Tillbaks i vardagen

Efter min lilla färgutflykt de bägge senaste dagarna är det nu dags att återställa ordningen och prestera några svartvita kort igen. De är från förra sommaren och visar väl i stort sett bara vad jag sa igår: min värld består av gråskalor.

För övrigt ska det bli kul att se originalkopior (eller printar?) av Robert Frank på Fotografiska. Får väl ta mig dit nån dag och kolla in mästaren.

Färjestaden Öland

Storbildsskärm på Dalhalla

Pojken i bubblan, Borgholm

Lodjursflickor, Orsa

Att hålla färgen

Nu är det ju så att jag egentligen ser världen i svartvitt. Inte för att åsikter och omdömen ska vara nyanslösa, men bilder består i grunden av en gråskala för mig. Det innebär också att jag ytterst sällan gör bilder i färg, annat än barnbarnens födelsedagskalas och liknande.

Därför glor jag lite storögt på resultatet av några dagars plåtning när jag inser vad man kan göra med ett helt spektrum i min hand. Jag minns hur ytterst känsligt det var på fotoskolan när man skulle soppa färgrullar och kopiera. Det handlade om kvartsgrader i temp och filtren på förstorningsapparaterna blev jag aldrig vän med.

Och sen här sitter man i strålarna från Lightroom, drar i några spakar och har plöstligt en kolorerad värld i sin famn. Inte konstigt att man blir lite kalvlik-på-grönbete liksom. Fast det här är dom sista färgkorten för den här gången. Från Teneriffa.

Teide ovan molnen.

Motionscyklar für alle.

Kärt återseende efter 40 år.

Segovias barnbarn.

Det går i cykler liksom.

Man kan ta färgkort med en Nikon också!

Nyss var det sommar på Teneriffa. Nu är det vår i Hagaparken. Tänk vad trevlig tillvaron ändå är. Särskilt när man inte behöver göra någonting alls av yttre tvång.

Jomenvisst, det går alldeles utmärkt att plåta färg med min Nikon V1. Fast det visste jag förstås redan. Jag bara tramsar och gör mig till.

Att plåta på Teneriffa kan man förstås göra även om jag i första hand bara var ledig. Läste böcker och lapade sol. Kameran var ändå med och några knäpp blev det. Så här såg jag det.

Miros barnbarn.

Provdockor på marknaden.

Ljugarbänken i Medano.

Söderhavsromans.

Vad är väl Mt Fuji mot Teide?

Det är jobbigt att ha semester.

En gång till en till gång en tillgång

Jag har skrivit om det förr, men tar mig friheten att göra det igen. Upprepning är inte bara en mänsklig rättighet utan en möjlighet till fördjupning.

Måste vi bildade människor - fotografer eller vad vi nu kallar oss - alltid ha en kamera på bröstet?

Jag menar att det behöver vi inte alls ha. Vad vi behöver är att lära oss se. Se i bilder. Se i händelser. Se livet och människorna runt omkring oss. Först sedan vi lärt oss det kan vi på allvar göra anspråk på att avbilda verkligheten.

Kameran och det ständiga avbildandet kan vara väldigt avtrubbande. Det är ju en gammal sanning att kameran kan vara en sköld, ett vaccin, mot en alltför otrevlig verklighet. Och det gäller även i den stora konsten att leva.

Jag har nu slutat att lönearbeta och ska i stället bara syssla med sånt jag vill och som ger mig njutning. Därför traskar jag sen två veckor runt i tillvaron och glor storögt på allting. Var det så här det såg ut?

Kanske tar jag också med mig kameran ut nån dag framöver ...?

Danskar vet

Varje gång jag passerar Öresund släpps min själ fri. Fönstren slås upp och frisk luft som går att andas väller in. Och det spelar ingen roll att det regnar ispikar från himlen; Nyhavns Færgekro är alltid öppen med en sprakande brasa i ett hörn och ett vänligt erbjudande från servitrisen om en lille en.

Och som om inte det räckte får man sinnlig tröst på Kongens Nytorv av en plankmålning som vet att stryka medhårs. Om så där en tre månader går man i bara skjortärmarna här. Det är värt att tänka på.