Vårens strapatser

Ingen av oss blir yngre, någonsin… men ändå har vi svårt att acceptera åldrandet och tidens gång. Jag har det i alla fall… Trots våren, fina långa dagar och ganska många ljusglimtar hamnade jag i en svacka. En djup sådan. Min vårstädning gick förvånansvärt bra och trädgården grönskar, men något smög sig på mig från mörkret och jag blev som förlamad… Började gråta över ”spillda mjölken” och det tog långa dagar innan jag blev någorlunda mig själv igen.

Känner att det blir jobbigare varje ny vår. Konstigt. Jag väntar och längtar så oändligt efter våren så fort sista löven faller, men konstaterar att med våren väcks något mörkt och betungande… Ålder? Svunna tider? Det man inte hunnit och som man aldrig kommer att hinna med? Ont i kroppen, sjukdomar och allmänna nyheter? Kriget i Ukraina? Den oroliga omvärlden? Biverkningar av medicinen (hjärsvikt)? Rädsla inför döden?

Jag tänker ofta på Ukraina… det gör ont. I mina barndomsminnen finns mormors berättelser om vackert landskap strax utanför Lviv, där hon föddes och där min mamma föddes.  Sen kom andra världskriget och allt förändrades och det är därför jag föddes i en annan del av Polen och i världen som delades i väst och öst. Min morfar klarade aldrig de sovjetiska och gick bort ung… Kvinnorna kämpade genom livet. Min fars historia är ännu mer komplicerad och mer blandad.

Jag sökte bara till friheten…

Min dröm om litet hus vid havet blev verklighet och jag har egentligen ingenting att klaga på.

Det blev lite nedstämd blogg, men solen skiner och jag hoppas att det blir lättare för varje dag som kommer. 

Ska svara på era fina kommentarer och surfa lite idag. Önskar er en ljuvlig fotovår. 

I mina bilder är det blandat från mars och april.