tycker fel på samma sätt. Då kan man bilda en intressegrupp eller ett nätverk. Starta en remissrunda eller en grupp på Facebook.

För egentligen är det ju konsensus som eftersträvas. Se där, nu skrev jag det i alla fall, ordet som jag 1987 lovade att aldrig sätta på pränt. Fast det är förstås så vedertaget nu att jag nästan glömt synonymen, ett beslut som fattats i samförstånd. Vilket låter som hämtat ur ett partiprogram. Konsensus däremot låter mer som nåt studentikost hyss.

Men samförstånd är något väldigt fint. Det hävdas ibland vara av svenskt ursprung och att det bara är vi av alla folk som inte offentligt pucklar på varann när vi inte är överens. Den som påstår det har aldrig suttit på ett fotbollsderby i Solna. 

Precis som med rökning och mobiler borde åsiktsfria zoner upprättas. Några bord och stolar under en väsande gasolvärmare där man kunde sitta, till och med mitt i vintern med en flisfilt runt axlarna och inte tycka nånting alls. Inte ha en enda åsikt.

Allra längst inne i kroppen väser en varm låga av tillfredsställelse över att få frysa ihjäl utan att behöva tycka ett enda dugg om saken. Det tycker jag om. Så Gud bevare vare den åsiktsfria döden!

Strövarkort 178. Det bedrägliga minnet

Minnen är otrogna lymlar som tumlar runt i vinden, som gör tvärsäkra statements och som målar i grälla färger: Så här var det! försöker dom säga. Tro dom inte!

För så var det inte. Aldrig. Eller nästan. Bara om minnet fotograferats av kan det likna det som skymtar i backspegeln, men inte ens då är det säkert. Likadant med ansikten. Dom är ju bara ansikten. Saknar röst, minspel, doft, närvaro. Saknar den människa som gav det existens. Är bara namnet under bilden på albumets tummade sidor. I samma stund som våra vägar skiljdes inleddes blekningsprocessen för att sen inte sluta förrän allt var bortnött. Allt utom "minnet".

"Minnet" ger legitimitet åt precis vad som helst. Man kan måla det neongrönt, krydda med curry och sen spöka ut det i en Kinaimporterad papegojmask som kallas Monster-Mao. Eller vad som helst.

För minnet är lika sant som skvadern, den påhittade korsningen mellan hare och tjäder. Lika konstruerat och lika illa strukturerat. Jag försöker gå tillbaka till en bestämd månad ett givet år. Omöjligt! En vecka då? Går inte. Men en dag? Näe, det är ogörligt. För i samma stund som något händer, bleknar det bort och glöms. Kvar finns begreppet "minne", poesi skrivet med vatten, krafsat med pekfingret i sanden. Och vågorna tvättar bort och döljer effektivt vartenda brott.

Varför är det då så viktigt att minnas? Kanske för att om vi ska orka framåt så måste vi tänka bakåt. Skapa jämvikt och balans mellan då och sen. Och kalla det för nu.

Judiska museet, Berlin.

Jag hävdar ofta min brist på känsla för nostalgi och det är sant: jag hyser väldigt liten längtan åter. Men det beror förstås på medvetenhet om att det är omöjligt att backa bandet. Och då får självbevarelsedriften styra skutan. Minnet får bli en taskig schlager eller ett foto med blekta Agfafärger från semesterresan till Mallorca 1966.

Undrar hur man skulle reagera ifall någon sedan länge död plötsligt stod framför en. Sa hej, det är jag. Känner du inte igen mig?

Näe, det skulle jag nog inte göra. Jag skulle undra vem den där personen som säger hej till mig liknar. För visst är det något bekant över honom. Jag kan bara inte säga vad. Och sen skulle jag gå vidare och inte tänka mer på saken. Kanske bara snegla lite åt backspegeln och undra.

Strövarkort 177. Konsten att vara skiträdd

Jag skulle vilja plåta som Anders Petersen. Eller Strömholm och Don McCullin. Visa upp resultat av ett liv så spännande att varenda nagel är nerbiten till roten.

Men så är det inte. Mitt liv är inte alls särskilt spännande och därför blir mina bilder inte det heller.

Jag umgås inte med transor i Paris, dricker inte med sjömän och horor i Hamburg och hukar inte för kulor runt skallen i Syrien. Jag lever ett mycket lugnt och odramatiskt liv i Solna, går mina dagliga promenader i Hagaparken, skriver, läser böcker och pysslar med bilder. Oftast i ensamhet.

Så vad ska jag fotografera?

Min vardag, hör jag en röst svara. Visst, min vardag. Fast det gör jag ju på Instagram och Facebook. Det är inte fotografi, bara små notiser i kanten. Och jag kan ju inte hålla på och plåta Brunnsviken dagarna i ända.

Så vad är bra och spännande fotografi? Är det egentligen inte bara spännande liv som det handlar om?

När jag tittar på Nan Goldins eller Larry Clarks bilder så är det motiven som fångar min uppmärksamhet. Inte i första hand det fotografiska handlaget. Men jag skulle aldrig velat leva deras liv i knarkarkvartarna bara för några bilders skull. Det är det inte värt.

Eller ta Araki, Koudelka och Ackerman. Solitärer som lever mitt i sina egna spänningsfält och bara råkar ha kameran med sig och för att berätta om liven omkring sig. Eller?

Det handlar om att utsätta sig. Så ungefär brukar i alla fall Anders Petersen uttrycka det, men det är förstås lätt att säga tulipanaros. Med tilltagande ålder och feghet  har det blivit mig allt mer motbjudande att sticka fram skallen i krutröken och jag är sannerligen ingen McCullin.

Fast man kanske kunde ta till sig ett annat av Petersens uttryck:

– Jag är ofta skiträdd! Men jag är inte rädd för att vara rädd. Hela mitt uppdrag går ut på att utsätta sig. Men det gäller att ha känselspröten ute hela tiden.

Är det så man blir en bra fotograf? Genom att lära sig bemästra sin rädsla och känna efter?

Kanske det. Men faktum kvarstår: man behöver ett liv att utsätta sig för. En vardag så pass spännande att den är värd att berätta om. Och det är som sagt lätt att säga tulipanaros.

Strövarkort 176. Livet är mitt

Vad är det som formar en människa? Som gjort mig till den jag är? Jag vill tro att det är mina livsval. Mina egna val. Mina, efter moget övervägande, fattade beslut.

Allt som jag gjorde för att jag ville det eller för att jag inte ville. Som jag avstod av lättja och bekvämlighet för att det kändes fel. Eller att jag en dag i februari gick till den där föreläsningen på universitetet som kom att förändra mitt liv.

Vattnet rann, stötte mot en sten och tog en annan väg. Fast det var jag som bestämde åt vilket håll det skulle rinna.

Fantasi och gott minne har varit goda verktyg för att tillverka den jag ser framför spegeln. Med hjälp av fantasin har jag kunnat föreställa mig konsekvenserna av mina val även i jobbiga och sorgliga sammanhang. Tar man ut det mesta i förväg blir det som bekant aldrig lika jävligt när det sen inträffar. 

Och gott minne har, precis som för hundar och hästar, varit ett vaccin mot upprepning av ödesdigra misstag. Dåliga erfarenheter har därmed blivit goda erfarenheter.

Människan är vad hon själv gör sig till. En plan som förverkligas genom det liv man lever. Och hon är själv alltigenom ansvarig för sin existens, hävdar filosofen Sartre. 

Eftersom det är människan som uppfinner människan finns det varken behov av eller plats för någon högre makt som människan skapar. Livets mening blir då livet självt. Ingen Masterplan finns nedtecknad vilket öppnar för miljarder möjligheter utan att stänga en endaste dörr.

Att jag styr mitt liv genom mina val upphöjer varenda dag till viktig. Också skitdagar då mörkret sliter kraften ur kroppen som rovdjur drar köttet av ett älgben. Insikten får mig att stå ut, till och med när  snön yr som värst över Björnlandet och kylan djupfryser alla relationer så vet jag att bara jag väljer så kommer levandet tillbaka.

Det enda jag behöver är att varje dag fortsätta uppfinna mig själv. Skapa min persona och vända min hudlöshet in mot själva livet. Då går resten som en dans.

Jag gillar att gå in i en riktigt gammal kyrka ibland. I Sverige eller nån annanstans i världen. Tända några ljus, prata en stund med mina döda. Jag tycker den linan känns viktig, som dagisrepet ungarna håller i när de är ute på promenad. En tidsledning.

Generation efter generation har suttit under samma tak, tittat på samma väggmålningar och kisat mot samma sol utanför de blyinfattade fönstren. Och varenda en av dom funderade på något sätt över sin existens. Från fogdar och patroner till slagpåsarna längst ner. Slavarna, trälarna, de kastlösa. Antagligen var deras funderingar rätt lika varandra. Precis som våra är idag.

Strövarkort 175. Tillbaka till garderoben

Mitt liv är bilder. Ord skulle man kanske anta eftersom jag har varit och är skrivare till professionen. Men tvingades jag välja så valde jag bilden alla gånger. Den fotografiska.

Varje gång jag pressar ner avtryckaren fryser jag verklighet, en 125-dels sekund eller vilken hastighet slutaren nu får jobba med. Jag skär ut ett flortunt lager av det som projiceras i min hjärna och i ögonblicket stoppar jag tiden för alltid.

Är det inte fantastiskt? Att kunna bjuda på titthål in i varandras skallar och världar? För det är ju precis det vi gör. Vi upplåter vår allra mest intima och privata domän och framhåller allemansrätten varenda gång vi tar en bild. Och skapar stöd för minnet på samma gång.

Fotografering är en rit. En möjlighet att samla ihop miljarder mosaiker som till slut ska ge den sammafogade bilden av ett liv.

Det första som förhäxade mig var inte kameran som maskin utan magin i att se en bild befruktas och sen få vara med om att förlösa den.

Jag stod i en garderod i farmors lägenhet på Storgatan i Linköping tillsammans med min farbror som var fotograf. Lukten av malmedel blandades med fixdoft och ljuset från en röd glödlampa fick kappor och rockar som hängde bakom oss att bilda kö och kika över våra axlar.

Det var magi. Trolleri. Min farbror tände en lampa någon sekund över en ram med ett papper täckt av ett negativ. Sen la han pappret i en skål och på dess yta började bildens konturer tona fram. En bild av nåt välkänt som han filtrerade genom sin kamera och visade mig för allra första gången.

Det är en missuppfattning att kameran är objektiv. Den HAR ett objektiv men bilden är alltid en spegling av fotografens öga. Vilken skitbild som helst blir därför unik och går aldrig att upprepa. Den har sitt fingeravtryck, är det enda exemplaret.

Så småningom skaffade jag mitt eget mörkrum. Framkallade Tri-X-rullar i dosa och gjorde svarta, grovkorniga kopior i köket på Agfa Brovirapapper. De överlevde länge, ända fram till en översvämning för en del år sen. Att de förstördes då och måste slängas gjorde inte så mycket. Det var inte resultatet av mitt plåtande som intresserade mig, utan vägen dit. Resan var målet. Det var processen, att utföra trolleritricket, som tände mig.

Att bilder hjälpt mig minnas ögonblicken i mitt liv - människorna, resorna, hundarna, platserna, maten, festerna - blev liksom en bonus. Att bläddra de stora fotografernas böcker blev min aftonbön. Cartier-Bresson, Strömholm, Koudelka, Robert Frank. Alla hade de något speciellt att berätta för mig.

Fortfarande kan jag längta efter magin i farmors garderob. Sträcka mig efter den som efter ett årgångsvin uppe på högsta hyllan. Riktigt samma känsla finns tyvärr inte i digital fotografi och bearbetning i datorn. Ett objektivt konstaterande bara, inte nostalgi.