Det är klart att vi ska fotografera!

Det är ju det vi är till för. Inte i världen och livet kanske, men på Fotosidan. Intresset för det fotografiska förenar oss. Och därmed vad vi vill visa upp inom ramarna på våra kort, bilder, fotografier, konstverk.

För som det sagts miljontals gånger: det handlar ju om bilderna. De där som börjar nånstans inne i skallen och som i bästa fall sedan återspeglas i resultatet.

Det står oss fullkomligt fritt att begränsa oss, sätta upp regler, dogmer, bestämmelser för vad en bild är och ska vara. Och det står oss precis lika fritt att skita i allt. Att bara dra på och göra det vi känner för.

Tekniken är vår vän i bästa fall. I värsta är den en sursnipig gammal kärring som moraliserar och försöker hindra oss från att skratta och känna lust. Det är därför vi måste lära oss att bemästra och styra över den.

Förra helgen träffade jag ett par små släktingar i tio, tolvårsåldern. De hade börjat fotografera med sina smarta telefoner. Inte ta kort utan verkligen tänka och skapa bilder. Systrarna eggade varandra till nya stordåd och stackars lillebror tvingades ställa upp som modell, hårdsminkad och i färgglada klänningar.

Vilken skaparglädje! Jag kände mig nästan lite avis. Där fanns en friskhet och en tilltro till alltings möjlighet som det var länge sedan jag upplevde. Det är dit jag vill komma tillbaka. Den punkten som ska vara utgångspunkt för mitt eget fotograferande. Lust, glädje, åtrå, skönhet, harmoni!

Jag beundrar människor med stort engagemang. Folk med ilska som drivkraft. Men själv är jag förbi det stadiet. Är väl åldern kan tänka. Men jag bläddrar fascinerat i nya Cartier-Bressonboken och sidorna om de sista åren av mästarens liv och känner igen mig. Gillar det lite inåtvända, nedtonade, eftertänksamma. Och jublar samtidigt över livets mångfald som samtidigt tillåter allt annat också.

Varför bry sig om att fotografera?

Frågan har många svar - eller inga. I loppet av tidens gång är det givetvis fullkomligt meningslös att springa runt och knäppa en massa kort. Jag har försökt reda ut ett par dödsbon med tusentals gamla foton och tvingats ge upp. Jag hade ingen aning om vilka som var med på knäppen och ingen fanns längre att fråga. Så spara eller kasta? Jag kastade.

Men det finns också bättre argument för. Att minnas till exempel. Jag tror inte vi skulle ha så starka minnen av vissa situationer utan bilderna som togs vid tillfället. Det kan ha varit regn, det kan ha varit sol. Glädje och sorg. Tack vare bilden minns vi.

Nu borde ju detta vara ett starkt argument för att låta ordningssinnet ta över, städa och katalogisera i arkivet. Men si, där spricker det åtminstone för mig. Jag har bränt två DVD-plattor till sönerna med de viktigaste knäppen från deras uppväxt, människor som betytt mycket för dom, hundar och katter. Men därifrån till att organisera ett fullskaligt arkiv är vägen alltför lång. Tyvärr.

Men så dyker plötsligt en av dom där mytomspunna bilderna upp. Den som gör att vi fortfarande pratar om den regniga och stormiga veckan på Skagen vid mitten av åttiotalet. Kanske var den tämligen ordinär, men bilden av den blev hyfsad. Precis som den av den tidiga våren 1987, dagen då den första tussilagon blommade redan i februari. Precis som i år alltså. Kommer vi att minnas det?

Då Strömholm var uppe på Tårtan med intervjurepris.

Det blir lätt så när ett antal fotointresserade gubbs samlas runt kaffebordet, att man pratar om fotorelaterade grejer. Är det inte kameror och teknik kan det faktiskt bli bilder.

Igår kom guru Strömholm upp i snacket. Jag fick veta av någon initierad att hans första bok, Till minnet av mig själv, en liten tunn sak på ett trettiotal sidor som gavs ut 1965 av tidningen Foto, har stigit rätt så rejält i pris. 7:50 kostade den då den kom ut. Idag annonseras den för runt €750 på nätet.

När jag kom hem från Tårtan nagelfor jag min bokhylla, och si, där stod den. Liten men välbevarad och med ett hyfsat tryck. Jag har tydligen köpt den på nåt antikvariat nån gång för 25 spänn. Bara det en hyfsad prisökning då.

Nåväl, när jag vid början av nittiotalet var nere i Höganäs och intervjuade Strömholm för en sedan länge avsomnad tidning som hette Madame! hade jag med mig den lilla boken. Han log igenkännande innan han signerade den åt mig. Därpå delade vi ett par flaskor franskt vin och hade en trevlig natt av samtal i den svenska sensommarkvällen.

Här finns en länk till intervjun som jag publicerade på bloggen för tre år sen om någon skulle missat den. Och här är boken. Fast den är inte till salu.

Annie Lennox i bara behån och Bob Marley i färg

Det drar ihop sig till sommar och med den en massa musikfestivaler. Jag har åldern inne för att minnas och påverkas av Woodstock, även om jag givetvis inte var i närheten av den fysiska platsen. Från Linköping till New York State är faktiskt en ganska lång väg.

Å andra sidan ligger Mantorp bara ett par mil ut på Östgötaslätten och där skulle en stor festival - minst lika stor som Woodstock enligt förhandsreklamen - gå av stapel under midsommarhelgen 1970. Det fanns ingen ände på vilka artister som skulle dyka upp, till och med gudarna själva hävdade de trosvissa. 32 band och artister annonserades, men i slutändan var det bara ett tiotal som kom. Och av Beatles såg man förstås inte röken, om nu någon verkligen trott det.

Fast i gruppen Blue Mink fanns en pianist som det skulle gå rätt bra för framöver. Elton John hette han.

Nåväl. Här är i alla fall en artistkavalkad som man gärna skulle vilja se igen. På en sommarfestival 2014 till exempel. Jag tror att Jojje Wadenius spelade på Mantorp. Made in Sweden finns i varje fall på listan över artister som faktiskt var där.

Fast Bob Marley blir det förstås lite svårt med. Även om jag plåtade honom i färg på Grönan, den där magiska junidagen åtta år senare.

Så spänn fast remmarna nu and Let's Rock on!

Nina Hagen, Draken Stockholm, 1980

Simon & Garfunkel, Råsunda Solna, 1982

Georg Jojje Wadenius, Simon & Garfunkel, Råsunda Solna 1982

Annie Lennox, Stockholms stadion 1987

Rollings Stones, Ullevi Göteborg, 1982

David Bowie, Ritz Stockholm, 28 mars 1987

Kim Larsen, Ullevi Göteborg, 1982

Iggy Pop, Eriksbergsvarvet Göteborg, 1987

Bob Marley, Gröna Lund, 30 juni 1978

Tre meter från Tina Turner

Det var bättre förr. På den tiden man kunde gå på en rockkonsert och hänga med armbågarna på scenkanten och plåta artisterna. Klämma dom på tårna om man ville och få en blick rakt in i kameran som belöning. Då var det inga fjösiga tre-låtars-plåtning som gällde, nej då kunde man stå framför scenen under hela konserten. Därför var det roligt att plåta rock. Idag är det omöjligt.

1972 spelade Ike & Tina Turner på Kungliga Tennishallen i Stockholm. Det var ingen konsert; det var en kärnexplosion. Jag har sett åtskilligt efter den konserten men knappast något som i urkraft kan mäta sig med den.

Självklart fokus var förstås Tina. Ike stod i bakgrunden med den vita Telecastern på magen och muttrade lite ibland. Det var Tina som var både blickfång och vulkankrater på en och samma gång.

Så det må väl vara mig förlåtet att det var henne jag plåtade. Visst fanns Ikettes, doatrion i bakgrunden och ett helt gäng suveräna musiker därtill. Men Tina regerade.

Det blir nog lite fler rockbilder framöver. Negativ som legat glömda i decennier är upphittade.