Strövarkort 154. Tjejer!

Tänk, jag har blivit så gammal att jag kommer ihåg yrkestiteln flickfotograf. Det var herrar som ägnade sig  åt att plåta enbart det andra könet, ofta mer eller mindre avklätt. Bilderna publicerades i särskilda tidskrifter som dessutom publicerade artiklar om brott, sport och snabba bilar.

Finns dom tidningarna kvar?

Jag har ingen aning, och jag står absolut inte på listan över sörjande ifall de är borta.

Fördelningen av män och kvinnor här på jorden är väl ungefär jämn. Det finns lika många av det ena som av det andra könet och själv tillhör jag det otäcka, som Gösta Ekman brukar säga.

För att vara kvinna innebär fortfarande tyvärr att man är fruktansvärt utlämnad till rigida regler och godtycke på många håll i världen. Ja, även här när det vill sig riktigt illa. Och att vara kvinna kan vara rent livsfarligt.

Jag ser att Gudrun Schymans FI går framåt i opinionen och nånstans kan jag tycka att det känns rätt okej. Jag menar, nu har ju vi grabbar haft makten i stort sett alltid och se hur världen ser ut. Mustaschprydda snubbar som viftar med Kalasjnikovs och som spränger folk - ofta kvinnor - i luften när andra argument tryter. Är det nåt att stå efter?

Nä, jag tycker det är dags för tjejerna att ta över. Om inte annat för att ni ska få se hur svårt det kan vara. För det är det väl?

Strövarkort 153. Vilken lunkarkamera är bäst? Tyskt eller japanskt?

Vad har du runt halsen? Och vad har du i huvet? Är det en tysk kamera med en liten röd prick på? Eller en koreansk som låter som om man nyser. Eller kanske en gammal japan som också borde ha en röd prick på sig. Själv har jag en svartkamera. En som helst vill dölja sitt ursprung.

Visst är det fånigt, för att inte säga patetiskt, att man betalar alldeles för mycket pengar för en kamera som man sen tejpar över alla kännetecken på. Eller är det det?

Nja, jag har alltid tyckt att det är synnerligen jobbigt när folk står och läser på smällan och säger: "Tar den bra kort den där Canikonen?" Som om den pinnade iväg själv ut på stan och kom hem med kortet fullt av mästerpix.

Jag skulle helst vilja ha kameran inopererad bakom ögonlocken så att ingen såg att jag hade den. Det är därför jag så ofta torrfotograferar utan kamera, bara glor och knäpper av, blinkar och knäpper av igen.

För ärligt talat, visst är det snurrigt att vi ska traska runt verkligheten med varumärken runt halsen - jo remmarna är ju också märkta, inte minst - och dessutom betala hutlöst mycket för att få göra det.

Men okej, låt oss för all del erkänna att vi är fast. Inlåsta i prylhysterin där varenda ny pixel avhandlas som om det vore svaret på frågan om livets mening.

Själv har jag haft varenda kamera av betydelse som finns på marknaden. Eller fanns, för detta hände sig på den tiden då de drevs av film.

Nu hoppas jag ha blivit lite klokare. Fast fan vet, det är tydligen nån ny Fusony eller Leiban på gång. Nån som kommer att förändra livet för alltid och som jag bara måste ha för att få vara med. Och vem har råd att tejpa över en logga som man betalt 25 000 för?

Nån som kan gissa vad jag använt för kamera till dom här knäppen?

Strövarkort 152. Spåren efter andra liv

Det är dom som jag letar efter. Och inte bara efter ett, utan många. Det räcker att se för att inse: överallt finns de, våra företrädare, dom som gått före. Ja, egentligen traskar vi allesammans omkring på resterna av dött. Av livet som var för dom andra.

Kan man fotografera sånt? Likrester nästan? Visst kan man det. För som nån sa, vi som lever just nu är en försvinnande minoritet. Det är alla dom döda som regerar. Som är de många.

Så när vi smyger omkring med våra kameror för att leta liv, är det egentligen död vi hittar och plåtar. Kanske därför som det är så kittlande med Christer Strömholms döda hund?

Vem satt i den här stolen kan jag undra? Vad hade han för förhoppningar om livet? Om kärleken och döden? Kanske trodde han också att han var odödlig, precis som vi ju alla tror innerst inne.

Strövarkort 151. You're talking to me, eh?

Näe, henne vill man inte bråka med. Hur lovely än Paul McCartney tyckte att hon var. Fast det är klart, det kanske var så att just den här karln var droppen den dagen. Han som fick alla sinnen att rinna över.

För det är vad bilder handlar om. Eller ska handla om när dom funkar som bäst: kommunikation En berättelse som inte nödvändigtvis behöver vara den sanna. Den kan precis lika spegla vad som händer i min fantasi, vad som kommer för mig när jag ser den. Det som verkligen hände är det ju ändå ingen som minns.

Kanske pekar hon bakåt och säger: Nej, fiskaffären ligger åt det hållet. Jag kan rita en karta åt dig.

Eller så har han just friat och hon svarar: Va! Vill du gifta dig med mig!? Är du helt säker?

Jag tänder på bilder med en historia. Som daskar till fantasin en smula och föreslår olika möjligheter. Sådana som inte är uppenbara - eller som är det. Som ger mig några sekunders osäkerhet.

Det är därför som Lovely Rita Meter Maid är en av mina gamla favoriter.

Strövarkort 150. Efterskörd från London

Jubileum idag. Lite som i alla fall. För 150 är ju tämligen jämnt. Går att dela med tre och så vidare. Så här är mitt 150:e inlägg som Strövare.

Egentligen har jag inte så mycket tid just nu för jag håller på att fixa min hemsida. Har inte haft nån sån tidigare men har fått allt fler frågor om att åstadkomma ett lite mer permanent ställe att visa mina bilder på. Så det är på gång. Och även om tekniken är tämligen enkel och logisk är ju inte jag alltid det så det finns en del vassa hörn att runda.

Emellertid och emedan. Denna dag, den 150:e, får det bli lite efterskörd från London i påskas. Exempel på en lite mer inåtriktad form av fotografering är det nog i alla fall. En åldrande hjärnas registrerande av omvärlden kanske?