Har jag talat om döden?
Döden, döden. Så inledde dom, Astrid Lindgren och hennes syster, när dom ringde upp varann på telefon. För att ha det avklarat liksom. Inte behöva röra det mer. Åtminstone inte just då. Och inte i det samtalet.
Fast jag tycker om döden. Näe, tycker om är för mycket sagt. Jag fascineras av döden. För döden bildar en naturlig spelplan. Scenen om man så vill. För livet. Precis som i en svartvit bild bygger tanken om liv och död på kontraster. Om ytterligheter som svart och vitt. Och om hela gråsskalan däremellan.
På något vis blir livet starkare av - eller i - dödens närvaro. Känslan av att jag lever hämtar sin näring i att jag är medveten om min kommande död, om allts ändlighet. Därför gäller det att leva på. Utav bara helvete!
Och där kan bildskapandet hjälpa till. För livet är minnen. Hågkomster av en tid som jag föreställer mig den att det var. Ända tills jag plockar fram dom gamla negativen, börjar kopiera upp dom och upptäcker att allt var helt annorlunda än vad jag trott. Att minnet svikit mig.
En dag - endera dagen, inte långt från nu - ska jag arbeta mig ner till den nedersta kartongen i stapeln i källarförrådet. I hörnet, där alla negativpärmarna ligger. Alla tusentals minnen, dom allra flesta okopierade. Alla blinda punkter, dolda för världen. Endera dagen ska jag ....
Skär, Gotland
Palermo, Sicilien
Montparnassekyrkogården, Paris
Cognac, Frankrike
New York City, USA
Atlanta Zoo, Georgia, USA