när inspirationen tryter

idag var det dags för ytterligare en träff med mina fantastiska kursdeltagare. jag har verkligen haft en enorm tur - det är en helt jävla fantastisk grupp, och vi har SÅ trevligt tillsammans. jag kunde verkligen inte vara mer nöjd än jag är - det känns så lyxigt.

det som känns lite mindre lyxigt är när (även) jag har dagar där inspirationen verkligen tryter. idag är en sådan dag. vi var till stans friluftsmuseum, där det finns oerhört mysiga miljöer. jag har fotograferat rätt mycket här genom åren, och det kanske är därför jag inte kände mig så inspirerad. dagens kurstema var "ram-i-ramen" - att rama in något i bilden med hjälp av något annat. och.. been there, done that, ur de flesta perspektiv jag kunnat hitta, just på det här stället, so many times before.

när jag kom hem, tömde ur kameran och började titta på bilderna så kände jag verkligen ingenting. normalt sett brukar jag känna iaf NÅNTING, men näh. det var helt tomt i känslorna. alltså, jag ser ju att bilderna är helt ok, men jag känner verkligen inte ett skit för någon av dem - och det brukar jag göra.

samma sak hände mig igår. jag var ute en kort sväng med kameran med mig, och visst.. bilderna blev ok, men jag kände mig ändå besviken när jag tittade på dem. hur skumt som helst.

men jag misstänker att det beror på att jag vände dygnet för ett par dagar sen - och jag är för gammal för att det ska vara ok, numer. förr kunde jag vara vaken 24 - 36 timmar flera gånger i veckan utan att det störde alltför mycket, men det funkar inte längre. jag blir tröttbakis i upp till nån vecka, tio dagar. och dessutom blir jag lite skum i skallen, så jag gissar att det är vad som spökar just nu.

jag tror att det jag skulle behöva göra är att bege mig till något ställe där jag antingen inte varit på, eller iaf inte varit så mycket. jag tror att jag vill ha lite NYTT att se, och att fotografera. och tack och lov - jag har börjat planera inför fortsättningskursen i vår, och i den planeringen ingår det en hel del fotograferande. jag ska berätta mer om det i ett annat inlägg, dock.

bilden här ovan har inte jättemycket att göra med den här veckans kurstema, dock. det är en av friheterna man kan ta sig som kursledare (det är iaf så jag bortförklarar mig inför deltagarna :D ), att inte behöva hålla sig till dagens tema. den här bilden har dock ett annat tema som vi ska ägna oss åt om ett par veckor, som jag kallar "dragkamp". det handlar om när två linjer/riktningar möts och det uppstår någon form av konflikt eller dragkamp. jag vet att jag har kommenterat ett par bilder här på fotosidan, med just sådana konflikter i en linje. det är inte alltid uppenbart vid fotograferingsögonblicket, utan det är något som iaf jag själv oftast upptäcker när jag tittar ordentligt på dagens bildskörd.

jag avslutar dagens inlägg med en bild på en ursnygg tupp som traskade runt med sina hönor. jag hade med mig min hund, som bröt ihop fullständigt och trodde att han skulle få.. ja, man vet inte riktigt vad han trodde att han skulle få göra. det är en stor, fet #facepalm på den. han skällde ut nämnda tupp och hönor rejält. för att inte tala om hur han skällde ut hästarna som promenerade förbi på lite avstånd. det var så jag fick skämmas för hundskrället. tur för honom att han är söt. ^^

och vet ni vad? nu när jag har visat er några av dagens bilder, så känns det faktiskt lite bättre.

rörelse i bild

när man ägnar sig åt fotografi händer det ju saker i skallen mest hela tiden. man ser något kul att fotografera, man tittar genom sin sökare och väljer utsnitt och gör den faktiska exponeringen. därefter tittar man igenom sitt material i datorn, och väljer vad man vill jobba med den här dagen. sen GÖR man det - tittar noga, beskär eventuellt, justerar diverse spakar hit och dit, och förr eller senare känner man sig åtminstone hyfsat nöjd.

poängen jag försöker driva hem med det där, är att när man står där med kameran är det inte alls säkert att man tänker att "nu ska jag lyckas få till rörelse, eller den och den effekten i mitt fotografi". det händer inte jätteofta för egen del - jag hittar mest ett ställe, och sen makar jag mig tillrätta (på riktigt - jag står där och makar mig in till rätt ställe där "min" bild finns) och så exponerar jag.

själva fotograferandet går ju så fort. det tar ju liksom.. tja, säg 1/60 sekund, sen är det ju färdigt.

det är i efterarbetet vi har tid att reflektera och faktiskt SE vad vi gjorde under den där 1/60 sekunden.

( .. och trots att det här inlägget egentligen ska handla om något annat, vill jag ändå passa på att inflika hur oerhört viktigt det är att titta på andras verk, och att diskutera fotografi. särskilt om man håller på att lära sig. varför? därför att det ger ett språk att kommunicera omkring fotografi med, och det sätter ord på effekter man är ute efter. man lär sig massor på att PRATA om fotografi. )

...

när jag säger "rörelse i fotografi" så menar inte jag nödvändigtvis att bilden innehåller en cyklist, en bil som kör väldigt fort, ett träd där man ser att det stormar, eller liknande.

jag menar något helt annat.

allt beror naturligtvis på VAD som är fotograferat, och HUR bildkompositionen ser ut. men - åtminstone för mig, finns det krafter i ett fotografi som kan arbeta med varandra, eller mot varandra. effekten blir lite olika, beroende på hur alla de här delarna samverkar.

en kraft av det här slaget kan t ex bestå av ett större ting som väger över hela bildytan, gärna framåt eller bakåt. om detta TING har en linje som riktar sig åt ett håll, blir det en kraft som strävar åt just det hållet. titta på bilden högst upp, så ser du en stenbänk som är rund - men man ser inte hela cirkeln i bild. däremot ser man en böj som liksom vänder sig åt höger. för mig blir det en kraft - bänken blir nästan till en skyffel som vill skjuta något framför sig, ut ur bilden till höger.

alltså blir det en rörelse.

jag tänker att en rörelse ofta har med öppna ytor att göra - i mitt huvud oftast att det handlar om en rörelse som skjuter något framför sig. men det kan ju också bestå av, såsom i den här bilden, att det är lätt att se en rörelse in i bilden som väldigt hastigt stoppas av något, på vägen. för mig känns det som att jag rusar rätt in i bilden från vänster, och rusar rätt in i raka, hårda linjer som jag studsar tillbaka från, om än bara med blicken. det ger ett rätt hårt och brutalt intryck.

...

det mesta jag gör när jag fotograferar är nog mer eller mindre omedvetet vid det här laget. jag fotograferar det jag gillar när jag är ute med kameran - något fångar mitt öga, och jag "makar in mig" tills bilden sitter rätt i sökaren, och så exponerar jag. det här med att skapa rörelse är långt ifrån alltid medvetet. ibland bara blir det, utan att jag tänker nämnvärt det just vid fotograferingen. det är sånt jag ser efteråt.

...

det är snudd på genant, men alltså.. mina kursdeltagare är stundvis så imponerade av mitt sätt att komponera mina fotografier. de använder ord som "magiskt", "otroligt" och liknande. jag blir såklart skitglad, men något generad också. fast å andra sidan - jag kanske skulle skippa att bli generad och bara ägna mig åt att bli glad. jag råkar nämligen själv vara väldigt nöjd med hur jag ser bild, och jag tror att jag har ett relativt utvecklat sätt att använda mig av just bildkomposition.

...

den sista bilden jag bjuder på i det här inlägget tog jag idag. jag gillar den, men den skaver lite i ögat på mig, och jag vet exakt varför.

det jag gillar - jag gillar hur löven liksom öppnar sig åt höger. det får mig att tänka på ett blint, hungrigt djur som öppnar käftarna för att konsumera något som befinner sig framför (utanför bildytan i det här fallet).

det som skaver - att bakkanten av löven befinner sig så nära bildkanten. det stör mina ögon, och samtidigt så vill jag ha "den gapande munnen" precis där den är. och för den som undrar; när jag fotograferade hade jag kunnat åtgärda det här genom att backa lite eller zooma ut en aning, så att själva löven blev något mindre. då hade jag kunnat beskära bilden så att det blev lite, lite mer luft mellan bakkanten av löven, och bildkanten.

men. nu gjorde jag inte det. alltså får det se ut såhär. och jag är faktiskt rätt förtjust i den ändå. ibland är det där ögonskavet av ondo, men ibland gör det ingenting att det finns något litet som stör.

...

men nu, gott folk, har jag skrivit ytterligare ett långt inlägg. på samma dag som det förra, dessutom. ni får nog leva med att det sprutar ut blogginlägg från mig ett tag framöver. :D

tankar om porträtt

en sak jag har lärt mig under de år jag fotograferat just porträtt, är att alla inte går att fotografera på samma vis. som just porträttfotograf är ju ett av knepen att använda samma poser för så många som möjligt, för att det ska bli tidseffektivt, lätt och enkelt, och för att inte behöva fundera alltför mycket. det är ju lite den stil man antar som blir ens signum, det sätt folk känner igen ens bilder på.

jag insåg långt innan jag slutade jobba som porträttfotograf att det inte riktigt funkar så i praktiken. dels är jag själv en person som inte tillhör normen när det gäller utseende, klädstil osv, dels har jag fotograferat tillräckligt många, framför allt avklädda kvinnor, för att veta att kroppar inte fungerar på samma sätt, de rör sig inte på samma sätt, de uttrycker inte samma sak. en del kvinnor är vad de flesta uppfattar som rejält sexiga, medan andra har ett mer dämpat, sensuellt uttryck i sina kroppar. och så finns det förstås de som har något helt annat uttryck i sina kroppar.

personen på bilden här ovanför föddes som man, och levde som man upp till cirka 50 års ålder. då insåg han att ööööh.. alltså, jag är ju för tusan kvinna!!!

vi bestämde oss för att under en längre tid träffas ungefär en gång i månaden för att dokumentera den förändring hon precis gett sig in på. bilden ovan är en av de första, och den tog vi enbart för att ha något att utgå från - det här är alltså en representation av henne som man. hon tyckte att det var lite småjobbigt att behöva agera som man, men jag tyckte att det var viktigt, så vi skulle kunna jämföra senare.

den här kvinnan är ett alldeles ypperligt exempel på hur jag som fotograf fått tänka om, både en, sju och arton gånger vid fotograferingstillfällena. när jag tänker att jag ska fotografera en kvinna, så tänker jag mig att personen i fråga har ett visst sätt att röra sig, att jag ska kunna begära att personen håller kroppen på ett visst sätt, att jag ska kunna vrida och bända kroppen i olika riktningar - men med den här människan var det svårt. just för att hon var så ny som kvinna, att hennes kroppsspråk fortfarande var väldigt manligt. plus att hon, eftersom det här var så nytt, fortfarande hade så manliga former.

fotograferingarna gick dock bättre och bättre, allt eftersom. med regelbundenheten kunde jag höja min lägsta nivå igen, och jag började lära mig hennes kropps sätt att fungera, vad jag kunde kräva och vad som helt enkelt inte fungerade, hur hon använde sin kropp när hon rörde sig, hur hennes armar såg ut när de böjde sig, osv i all oändlighet.

these things matter, gott folk. så är det bara.

den här bilden togs ungefär ett halvår efter att vi träffades första gången. den är tagen inomhus med hjälp av lampor. jag råkade dra på mig en släng av bröstcancer, så jag gick på cellgifter under flera månader och orkade inte ge mig ut på några direkta äventyr. man tager vad man haver, helt enkelt.

...

jag vet inte vad den här kvinnan själv hade för tankar om vårt projekt (utöver dokumentation, vill säga), men för mig har det känts på lite olika sätt. det har t ex varit enormt intressant att se hennes utveckling från att vara väldigt typiskt manligt kantig och otillgänglig i kroppen, till att bli mjukare och mer feminin i sitt uttryck. jag har också velat ge henne möjlighet att utforska sin kvinnlighet framför kameran, genom att presentera olika sätt att röra sig, att stå, att vinkla händer, haka, osv. det har blivit lite olika detaljbilder här och där, bara för att visa att såhär ser det ut när du gör si eller så. det är liksom olika mellan män och kvinnor, hur man rör sig. en del kvinnor kan förvisso vara manhaftiga och en del män kan vara feminina, men om man ska generalisera så tycker jag ändå att det är rätt stora skillnader - bara på en sån grej som hur man håller sina fötter när man står still.

här har vi ett rätt bra exempel på när min vän transkvinnan börjar känna sig mer avslappnad i sin roll som kvinna. det märks, tycker jag, i hur hon håller kroppen, hur hon håller armarna, hur hon lyckas vrida kroppen från väggen mot mig, utan att det ser alltför stelt och kantigt ut. jag var och fortsätter vara, superimpad. och såna här små skillnader märktes mellan varje gång vi sågs - så häftigt!

en del av de bilder vi tog kommer jag att använda i en del material jag planerar att skriva om bl a bildanalys. den här, t ex, känns oerhört relevant när det handlar om just självbild, hur vi reflekterar och speglar oss i andra, och liknande diskuterbara ämnen.

den här bilden är hennes egen absoluta favorit av alla fotografier vi har tagit under det dryga året vi gjorde det här. jag är böjd att hålla med, hon är oerhört fin här. och jämför man med bilderna i början av inlägget, så är det ju en alldeles enorm skillnad.

...

ingen av de fotografier jag visat i det här inlägget är bland vad jag skulle säga mina bästa. jag HAR känt mig ringrostig, och perioden jag gick på cellgifter var ju verkligen inte skitkul. men det spelar faktiskt mindre roll, eftersom jag tycker att poängen med det här projektet vida överstiger kvaliteten (som inte på något som helst vis är dålig per se, men heller inte det bästa jag gjort).

som med all annan fotografering, tror jag att min eventuella poäng handlar om att SE. att SE, och att skala bort det som är irrelevant, att hitta själen i det som är viktigt att få med.

fotografi för mig

jag märker att jag har ett uppdämt behov av att prata/skriva om fotografi. ni får förlåta mig, era stackare, som klickar er in i mina blogginlägg och tvingas utstå mitt orerande om diverse fotorelaterade grejer. :D men alltså...

vet inte hur många av er som varit med om att gå FRÅN att älska fotografi passionerat, till att ha en mång-årig period utan fotografi, TILL att återupptäcka den där passionen för fotografi igen.

det är vad som har hänt mig. det finns både rutiga, randiga, prickiga osv, skäl till varför jag inte fotograferat särskilt mycket under många år, och varenda anledning jag har är fullständigt giltig och logisk om man vet varför. det är dock inte ett ämne för just den här bloggen.

jag har alltid, i hela mitt liv, varit kreativ. som barn fick jag testa på rätt många olika uttryck, eftersom min pappa också var hyfsat kreativ. jag har tecknat, målat, kladdat med lera (jag säger så, eftersom jag faktiskt var rätt liten då), spelat teater, dansat, sjungit både i kör och solo, skrivit... och så upptäckte jag fotografi när jag var drygt 20 år gammal (jag är betydligt äldre nu :D ).

för mig är fotografi så viktigt att det nästan är heligt. det är mitt yttersta uttryckssätt, där jag kan visa ALLT jag är, hela min själ. jag är bra på att t ex skriva också, men fotografi är det jag är allra, allra bäst på. lägg till det att jag också, utöver det, är en hyfsat analytisk person när det handlar om abstrakt tänkande, seende, osv. jag har ägnat många timmar åt att titta på andras fotografier, konstvetenskapliga studier i framför allt bildanalys av fotografi, vilket åtminstone i min värld har lett till att jag upplever att jag har en hyfsat bred bild av fotografi som fenomen. det ger dessutom stora insikter i hur man själv fotograferar, och varför, när man ägnar sig åt att titta på andras bilder i stor utsträckning.

för den som inte vet det, så har jag jobbat som porträtt- och bröllopsfotograf (både som anställd och egen företagare). det har inneburit många 6-månadersbebisar, många syskonpar i varierande åldrar, många brudpar, en del företag, och mycket annat som faktiskt blir lite småtrist i längden. medan det å ena sidan kan vara väldigt roligt att fotografera brudpar, så blir det ungefär samma grej om och om igen.

det är många år sedan jag slutade jobba som just porträtt-/bröllopsfotograf, och jag kommer inte att göra det igen. jag kommer heller inte att jobba som fotograf där jag fotograferar mot betalning. det finns flera skäl till det.

• stress - jag har ingen som helst stresstolerans, varken fysiskt/praktiskt, ekonomisk eller känslomässig sådan
• jag har inte ett kommersiellt bildspråk öht
• jag må vara en helt ok fotograf, men jag är URDÅLIG på att sälja

på det stora hela är jag för tillfället rätt nöjd med att göra det jag gör. fotografera det jag vill, utforska och undersöka, framför allt att SE. och eftersom jag under den här fotokursen jag håller under hösten, fått inspiration av mina deltagare, så har jag lyckats återuppväcka min passion för fotografi igen. att jag sedan kom tillbaka hit efter runt 20 år eller så, gör saken ännu bättre. jag är SÅ jävla nöjd med det, så ni anar inte.

men för att på nåt sätt återgå till fotografi och vad det betyder för mig.

jag skrev att fotografi är mer eller mindre heligt för mig, och så är det. heligt som kreativt uttryck, som konstform, som ett så oerhört vackert medium. jag har en oerhörd respekt för väl utfört fotografi. för mig är det inte bara bilder, utan ett sätt att se in i en annan värld, att se en annan människas idévärld, att se och bli förförd, att hitta rytm, rörelse och poesi i det visuella... alltså, det är så jävla fantastiskt att jag blir alldeles lycklig i hela kroppen. och är det något jag verkligen älskar (utöver fotografi), så är det när hjärnan möter lite motstånd. för mig är fotografi bland annat det - det kräver något av mig, och jag är mer än villig att ge det. för mig är upplevelsen någon slags blandning av andlig och faktiskt snudd på sensuell.

sen är det ju såklart själva fotograferandet och bildbehandlingen efteråt, som också är enormt givande. med åren hittar man ju sitt bildspråk och det man tycker om att fotografera, och jag tror att det är ganska lätt att se om/att en bild kommer från mig. jag vet ju hur och vad jag ser, och hur jag gillar att presentera det jag ser. dessutom, om man får vara lite skrytsam, så är jag en sån där person som kan.. jag kommer aldrig ihåg vad det heter, men jag kan känna smaken av en färg, se musik, höra lukter osv - åt alla möjliga håll och kanter. jag kan också tänka bort exempelvis färg när jag står där med kameran, och tänka bort allt runtomkring det jag vill ha en bild av. jag har liksom en färdig sökare/titthål i skallen, vilket underlättar en del. :D

men.

nu har jag babblat på rätt länge om vad fotografi betyder för mig. vid det här laget torde det rimligtvis ha framgått att det är en stor grej i mitt liv. ^^

grattis för att du stod ut att läsa såhär långt. =)

"great photography"

bilden här ovan är en bild på min katt, molly. molly är tolv år gammal, och gillar att ligga och sova på sin klöstunna som står bredvid min dator där jag spenderar en del tid. när hon sover brukar hon ligga i de mest bedårande ställningar, och eftersom jag dels fullständigt avgudar hennes framben och framtassar, och dessutom gillar att fotografera, så händer det att hon råkar fastna på bild när hon ligger där och envisas med att vara sådär sjukligt söt.

för mig är ju det här "great photography", eftersom jag känner molly, vi har en djup och kärleksfull relation, och för att hon är bland det bästa jag har i mitt liv.

ur fotografiskt perspektiv, however, så skulle jag inte säga att det här är "great photography". dels är det en mobilbild, dels har den lite knepiga kontraster/gråskala, skärpan är väl inte helt perfekt, osv. så näh, det är inget "great photography".

NOTE! allt som står hädanefter är fullt möjligt att uppfatta som extrem bitterhet, vilket det på sätt och vis är. i detta känner jag mig litegrand som en vit, medelålders kränkt cis-kvinna deluxe. :D

ändå är det uttrycket väldigt välanvänt i de flesta fb-grupper jag är med i, där det delas bilder på just djur. oftast katter och hundar, men också elefanter, lejon och andra vilda djur. och till i princip varenda bild står det "great photography".

jag erkänner att jag faktiskt kan bli lite provocerad när jag läser "great photography" precis exakt överallt i de här grupperna. för mig är det skillnad på att se en bild med en söt kattunge (men där själva fotografiet i sig är rätt dåligt) och en bild på en elefantbebis, där fotografen lagt ner möda på allt som faktiskt gör ett fotografi bra. och jag är helt medveten om att jag (i likhet med det mesta, faktiskt) är rätt specifik i vad jag gillar och inte gillar när det gäller fotografi. så "great photography" för mig, är något helt annat än alla dessa snapshots, förmodligen fotograferade med en mobilkamera eftersom de uppvisar diverse röriga bakgrunder och annat skräp, som i mina ögon gör bilden i princip helt ointressant som fotografi.

det är liksom bara en bild i raden av andra dåliga bilder som susar genom internet och får massor av likes i sociala medier, för att det visar en söt katt.

men det kanske säger något om tiden vi lever i. sociala medier i all ära, men det finns mycket med det som är riktigt jävla crappigt också. alla dessa djurbilder, t ex. mentaliteten i sociala medier är ju inte heller alltid skitkul. i min värld är sociala medier fördummande, troligtvis på ungefär samma sätt som man tyckte om tv en gång i tiden.

.. men för att hålla oss till ämnet.

kanske är det så att alla dessa "great photography"-bilder håller på att förändra vårt sätt att se bildkomposition. fotografi, liksom alla andra konstformer, genomgår ju förändringar i stil, hur vi förstår och tolkar osv, lite då och då. det kanske är dags för en förändring?

fast alltså. jag går inte med på det. jag vet visserligen att mitt sätt att uppskatta fotografi troligtvis skiljer sig en hel del från framför allt icke-fotografer. jag kan uppskatta ett fotografi oerhört enbart utifrån bildkomposition, filmval (på den tiden man fotograferade analogt), ljus, osv, utan att bry mig jättemycket om innehållet. är det vackert, så är det vackert.

och för att återkoppla till just djur och deras ungar - en bild på en kattunge kan absolut vara "great photography" - men för mig behöver det vara MER än nämnda söta kattunge för att jag ens ska överväga att säga "great photography". en söt kattunge räcker liksom inte för att en bild ska ingå under "great photography"-taket.

sådär. nu har jag lekt färdigt att jag är en vit, medelålders, fotograferande, lättkränkt cis-kvinna. nu ska jag sluta upp med det, och eventuellt börja avfölja alla de här sidorna som delar "great photography", så slipper jag fundera över den saken.