Favorit i repris: Hemma hos Christer Strömholm i Höganäs

För 31 år sen skrev jag den här artikeln så man kan ju tycka att den borde få vila i frid. Samtidigt åkte Stones runt jorden förra året och spelade Satisfaction så varför skulle inte jag också kunna få lira en gammal hit. Så här kommer det:

På sensommaren 1992 flög jag till Skåne för att träffa fotografen Christer Strömholm för det kortlivade magasinet Madames räkning. Jag hade länge velat göra ett jobb på honom eftersom han var - och är - en av mina favoritmänniskor.
Christer tog vänligt emot mig i sitt hus i Höganäs. Vi pratade en hel del och delade ett par flaskor rött under kvällen. Dagen därpå for jag hem och skrev och blev rätt nöjd. Men så fick Madames layoutchef syn på bilderna som skulle illustrera artikeln.
- Vi kan inte ha döda hundar och transvestiter i Madame, slog hon fast. Texten ställdes och har aldrig publicerats. Jag tycker det är synd. Därför kommer den här för mina bloggläsare. Bilden är tagen under mitt besök av Christers dåvarande kopist Bibi Friman.

Fotografen Christer Strömholm är en samlare. Han samlar på sitt liv. I form av bilder och ord, saker och människor.
Han läser sina negativremsor och kontaktkartor som dagböcker och han återvänder ständigt till dem. Samtidigt som han "skri­ver" nya.
Nyss 74 år fyllda är han fortfarande aktiv med kame­ran och söker bland bil­derna omkring sig. Och får på så vis nya dag­boksremsor att under­söka.
Om människan är summan av sina egenskaper, så är Christer Ström­holm antagligen stor, ja mycket stor. Men precis här nere på jorden, öga mot öga så att säga, är han en kort, satt man med håret snaggat så att det är kortare än det vita skäg­get. Blicken växlar mellan gemyt och livsfara och handslaget är som väntat fast, precis som det anstår en gammal krigare.
Kvinnli­ga vänner har sagt mig, att han är en mycket at­traktiv man och hans olika äktenskap och förhållanden med kvin­nor bekräf­tar väl det.
Men jag hukar mig en smula inför myten, inför de många histo­rier som jag hört. För då vi möts är han ju "bara" en männi­ska - en betydligt äldre människa än jag visserligen, en som levt det liv som jag kanske en gång drömde och fantiserade om - men med ett leende som räcker till för hela an­siktet och som tänder gnistor i hans ögo­n.
Han har kommit tillbaka till Sverige för inte så länge sedan. Från Frankrike och sitt hus på bergstoppen i byn Fox-Amph­oux, i det "fattiga" Provence. Huset han köpte som ruin och som nu är navet i hela hans verksam­het. Här har han med sina egna händer sprängt och huggit sig ner i urberget och byggt sig ett mörkrum.
"Det var skoj att jobba med dynamit", myser han.
I Fox tillbringar han den ena halvan av året, i Höganäs den andra. Och det är där vi träffas, en av de sista riktigt gene­rösa sommardagarna.
Här bor han, i ortens gamla nedlagda flickskola, "för att det bara tar 24 timmar att köra härifrån ner till Frankri­ke".
För han behöver ju Sverige, men också närheten till kontinen­ten. Så därför är Höganäs den perfekta lösningen.
Den gamla skolan har ett annex där hans kopist, Bibi Friman arbetar. Resten av huset är minutiöst inrett. I precis lika per­fekt ordning som rykten berättat.
Christer visar mig runt, med en stolthet som inte är att ta miste på. Han har bara bott i det här huset i ett år, ett annat han hade några kvarter härifrån blev till sist för trångt.
Den gamla skolsalen är nu ateljé och ett staffli skvall­rar om att han tagit upp sitt måleri igen. I ena hörnet av salen sover han, i en bred säng omgiven av böcker. På hyllorna finns staplar av fotokartonger, tydligt påskrivna och på ett stort bord ligger de nyaste bilderna. Dem han tog i somras i Fox, dem som ingen dittills sett men som han ska testa vid en utställ­ning på bio­grafen Röda Kvarn i Helsingborg.
Det är märkliga bilder av den verklighet som bokstavligen ligger framför våra fötter. Där är väggsprickor, skrovliga ytor, vat­tenreflexer, en färgtub nedtrampad i asfalten. Bilder från en yttre verklighet som speglar en inre. Ur stenen grinar Picassos häst från Guerni­can emot mig och Christer skrockar förnöjt.
"Ja, ett odjur kan det väl vara iallafall", medger han.
Han sätter aldrig namn på sina bilder för att inte lura på betraktaren något. Men internt, i samarbetet med kopisten så har alla bilderna namn och Christer ser sina egna figurer och land­skap i dem. "Fisken, de kinesiska bergen, fågeln", kallar han dem.
Vi samtalar länge den här kvällen. Augustinatten där utanför står snart svart och katten Gustav stryker oss runt benen.
Christer sträcker ut sig på sängen och funderar över min fråga om myterna som alltid omgett honom. Om vad som är sant och vad som är dikt.
I biografin som fanns i den första boken, "Till minnet av mig själv" står det:

"CS är född 22 juli 1918 i Stockholm. Gick i skola i bl.a. Eksjö, Lidingö, Boden och Stockholm.
Deltog i de flesta europeiska krig som legosoldat i slutet av 30-talet och början av 40-talet. (Spanien; Finland; Norge, grupp Conny). Dekorerades 1945 på nor­ska ambassaden.
Studerade måleri hos Otte Sköld och Isaac Grünewald - senare vid Konstakademierna i Parsi, Faenza och Flo­rens. Kom via grafiken in på fotografin. Medlem av gruppen FOTO-FORM med bl.a. Otto Steinert.
Därefter bartender i Tanger och kock på M/S Black and White. Senare guide på Riddarhuset i Stockholm och reseledare i Spanien, Italien och Frankrike.
Började fotografera på allvar 1958. Fotografiska resor till bl.a. Los Angeles, Tokyo, Calcutta, Nairo­bi. Har dock största och mest naturliga hemortsrätten i Paris (18:e).
Startade Fotoskolan 1962 tillsammans med Tor-Ivan Od­ulf, där han numera är rektor. (Fotografisk dagskola inom stiftelsen Kursverksamheten vid Stockholms Uni­ver­sitet omfattande 3-årig yrkesutbildning med tyngd­punk­ten lagd på reportage, dokumentärfotografering och filmning.)
F.n. sysselsatt med att sammanställa en bok om Spani­en och Paris (Paris, Poste Restante)."

Det var för 27 år sedan. Det har hänt en del sedan dess. Utställningar, böcker, internationellt genombrott. Foto­skolan är borta men den fostrade under sin drygt tolvåriga verksamhet ett flertal av våra allra bästa fotografer.
Biografin då, 1965, omfattade 20 tryckta rader. I boken "Kons­ten att vara där", Christers praktverk som kom i våras, är den utökad till 25 sidor! Så vad är då sanning och vad är myt?
Han blundar och stryker trött med handen över ansiktet.
"Tja, vem vet. Du förstår, det var så att jag dementerade aldrig någonting då, förr när det skrevs en massa fantastiska saker om mig. Tyckte aldrig det var någon mening. Så mycket har följt med genom åren. Journalister har skrivit av gamla klipp och på så vis har histo­rierna fortsatt att hänga med. Fast en del är ju sant förstås. Biografin i senaste boken är i stort sett kor­rekt."
Han tystnar. Jag funderar länge och undrar om det egentligen spelar någon roll. För vem är man egentligen? Är det inte vad livet går ut på: att undersöka vem man är?

Senare på natten vaknar jag på min madrass bakom en av bokhyl­lorna. Bibi har smugit in i rummet med en hög nygjorda kopior som hon och Christer noga analyserar.
"Lite svartare här men håll tillbaka upptill!" manar Christer och Bibi tassar ut i mörkrummet igen. Själv faller jag ner i dröm­fylld sömn i en värld med Christers bilder som bakgrund. Jag hör hur han bortifrån sitt hörn vänder bladen i en bok. Långt senare märker jag att han släcker lam­pan. Men då krafsar redan gry­ningsljuset mot rutor­na.
Christer Strömholm är en samlare, sa jag. På hans hyllor trängs saker, otroliga saker som må sakna penningvärde men som för honom är oersättliga.
Men han samlar också på ord, på tankar och meningar. I ett kortre­gister, av samma typ som dem man finner på bibliotek, har han tusentals handpräntade kort. Noggrant sorterade efter ämnen som kärleken, konsten, döden, fotografin, erotiken osv.
Kort som är det koncentrerade resultatet av åratals tankar. Varje gång som något kommer för honom, så klottrar han ner det på vilken liten lös lapp som helst. När han så på kvällen tömmer fickorna och läser vad han skrivit ner under dagen, så kan det bli ett nytt kort.
På ett av dem står det: "Bara döda fiskar flyter medströms". Det är ord som jag ser varje dag, på en bropelare mellan Slussens och Gamla stans tunnelbanestationer i Stockholm. Ord som jag tycker känns bra att ha med sig på morgonen då jobbet väntar med okända utmaningar.
En samling av dessa "kort"-tankar kommer vad det lider ut i bokform. För Christer arbetar just nu med sitt "Testamente". Ja, boken heter så och är egentligen flera. Formatet ska bli litet men digert: två böcker med bilder, en med ett samtal om bilder och två med "kort"-tankar­na. Allt­sammans för­packat i en låda.

Jag vaknar först på morgonen. Huset är tyst och jag står och tittar på Christer som sover djupt i sin säng. Men jag känner mig lite skamsen - som stod jag och smög på honom - och går ut på går­den.
Ännu en het dag ligger på lur, det rasslar i det höga gräset på bak­gården och himlens blåa är hur högt som helst.
Jag funderar över Christers ord, "att det känns fint att sitta här på landet, i den svenska idyllen och titta på negati­ven och bilderna från storstäder". Med horor och hallickar, trans­sexuella och avvikare, de som är udda och de som är jämna.
Och just då, så kommer jag på vad det var jag kände när jag igår kväll såg hur Chris­ter arbetade med sina bilder: jag såg ömhet. Jag såg kärlek och ömhet i hans sätt att röra vid och behandla sina bilder.
Jag berättar förstås ingenting om det för honom, för han tycks mig vara en osentimental jäkel.
Men jag tar den med mig, min bild av honom hukad över bordet med sina bilder och hans sätt att röra vid dem.
Och så kommer de då, tankarna från korten, just som planet lyfter mig från Ängelholms flygplats och slänger mig tillbaks till min egen värld igen:

"Ett konstverk är en inre process - även för betrak­ta­ren".
Eller: "All konst är inte konst".
Och: "Man måste ha mycket kaos i sig för att kunna skapa."
Dessutom: "Fantasin är det som dina ögon inte ser".

Det där sista låter ju bra! Så kanske vågar jag låta honom läsa det här i alla fall!

PS. Christer Strömholm dog 2002.

2023-09-19 16:52   per-erik åström

Detta är en av de absolut bästa texter som skrivits om CHR.
Så bra Göran!
Allt gott/per-erik

Besvara

Svar från goranton 2023-09-19 18:49

Tack Per-Erik! Jag rodnar ...

Svara

2023-09-19 17:52   mombasa

Tack för en alldeles utomordentligt fin text. En läsupplevelse värd namnet.
med vänlig hälsning
Gunnar Staland

Besvara

Svar från goranton 2023-09-19 18:50

Varmt tack! Det värmer.
/G

Svara

2023-09-19 19:52   Fredrikpersson

Hej Göran,

Tack för att du delade med dig av texten. Mycket välskriven och läsvärd.

Min dåvarande flickvän som jobbade åt studentradion i Lund gjorde en intervju med Christer Strömholm vid ungefär samma tid. Tidigt nittiotal. Intervjun skedde i Lund men vi åkte upp till Christer några veckor tidigare för att förbereda intervjun. Mycket av det du skriver om Christer känner jag igen från samtalet under vårt besök. Han gjorde stort intryck. Rakt på sak och inget nonsens men genuint intresserad av människor och han lyssnade noga på allt vi sa och frågade om.

Jag var fotointresserad redan då men tog aldrig någon bild under besöket. Det har jag ångrat många gånger men jag blev glad av att se din bild. Jag känner igen rummet och ser det för första gången sedan mitt besök för tre decennier sedan. Det kompenserar lite för bilden jag inte tog.

Med vänlig hälsning,

Fredrik P

Besvara

Svar från goranton 2023-09-20 08:24

Tack själv Fredrik. Och tack för att du delade en annan rolig Christer-upplevelse.
/Göran

Svara

2023-09-20 11:55   Johan Pihl

Tack för din fina text om Christer Strömholm, Göran! Intressant att läsa.
Ändå lite spännande att texten har legat gömd för oss läsare i drygt 30 år :)
Christer Strömholm höll till en del på kulturhuset/biografen Röda Kvarn i Helsingborg, då jag arbetade där i slutet av 80-talet.
Förutom att Strömholm själv ställde ut där (färgbilder, stilleben, om jag minns rätt), så ställde även en av hans tidigare kopister, Moona Björklund (?) ut där. Även Tuija Lindström ställde ut där vid den tiden, minns jag.
Bilderna som du skriver om här - på "väggsprickor, skrovliga ytor", och andra tvådimensionella motiv, har jag ett svagt minne av att jag också såg då han ställde ut där i början av 90-talet. Tyvärr var det inte något som jag gillade lika mycket som hans gamla klassiska bilder från tiden i Paris.
Hans bok "Vännerna från Place Blanche" var en av de första fotoböcker jag införskaffade, och den har jag läst och bläddrat i mycket, och den har fortfarande sin plats i min bokhylla (det är en "keeper", ingen bok man gör sig av med).

Besvara

Svar från goranton 2023-09-20 13:04

Näe, Christers böcker pryder sin plats och att studera hans bilder är lika inspirerande idag som första gången jag såg dom.
/Göran

Svara

2023-09-24 15:55   jerrysoderberg

Tack för en spännande artikel. Ha det gott//Jerry

Besvara

Svar från goranton 2023-09-24 18:31

Tack för att du gillade den.
/Hälsningar Göran

Svara