näst sista kurstillfället - kallt av bara h*****e

idag var näst sista kurstillfället, vilket kändes bara lite bitter sweet. nästa vecka är det dags för den pyttelilla utställningen, och därefter är det tomt fram till mitten av mars när porträttkursen sätter igång.

passande nog var dagens tema just porträtt. det är en mellan-gång - förra gången bestämde deltagarna vilka bilder som ska vara med på utställningen, och nästa gång ÄR det utställning. en gång mitt emellan, då funkar det att testa lite porträtt.

svårt att hinna med nåt vettigt på ett kurstillfälle, dock, så uppgiften idag var enkel.

för att inte tala om KALL. vet inte  hur ni andra i landet har haft det idag, men här i västerås har det varit svinkallt. hyfsat temperatur, men det har blåst nåt alldeles bedrövligt, och jag hade alldeles för lite kläder på mig. det har tagit mig flera timmar att bli någotsånär varm igen. :D

medan deltagarna testade sina förmågor gällande porträtt, gick jag och hunden runt (och jag frös) och fotograferade lite vad som helst. jag funderade lite på vad det är jag tittar på just nu, när jag fotograferar. när solen är framme har jag märkt att jag gärna tittar på skuggspel av diverse slag. sånt är kul. har också noterat att jag tenderar till att fastna för olika tyngd i bildhalvorna, eller möjligtvis tredjedelar av bilden. gärna också det jag berättat om tidigare - dragkampen, eller konflikten mellan olika linjer. det behöver inte vara synliga linjer, utan kan vara just det där med tyngd som vägs upp av nåt annat.

ytterligare något jag verkar titta efter just nu, är exempelbilder på sådant som ingår i dels den kurs som snart är slut, och som kommer att ingå i den onlinekurs jag håller på att  skriva ihop. senast för någon dag sedan insåg jag att jag behöver ha exempelbilder på rektanglar, så det är något jag tittar efter lite extra.

lite småkul grejer jag märkt är att jag av någon anledning vill fotografera gatlyktor. inte överallt, men på en del ställen finns det hyfsat fina sådana i västerås, och tydligen så känns det extra kul just nu. :D

och så gillar jag förstås också att gå rätt nära in på en del strukturer, så att det blir mer abstrakt form än en tydlig avbildning av vad något är. där kan man ju hitta en hel del form. jag gillar sånt.

och det där med strukturer, som den här ovan (och första bilden) - jag gillar betong. betong och sten. kantiga grejer med en hård, skrovlig yta gör sig oerhört bra på bild. jag kanske måste göra ett projekt av det nästa år (ett av flera).

jag vet inte vad det är med betong, framför allt, som gör att jag kan sitta och titta i en evighet. blicken kan följa ljuset, mönstret i det hårda, i tamejfan en evighet. det kan vara SÅ vackert. och för att relatera tillbaka till ett äldre inlägg - det är det jag menar med att jag kan njuta av ett fotografi mer på grund av dess egenskaper, än på grund av dess innehåll.

det här med bildspråk

det är skillnad på bildseende, bildkomposition och bildspråk. de ligger förvisso väldigt nära varandra, och det ena är beroende av det andra och det tredje, utan inbördes rangordning.

men det är skillnad - iaf som jag ser det.

bildseende handlar ju om att se i bild. för mig är det medfött - jag tänker i bild, så att se bilder som ligger och väntar är inte ett problem för mig. visst blir bildseendet mer aktivt när jag väljer att fotografera mycket. men det finns alltid där.

bildkomposition handlar ju om att möblera det man ser, innanför bildkanterna. det är i mångt och mycket en träningssak. man kanske inte är skitbra på det när man tar upp kameran första, andra, tredje eller sjuttonde gången, men medvetenhet och övning ger erfarenhet, och till slut sitter det.

bildspråk handlar, åtminstone för mig, om vad man vill säga med sina fotografier, och hur man uttrycker det. i min värld är det oerhört starkt kopplat till vem man är som person och vad som är viktigt för en. alla vi som fotograferar, väljer ju t ex mer eller mindre olika motiv. varför väljer vi just de motiv vi gör? hur fotograferar vi dem? vad inkluderar och exkluderar vi? vad framhäver vi, och vad låter vi sjunka undan i bilden?

när jag var barn älskade jag tanken på tomtar, vättar, troll och annat skrymt i skogen. mina farföräldrar hade en sommarstuga som var omgiven av skog. där lekte jag mycket, och överallt i diverse håligheter i både träd, under stenar, mellan grenar osv, såg jag små bostäder för alla magiska varelser som barn tror på. idag är jag ju uppenbarligen inte ett barn längre, och även om jag inte nödvändigtvis tror på tomtar, troll, vättar mm längre, så tror jag på magi - på ett annat vis, bara.

jag minns mycket väl när jag började fotografera som jag gör idag. skulle tippa på att det är runt 20 år sedan. jag var klar med mitt porträttfotograferande som yrkesverksam, och började fotografera helt för min egen skull i stället. av någon anledning fick jag för mig att jag ville fotografera träd, och så bestämde jag mig för att jag skulle göra det ur ett skogsmagiskt perspektiv. det vill säga; det blev många detaljer på träd, håligheter under stenar och allt det där jag upplevde som barn.

som person är jag rätt otillgänglig, och många anklagar mig för att vara både spännande och mystisk. :D inte vet jag om det stämmer, men det finns vissa ord som jag gillar och i hyfsat stor utsträckning identifierar mig. ord såsom hemlig, undangömd, dunkel, förgänglig, och ett antal liknande uttryck. jag har alltid, ända sen jag var barn, varit intresserad av framför allt vampyrer, och som vuxen, naturromantik, gotik (både medeltidens gotiska kyrkor, samt 1800-talets gotiska berättelser, och fotografi från samma period), art grotesque (de flesta konstnärliga uttryck). sånt färgar av sig i hur och vad man ser.

i bilden här ovan, ser jag t ex en älvas slängkappa som hänger på tork. alla bilder i det här inlägget (hittills) är fotograferade idag, och jag tog flera på löv som låg ovanpå granris. de flesta av dem såg jag som små sängar som någon slags granféer lägger sina barn i för att sova.

...

sen förstår jag ju att ni som betraktar mina bilder, inte tolkar dem på samma sätt. :D underligt vore väl om ni gjorde det. vi alla ser, förstår och tolkar allt vi ser på olika sätt, utifrån vilka vi är. vid tillfälle ska jag faktiskt skriva ett inlägg om den saken också, eftersom jag planerar att skriva en bok om det (arbetstitel: sanningen att säga).

men för att återgå till bildspråk - det är inte något jag bedömer att man kan lära ut. det är något som växer fram över tid. eftersom det är så länge sen jag började fotografera själv, måste jag erkänna att jag inte riktigt minns hur det funkade för mig då. men jag ser på mina kursdeltagare att de redan från början har varsina sätt att se - det som händer under kursen är att det förfinas lite i uttryck, och det kommer att fortsätta utkristallisera sig, allt eftersom de fotograferar mer och mer. det är väldigt roligt att se.

men nu tror jag att det får bli en bild till, sen får det här inlägget vara färdigskrivet. :D