fotografi för mig

jag märker att jag har ett uppdämt behov av att prata/skriva om fotografi. ni får förlåta mig, era stackare, som klickar er in i mina blogginlägg och tvingas utstå mitt orerande om diverse fotorelaterade grejer. :D men alltså...

vet inte hur många av er som varit med om att gå FRÅN att älska fotografi passionerat, till att ha en mång-årig period utan fotografi, TILL att återupptäcka den där passionen för fotografi igen.

det är vad som har hänt mig. det finns både rutiga, randiga, prickiga osv, skäl till varför jag inte fotograferat särskilt mycket under många år, och varenda anledning jag har är fullständigt giltig och logisk om man vet varför. det är dock inte ett ämne för just den här bloggen.

jag har alltid, i hela mitt liv, varit kreativ. som barn fick jag testa på rätt många olika uttryck, eftersom min pappa också var hyfsat kreativ. jag har tecknat, målat, kladdat med lera (jag säger så, eftersom jag faktiskt var rätt liten då), spelat teater, dansat, sjungit både i kör och solo, skrivit... och så upptäckte jag fotografi när jag var drygt 20 år gammal (jag är betydligt äldre nu :D ).

för mig är fotografi så viktigt att det nästan är heligt. det är mitt yttersta uttryckssätt, där jag kan visa ALLT jag är, hela min själ. jag är bra på att t ex skriva också, men fotografi är det jag är allra, allra bäst på. lägg till det att jag också, utöver det, är en hyfsat analytisk person när det handlar om abstrakt tänkande, seende, osv. jag har ägnat många timmar åt att titta på andras fotografier, konstvetenskapliga studier i framför allt bildanalys av fotografi, vilket åtminstone i min värld har lett till att jag upplever att jag har en hyfsat bred bild av fotografi som fenomen. det ger dessutom stora insikter i hur man själv fotograferar, och varför, när man ägnar sig åt att titta på andras bilder i stor utsträckning.

för den som inte vet det, så har jag jobbat som porträtt- och bröllopsfotograf (både som anställd och egen företagare). det har inneburit många 6-månadersbebisar, många syskonpar i varierande åldrar, många brudpar, en del företag, och mycket annat som faktiskt blir lite småtrist i längden. medan det å ena sidan kan vara väldigt roligt att fotografera brudpar, så blir det ungefär samma grej om och om igen.

det är många år sedan jag slutade jobba som just porträtt-/bröllopsfotograf, och jag kommer inte att göra det igen. jag kommer heller inte att jobba som fotograf där jag fotograferar mot betalning. det finns flera skäl till det.

• stress - jag har ingen som helst stresstolerans, varken fysiskt/praktiskt, ekonomisk eller känslomässig sådan
• jag har inte ett kommersiellt bildspråk öht
• jag må vara en helt ok fotograf, men jag är URDÅLIG på att sälja

på det stora hela är jag för tillfället rätt nöjd med att göra det jag gör. fotografera det jag vill, utforska och undersöka, framför allt att SE. och eftersom jag under den här fotokursen jag håller under hösten, fått inspiration av mina deltagare, så har jag lyckats återuppväcka min passion för fotografi igen. att jag sedan kom tillbaka hit efter runt 20 år eller så, gör saken ännu bättre. jag är SÅ jävla nöjd med det, så ni anar inte.

men för att på nåt sätt återgå till fotografi och vad det betyder för mig.

jag skrev att fotografi är mer eller mindre heligt för mig, och så är det. heligt som kreativt uttryck, som konstform, som ett så oerhört vackert medium. jag har en oerhörd respekt för väl utfört fotografi. för mig är det inte bara bilder, utan ett sätt att se in i en annan värld, att se en annan människas idévärld, att se och bli förförd, att hitta rytm, rörelse och poesi i det visuella... alltså, det är så jävla fantastiskt att jag blir alldeles lycklig i hela kroppen. och är det något jag verkligen älskar (utöver fotografi), så är det när hjärnan möter lite motstånd. för mig är fotografi bland annat det - det kräver något av mig, och jag är mer än villig att ge det. för mig är upplevelsen någon slags blandning av andlig och faktiskt snudd på sensuell.

sen är det ju såklart själva fotograferandet och bildbehandlingen efteråt, som också är enormt givande. med åren hittar man ju sitt bildspråk och det man tycker om att fotografera, och jag tror att det är ganska lätt att se om/att en bild kommer från mig. jag vet ju hur och vad jag ser, och hur jag gillar att presentera det jag ser. dessutom, om man får vara lite skrytsam, så är jag en sån där person som kan.. jag kommer aldrig ihåg vad det heter, men jag kan känna smaken av en färg, se musik, höra lukter osv - åt alla möjliga håll och kanter. jag kan också tänka bort exempelvis färg när jag står där med kameran, och tänka bort allt runtomkring det jag vill ha en bild av. jag har liksom en färdig sökare/titthål i skallen, vilket underlättar en del. :D

men.

nu har jag babblat på rätt länge om vad fotografi betyder för mig. vid det här laget torde det rimligtvis ha framgått att det är en stor grej i mitt liv. ^^

grattis för att du stod ut att läsa såhär långt. =)

2024-10-18 04:31   Terje Hellesø

Hej Malinka!

Jag kan snabbt säga att jag gillar din blogg, helt enkelt för att du skriver om själva processen - den tänkande och skapande processen. Något tyvärr många fotografer idag sällan gör. Oftast blir det den tekniska processen, eller så skriver man inte alls - och helt enkelt litar på att bilden ska klara hela jobbet utan text. Oavsett hur "svår" bilden än måste vara. Det finns hur många fotografer som helst idag, men det råder stor brist på fotografer som också kan skriva.

Fotografi är för mig nästan lika viktigt som att andas, en förutsättning för att leva. Leva med skapandet, seendet, tolkandet, förmedlandet. Till en publik som är större än någonsin, men där fotografi för de flesta knappt ens är en sidohobby. De flesta skapar minnen, mer än att skapa bilder. De flesta testar en ny kamera, mer än att testa bildspråket.

Ser fram emot fortsatta blogginlägg från dig!

Svar från pisces 2024-10-18 06:23

men nu blir jag ju så smickrad så jag nästan svimmar.

TACK!

och tro mig, det kommer fler inlägg - troligtvis i ganska rask takt om jag känner mig själv rätt. ^^

då ses vi i bloggen! :)

2024-10-18 08:10   syntax

Jag för min del har varit fast hela tiden - och jag är 80 nu... :-)
När jag på det sena 1960-talet såg min första svartvita bild långsamt komma fram i framkallningsskålen, tyckte jag att det var magi, trolleri. Sedan dess har kameran varit i handen.
Du är en god stilist Malinka - men nu vill jag se mera bilder.

Svar från pisces 2024-10-18 08:36

mera bilder? ^^

vart? här i bloggen, eller bland mina album/kollektioner? där finns det ju redan ett hyfsat antal, och fler ska de bli. :)

håller med dig om magin i mörkrummet. det är ju nåt helt annat än att sitta framför en dator och redigera - vilket iofs också är kul, men på ett helt annat sätt.

syntax 2024-10-18 09:09

Jag tänkte mig närmast här i bloggen. Att text och bild bringas i samklang. Det är i alla fall så jag uppfattar en fotoblogg.
Jo - så är det med det "digitala mörkrummet" - magi ut, möjligheter in.

Svar från pisces 2024-10-18 09:31

då ska jag tänka på fler bilder här i bloggen - alternativt döpa om den! =)

men absolut. jag kan tänka mig att visa fler bilder, och dessutom skriva OM dem. så har jag ju inte gjort hittills, i mina imponerande fem inlägg so far. ^^

2024-10-18 08:40   Lars-Gunnar Nyqvist

Intressant att läsa.

Fotandet har varit en del av mitt liv också. I livets senhöst har jag även sedan några år tillbaka skrivit ned mina tankar och associationer jag hade när jag tog bilden. Som jag alltid har haft. Men tog dem inte på tillräckligt på allvar...

Idag saknar jag texten till mina tidiga bilder. När jag var ung. Fram till igår... typ

Bilderna som inte bara är som minnes krokar. I allra högsta grad hängde de ihop med känslor och funderingar.

En suddig bild på min kompis på skidor ute på Stormossen. Minns fortfarande när jag tittar på bilden 60 år efteråt hur vi pratar. Vart vi är på väg. Varm kakao i väskan. Anteckningsboken vi skulle skriva upp oss i för att få ytterligare ett band att sätta på årets sk "snöstjärna".

Det jag insåg sent i livet var att jag egentligen bara hade en som tittade. En enda som förstod. En enda som kommer att titta på de jag tog för 10, 20 eller 50 år sedan

Det är därför med stor tillfredsställelse som jag ibland tittar på äldre bilder och läser vad jag skrev. Önskar att jag hade skrivit mer

Till slut förstod jag att mitt fotande bara var mitt. Det hade ingen publik. Behövde ingen.

Svar från pisces 2024-10-18 09:05

utan inbördes rangordning;

- vad oerhört skönt med insikten att ditt fotograferande bara är DITT. det måste vara enormt avkopplande, att inte känna någon press att prestera, utan bara göra det helt för sin egen skull

- vad olika det kan vara, det där med minnen. de enda bilder jag egentligen tar för minnet, är av mina djur - men också för att jag gillar att fotografera, och de råkar vara där. när det gäller andra situationer är jag inte alls lika ambitiös med fotograferandet. framför allt skriver jag extremt sällan ner något om mina fotografier. men jag gillar att du gör det, för att det är viktigt för dig.

tack för att du läser och kommenterar - jag uppskattar det, oerhört. :)