fotografi för mig

jag märker att jag har ett uppdämt behov av att prata/skriva om fotografi. ni får förlåta mig, era stackare, som klickar er in i mina blogginlägg och tvingas utstå mitt orerande om diverse fotorelaterade grejer. :D men alltså...

vet inte hur många av er som varit med om att gå FRÅN att älska fotografi passionerat, till att ha en mång-årig period utan fotografi, TILL att återupptäcka den där passionen för fotografi igen.

det är vad som har hänt mig. det finns både rutiga, randiga, prickiga osv, skäl till varför jag inte fotograferat särskilt mycket under många år, och varenda anledning jag har är fullständigt giltig och logisk om man vet varför. det är dock inte ett ämne för just den här bloggen.

jag har alltid, i hela mitt liv, varit kreativ. som barn fick jag testa på rätt många olika uttryck, eftersom min pappa också var hyfsat kreativ. jag har tecknat, målat, kladdat med lera (jag säger så, eftersom jag faktiskt var rätt liten då), spelat teater, dansat, sjungit både i kör och solo, skrivit... och så upptäckte jag fotografi när jag var drygt 20 år gammal (jag är betydligt äldre nu :D ).

för mig är fotografi så viktigt att det nästan är heligt. det är mitt yttersta uttryckssätt, där jag kan visa ALLT jag är, hela min själ. jag är bra på att t ex skriva också, men fotografi är det jag är allra, allra bäst på. lägg till det att jag också, utöver det, är en hyfsat analytisk person när det handlar om abstrakt tänkande, seende, osv. jag har ägnat många timmar åt att titta på andras fotografier, konstvetenskapliga studier i framför allt bildanalys av fotografi, vilket åtminstone i min värld har lett till att jag upplever att jag har en hyfsat bred bild av fotografi som fenomen. det ger dessutom stora insikter i hur man själv fotograferar, och varför, när man ägnar sig åt att titta på andras bilder i stor utsträckning.

för den som inte vet det, så har jag jobbat som porträtt- och bröllopsfotograf (både som anställd och egen företagare). det har inneburit många 6-månadersbebisar, många syskonpar i varierande åldrar, många brudpar, en del företag, och mycket annat som faktiskt blir lite småtrist i längden. medan det å ena sidan kan vara väldigt roligt att fotografera brudpar, så blir det ungefär samma grej om och om igen.

det är många år sedan jag slutade jobba som just porträtt-/bröllopsfotograf, och jag kommer inte att göra det igen. jag kommer heller inte att jobba som fotograf där jag fotograferar mot betalning. det finns flera skäl till det.

• stress - jag har ingen som helst stresstolerans, varken fysiskt/praktiskt, ekonomisk eller känslomässig sådan
• jag har inte ett kommersiellt bildspråk öht
• jag må vara en helt ok fotograf, men jag är URDÅLIG på att sälja

på det stora hela är jag för tillfället rätt nöjd med att göra det jag gör. fotografera det jag vill, utforska och undersöka, framför allt att SE. och eftersom jag under den här fotokursen jag håller under hösten, fått inspiration av mina deltagare, så har jag lyckats återuppväcka min passion för fotografi igen. att jag sedan kom tillbaka hit efter runt 20 år eller så, gör saken ännu bättre. jag är SÅ jävla nöjd med det, så ni anar inte.

men för att på nåt sätt återgå till fotografi och vad det betyder för mig.

jag skrev att fotografi är mer eller mindre heligt för mig, och så är det. heligt som kreativt uttryck, som konstform, som ett så oerhört vackert medium. jag har en oerhörd respekt för väl utfört fotografi. för mig är det inte bara bilder, utan ett sätt att se in i en annan värld, att se en annan människas idévärld, att se och bli förförd, att hitta rytm, rörelse och poesi i det visuella... alltså, det är så jävla fantastiskt att jag blir alldeles lycklig i hela kroppen. och är det något jag verkligen älskar (utöver fotografi), så är det när hjärnan möter lite motstånd. för mig är fotografi bland annat det - det kräver något av mig, och jag är mer än villig att ge det. för mig är upplevelsen någon slags blandning av andlig och faktiskt snudd på sensuell.

sen är det ju såklart själva fotograferandet och bildbehandlingen efteråt, som också är enormt givande. med åren hittar man ju sitt bildspråk och det man tycker om att fotografera, och jag tror att det är ganska lätt att se om/att en bild kommer från mig. jag vet ju hur och vad jag ser, och hur jag gillar att presentera det jag ser. dessutom, om man får vara lite skrytsam, så är jag en sån där person som kan.. jag kommer aldrig ihåg vad det heter, men jag kan känna smaken av en färg, se musik, höra lukter osv - åt alla möjliga håll och kanter. jag kan också tänka bort exempelvis färg när jag står där med kameran, och tänka bort allt runtomkring det jag vill ha en bild av. jag har liksom en färdig sökare/titthål i skallen, vilket underlättar en del. :D

men.

nu har jag babblat på rätt länge om vad fotografi betyder för mig. vid det här laget torde det rimligtvis ha framgått att det är en stor grej i mitt liv. ^^

grattis för att du stod ut att läsa såhär långt. =)

2024-10-18 04:31   Terje Hellesø

Hej Malinka!

Jag kan snabbt säga att jag gillar din blogg, helt enkelt för att du skriver om själva processen - den tänkande och skapande processen. Något tyvärr många fotografer idag sällan gör. Oftast blir det den tekniska processen, eller så skriver man inte alls - och helt enkelt litar på att bilden ska klara hela jobbet utan text. Oavsett hur "svår" bilden än måste vara. Det finns hur många fotografer som helst idag, men det råder stor brist på fotografer som också kan skriva.

Fotografi är för mig nästan lika viktigt som att andas, en förutsättning för att leva. Leva med skapandet, seendet, tolkandet, förmedlandet. Till en publik som är större än någonsin, men där fotografi för de flesta knappt ens är en sidohobby. De flesta skapar minnen, mer än att skapa bilder. De flesta testar en ny kamera, mer än att testa bildspråket.

Ser fram emot fortsatta blogginlägg från dig!