inklusive vs exklusive

(den här bilden togs i söndags under fotokurstillfället, när det var så jävla mörkt
att det var svårt att få vettig skärpa - här är den åtminstone hyfsad, om än inte skitbra)

när det gäller fotokursen, så är vi nu över halvtid. vi har.. öööööh.. nu kan jag inte räkna, men det måste vara fyra tillfällen vi har kvar. två går bort - ena gången ska vi gå igenom allas bilder och hjälpas åt att bestämma vilka som ska vara med på den pyttelilla utställning vi ska ha i abf's lokaler, och sen går sista gången uppenbarligen åt till - utställningen. det lämnar två gånger till med praktiskt fotograferande.

jag berättar det, därför att det är.. inte deltagarna in person, så att säga, men ett fenomen jag funderar lite på då och då. och det är just frågan - vad är det man inkluderar, och vad exkluderar man, i sitt fotografi?

ofta när jag frågar mina deltagare hur det gått med dagens fotograferande efter våra träffar, så säger de att de inte vet, att de får vänta och se när de kan se bilderna större på datorn, och beskurit dem.

... och beskurit dem.

det är där skon klämmer, för dagens frågeställning.

för ett par timmar sen skrev jag ett inlägg i vår fb-grupp, med lite tips och råd inför valet av bilder till utställningen - just när det gäller detta med att beskära bilder. har man fotograferat i jpg, och sedan vill beskära bilden för att få bort.. whatever - onödigt skräp, eller bara beskära för att bilden blir bättre så, well. har man gjort det några gånger och testat att skriva ut bilderna/beställa dem från labb, så vet man att kvaliteten blir ganska kraftigt sämre, ju mindre del av originalet man använder.

vilket leder till frågeställningen och påståendet;

vad inkluderar/exkluderar vi i våra fotografier, och varför är vi inte mer noggranna vid fotograferingsögonblicket?

jag märker att det är ett fenomen som verkar vara vanligt när man inte har vant sig vid att se bilden i förväg, och sedan maka in sig tills man ser sin bild i sökaren. jag skulle inte kalla mig expert, men jag ÄR rätt noga med vad jag ser i sökaren innan jag faktiskt exponerar. jag är såpass noga att det alltsom oftast inte skulle behöva beskäras särdeles, om jag inte var så envis med att vilja presentera mina bilder som kvadrater. jag fotograferar i princip alltid i liggande format, och när jag beskär till kvadrat så tar jag extremt sällan bort någonting på höjden (i det liggande formatet, alltså). och då menar jag verkligen extremt sällan.

nån gång kanske jag ska skriva ett blogginlägg och visa hur jag beskär, bara för att det kanske kan vara kul att se.

men hur förmedlar man det här till individer som är såpass mycket nybörjare att de fortfarande är mer bekymrade om tekniken, än om bildskapandet? är det ens rimligt att begära att de ska börja titta ordentligt i ALLA delar av sökaren - även ute i hörnen, längs kanterna, osv? vi HAR (bl a) gått igenom  det jag kallar tyngdpunkter (att lägga vikt i någon/några av rutorna i ett 9-rutorsnät) och gyllene snittet, men det kan ju hända grejer i all yta som inte är just det. och det är skräpet, det onödiga, allt som inte gör något för att bilden ska bli bättre/starkare, som vilken fotograf som helst tjänar på att lära sig se och exkludera (välja bort) redan vid fotograferingstillfället.

nånstans i ryggmärgen finns alltid tanken med (för mig); vad är det jag vill visa? exakt vad är det jag tycker är fint? hur nära måste jag gå för att visa just det? hur mycket omgivning behöver finnas med för att det ska bli en bild jag kan stå för?

och jag gissar ^^ att det är därför det blir så många detaljbilder för mig. åtminstone när det gäller den typ av bilder ni sett mest av från mig, so far. vilket i sin tur har gett mig behovet att försöka lära mig att fotografera större utsnitt, så att ALLT inte är detaljer (även om jag verkligen, verkligen gillar mina detaljer). :D

...

det finns väldigt mycket att diskutera när det gäller inklusive/exklusive, särskilt när det handlar om analys av fotografi. det finns en bok som tar upp det rätt väl - jag ska leta rätt på den och tipsa om den, för jag kommer för ögonblicket inte ihåg vad den eller författaren heter.

men för ögonblicket tror jag att jag ger mig för idag. en sista bild, sen börjar det närma sig sängdags för mig. :)

fotografiska övningar

eftersom det är så många år sen jag var aktiv här på fotosidan, vet ni inte om det - men jag har ägnat oerhört många år åt att INTE fotografera porträtt särskilt ofta, och i stället ägnat mig åt att fotografera framför allt natur. och när jag säger natur, menar jag inte natur sådär som man tänker sig "naturfotografi", utan natur utifrån mitt barndoms-jags förkärlek för magiska varelser som bor i skogen.

det har alltså blivit många detaljbilder, ofta och gärna på träd, löv, trädrötter och så vidare. det är i mångt och mycket det jag har byggt mitt bildspråk på - och jag är dessutom väldigt förtjust i det. ovanpå det, tycker jag också att jag är rätt bra på det.

men nu när jag hittat tillbaka hit, märker jag till viss del ett skifte i vad jag letar efter när jag går upp i skogen med hunden. det är en skog jag fotograferat väldigt, väldigt mycket i, och medan jag är lite smålöjligt förtjust i nämnda trädrötter, löv osv, så har jag länge tänkt att jag skulle behöva öva mig på att fotografera lite större vyer. och med större vyer menar jag inte-närbilder. :D

det finns iofs flera saker jag behöver öva mig på. en sådan sak är att göra fotografier med starka färger till svartvitt, utan att det blir alltför rörigt. hösten är bland det vackraste jag vet, men höstlöven som gör sig så bra i just färg, har en tendens att bli lite väl kontrastrika i svartvitt. för mig blir det lätt ett gytter av grått, svart och vitt, och jag tycker ibland att det kan vara svårt att se vad tusan det ÄR, just för att det är så gyttrigt. 

så jag har börjat ägna mig åt lite annat än närbilderna som jag är så förtjust i. min grundtanke är fortfarande densamme - det har med skogsmagi att göra, med hemliga stigar, att förfölja och bli förföljd, att smyga och inte bli sedd, osv, att göra. den enda skillnaden är att jag nu försöker hitta utsnitt som innefattar lite mer miljö än jag är van vid.

skogsdrottningens höstkrona

jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om mina ansträngningar ännu. det ser rätt ok ut, men jag tror att jag behöver öva betydligt mer innan jag kan säga att jag är helt bekväm med det jag gör.

i övrigt kan jag säga att jag är helt slut i både skallen och kroppen sen gårdagens äventyr. det är nackdelen med att ha den där icke-befintliga stresstoleransen. det går åt absurda mängder energi att ta sig iväg på minsta äventyr.

fast jag ska erkänna att jag HAR fått en nytändning på just porträtt. jag pratade med en av tjejerna jag ska fotografera i morgon (en av mina bästa väninnor), och sade att det här är liksom bara början.. hädanefter får man leva med att stå modell vid min minsta nyck. :D :D :D

men tills i morgon så får både ni och jag titta på de här bilderna. och det gör ju faktiskt inte ont, det heller. även om det är ovant att välja bort detaljbilderna till fördel för större scenerier, så tycker jag ändå att det är helt ok att titta på. om inte annat hoppas jag att det kommer att utveckla mitt bildspråk och mitt sätt att se utanför detaljerna en aning, och då är det ju inte bortkastad tid.

det här med bildspråk

det är skillnad på bildseende, bildkomposition och bildspråk. de ligger förvisso väldigt nära varandra, och det ena är beroende av det andra och det tredje, utan inbördes rangordning.

men det är skillnad - iaf som jag ser det.

bildseende handlar ju om att se i bild. för mig är det medfött - jag tänker i bild, så att se bilder som ligger och väntar är inte ett problem för mig. visst blir bildseendet mer aktivt när jag väljer att fotografera mycket. men det finns alltid där.

bildkomposition handlar ju om att möblera det man ser, innanför bildkanterna. det är i mångt och mycket en träningssak. man kanske inte är skitbra på det när man tar upp kameran första, andra, tredje eller sjuttonde gången, men medvetenhet och övning ger erfarenhet, och till slut sitter det.

bildspråk handlar, åtminstone för mig, om vad man vill säga med sina fotografier, och hur man uttrycker det. i min värld är det oerhört starkt kopplat till vem man är som person och vad som är viktigt för en. alla vi som fotograferar, väljer ju t ex mer eller mindre olika motiv. varför väljer vi just de motiv vi gör? hur fotograferar vi dem? vad inkluderar och exkluderar vi? vad framhäver vi, och vad låter vi sjunka undan i bilden?

när jag var barn älskade jag tanken på tomtar, vättar, troll och annat skrymt i skogen. mina farföräldrar hade en sommarstuga som var omgiven av skog. där lekte jag mycket, och överallt i diverse håligheter i både träd, under stenar, mellan grenar osv, såg jag små bostäder för alla magiska varelser som barn tror på. idag är jag ju uppenbarligen inte ett barn längre, och även om jag inte nödvändigtvis tror på tomtar, troll, vättar mm längre, så tror jag på magi - på ett annat vis, bara.

jag minns mycket väl när jag började fotografera som jag gör idag. skulle tippa på att det är runt 20 år sedan. jag var klar med mitt porträttfotograferande som yrkesverksam, och började fotografera helt för min egen skull i stället. av någon anledning fick jag för mig att jag ville fotografera träd, och så bestämde jag mig för att jag skulle göra det ur ett skogsmagiskt perspektiv. det vill säga; det blev många detaljer på träd, håligheter under stenar och allt det där jag upplevde som barn.

som person är jag rätt otillgänglig, och många anklagar mig för att vara både spännande och mystisk. :D inte vet jag om det stämmer, men det finns vissa ord som jag gillar och i hyfsat stor utsträckning identifierar mig. ord såsom hemlig, undangömd, dunkel, förgänglig, och ett antal liknande uttryck. jag har alltid, ända sen jag var barn, varit intresserad av framför allt vampyrer, och som vuxen, naturromantik, gotik (både medeltidens gotiska kyrkor, samt 1800-talets gotiska berättelser, och fotografi från samma period), art grotesque (de flesta konstnärliga uttryck). sånt färgar av sig i hur och vad man ser.

i bilden här ovan, ser jag t ex en älvas slängkappa som hänger på tork. alla bilder i det här inlägget (hittills) är fotograferade idag, och jag tog flera på löv som låg ovanpå granris. de flesta av dem såg jag som små sängar som någon slags granféer lägger sina barn i för att sova.

...

sen förstår jag ju att ni som betraktar mina bilder, inte tolkar dem på samma sätt. :D underligt vore väl om ni gjorde det. vi alla ser, förstår och tolkar allt vi ser på olika sätt, utifrån vilka vi är. vid tillfälle ska jag faktiskt skriva ett inlägg om den saken också, eftersom jag planerar att skriva en bok om det (arbetstitel: sanningen att säga).

men för att återgå till bildspråk - det är inte något jag bedömer att man kan lära ut. det är något som växer fram över tid. eftersom det är så länge sen jag började fotografera själv, måste jag erkänna att jag inte riktigt minns hur det funkade för mig då. men jag ser på mina kursdeltagare att de redan från början har varsina sätt att se - det som händer under kursen är att det förfinas lite i uttryck, och det kommer att fortsätta utkristallisera sig, allt eftersom de fotograferar mer och mer. det är väldigt roligt att se.

men nu tror jag att det får bli en bild till, sen får det här inlägget vara färdigskrivet. :D