tankar om porträtt

en sak jag har lärt mig under de år jag fotograferat just porträtt, är att alla inte går att fotografera på samma vis. som just porträttfotograf är ju ett av knepen att använda samma poser för så många som möjligt, för att det ska bli tidseffektivt, lätt och enkelt, och för att inte behöva fundera alltför mycket. det är ju lite den stil man antar som blir ens signum, det sätt folk känner igen ens bilder på.

jag insåg långt innan jag slutade jobba som porträttfotograf att det inte riktigt funkar så i praktiken. dels är jag själv en person som inte tillhör normen när det gäller utseende, klädstil osv, dels har jag fotograferat tillräckligt många, framför allt avklädda kvinnor, för att veta att kroppar inte fungerar på samma sätt, de rör sig inte på samma sätt, de uttrycker inte samma sak. en del kvinnor är vad de flesta uppfattar som rejält sexiga, medan andra har ett mer dämpat, sensuellt uttryck i sina kroppar. och så finns det förstås de som har något helt annat uttryck i sina kroppar.

personen på bilden här ovanför föddes som man, och levde som man upp till cirka 50 års ålder. då insåg han att ööööh.. alltså, jag är ju för tusan kvinna!!!

vi bestämde oss för att under en längre tid träffas ungefär en gång i månaden för att dokumentera den förändring hon precis gett sig in på. bilden ovan är en av de första, och den tog vi enbart för att ha något att utgå från - det här är alltså en representation av henne som man. hon tyckte att det var lite småjobbigt att behöva agera som man, men jag tyckte att det var viktigt, så vi skulle kunna jämföra senare.

den här kvinnan är ett alldeles ypperligt exempel på hur jag som fotograf fått tänka om, både en, sju och arton gånger vid fotograferingstillfällena. när jag tänker att jag ska fotografera en kvinna, så tänker jag mig att personen i fråga har ett visst sätt att röra sig, att jag ska kunna begära att personen håller kroppen på ett visst sätt, att jag ska kunna vrida och bända kroppen i olika riktningar - men med den här människan var det svårt. just för att hon var så ny som kvinna, att hennes kroppsspråk fortfarande var väldigt manligt. plus att hon, eftersom det här var så nytt, fortfarande hade så manliga former.

fotograferingarna gick dock bättre och bättre, allt eftersom. med regelbundenheten kunde jag höja min lägsta nivå igen, och jag började lära mig hennes kropps sätt att fungera, vad jag kunde kräva och vad som helt enkelt inte fungerade, hur hon använde sin kropp när hon rörde sig, hur hennes armar såg ut när de böjde sig, osv i all oändlighet.

these things matter, gott folk. så är det bara.

den här bilden togs ungefär ett halvår efter att vi träffades första gången. den är tagen inomhus med hjälp av lampor. jag råkade dra på mig en släng av bröstcancer, så jag gick på cellgifter under flera månader och orkade inte ge mig ut på några direkta äventyr. man tager vad man haver, helt enkelt.

...

jag vet inte vad den här kvinnan själv hade för tankar om vårt projekt (utöver dokumentation, vill säga), men för mig har det känts på lite olika sätt. det har t ex varit enormt intressant att se hennes utveckling från att vara väldigt typiskt manligt kantig och otillgänglig i kroppen, till att bli mjukare och mer feminin i sitt uttryck. jag har också velat ge henne möjlighet att utforska sin kvinnlighet framför kameran, genom att presentera olika sätt att röra sig, att stå, att vinkla händer, haka, osv. det har blivit lite olika detaljbilder här och där, bara för att visa att såhär ser det ut när du gör si eller så. det är liksom olika mellan män och kvinnor, hur man rör sig. en del kvinnor kan förvisso vara manhaftiga och en del män kan vara feminina, men om man ska generalisera så tycker jag ändå att det är rätt stora skillnader - bara på en sån grej som hur man håller sina fötter när man står still.

här har vi ett rätt bra exempel på när min vän transkvinnan börjar känna sig mer avslappnad i sin roll som kvinna. det märks, tycker jag, i hur hon håller kroppen, hur hon håller armarna, hur hon lyckas vrida kroppen från väggen mot mig, utan att det ser alltför stelt och kantigt ut. jag var och fortsätter vara, superimpad. och såna här små skillnader märktes mellan varje gång vi sågs - så häftigt!

en del av de bilder vi tog kommer jag att använda i en del material jag planerar att skriva om bl a bildanalys. den här, t ex, känns oerhört relevant när det handlar om just självbild, hur vi reflekterar och speglar oss i andra, och liknande diskuterbara ämnen.

den här bilden är hennes egen absoluta favorit av alla fotografier vi har tagit under det dryga året vi gjorde det här. jag är böjd att hålla med, hon är oerhört fin här. och jämför man med bilderna i början av inlägget, så är det ju en alldeles enorm skillnad.

...

ingen av de fotografier jag visat i det här inlägget är bland vad jag skulle säga mina bästa. jag HAR känt mig ringrostig, och perioden jag gick på cellgifter var ju verkligen inte skitkul. men det spelar faktiskt mindre roll, eftersom jag tycker att poängen med det här projektet vida överstiger kvaliteten (som inte på något som helst vis är dålig per se, men heller inte det bästa jag gjort).

som med all annan fotografering, tror jag att min eventuella poäng handlar om att SE. att SE, och att skala bort det som är irrelevant, att hitta själen i det som är viktigt att få med.

2024-10-19 10:13   syntax

Mycket intressant. Väl berättat, och väl visat i bild.

Svar från pisces 2024-10-19 10:17

det var du som ville se fler bilder ;)

nu fick du det! =) och jag ska tänka på det framöver också - lovar! :)