En äldre mans strövtåg genom tillvaron. Ibland med en kamera i handen.

Gatufoto? Näe, folkbildning sa jag ju.

Jag vill känna närvaro av människor. Till och med en närvaro av en frånvaro om så är. Det är därför som jag vill ha med folk i mina bilder. Kroppsligen - eller själsligen. För man kan vara på en plats - fast samtidigt på en annan.

Visst kan man köra upp kameran i ansiktet på folk och få dom att se vettskrämda ut. Man kan be dom posera, att le tillgjort och inställsamt, eller se ut som om dom vore döende. Men bäst är ögonblicket innan dom blir medvetna. Sekunden innan medvetandet slår till, om att någon just snittat av deras uppenbarelse och låst in den i en kamera.

Det är det som gör kameran så fantastisk. Möjligheten att låna ett uttryck, lagra det på rulle eller kort och sen spara för att ta fram. Titta på ibland, visa andra.

Närvaron kan vara ett attribut. Ett gammalt plåster, en hammare, en trasig sko. Men den blir förstås intensivare om det finns hud under salvekvicket, en tumme under hammaren eller en fot i skon.

Så jag söker vidare efter närvaron. Efter ögonblicket. Sekunden. Bilden kommer som en snigel och försvinner som en blixt, säger ett gammalt pressfotografordstäv. Den kan vara värd att vänta på.