"great photography"

bilden här ovan är en bild på min katt, molly. molly är tolv år gammal, och gillar att ligga och sova på sin klöstunna som står bredvid min dator där jag spenderar en del tid. när hon sover brukar hon ligga i de mest bedårande ställningar, och eftersom jag dels fullständigt avgudar hennes framben och framtassar, och dessutom gillar att fotografera, så händer det att hon råkar fastna på bild när hon ligger där och envisas med att vara sådär sjukligt söt.

för mig är ju det här "great photography", eftersom jag känner molly, vi har en djup och kärleksfull relation, och för att hon är bland det bästa jag har i mitt liv.

ur fotografiskt perspektiv, however, så skulle jag inte säga att det här är "great photography". dels är det en mobilbild, dels har den lite knepiga kontraster/gråskala, skärpan är väl inte helt perfekt, osv. så näh, det är inget "great photography".

NOTE! allt som står hädanefter är fullt möjligt att uppfatta som extrem bitterhet, vilket det på sätt och vis är. i detta känner jag mig litegrand som en vit, medelålders kränkt cis-kvinna deluxe. :D

ändå är det uttrycket väldigt välanvänt i de flesta fb-grupper jag är med i, där det delas bilder på just djur. oftast katter och hundar, men också elefanter, lejon och andra vilda djur. och till i princip varenda bild står det "great photography".

jag erkänner att jag faktiskt kan bli lite provocerad när jag läser "great photography" precis exakt överallt i de här grupperna. för mig är det skillnad på att se en bild med en söt kattunge (men där själva fotografiet i sig är rätt dåligt) och en bild på en elefantbebis, där fotografen lagt ner möda på allt som faktiskt gör ett fotografi bra. och jag är helt medveten om att jag (i likhet med det mesta, faktiskt) är rätt specifik i vad jag gillar och inte gillar när det gäller fotografi. så "great photography" för mig, är något helt annat än alla dessa snapshots, förmodligen fotograferade med en mobilkamera eftersom de uppvisar diverse röriga bakgrunder och annat skräp, som i mina ögon gör bilden i princip helt ointressant som fotografi.

det är liksom bara en bild i raden av andra dåliga bilder som susar genom internet och får massor av likes i sociala medier, för att det visar en söt katt.

men det kanske säger något om tiden vi lever i. sociala medier i all ära, men det finns mycket med det som är riktigt jävla crappigt också. alla dessa djurbilder, t ex. mentaliteten i sociala medier är ju inte heller alltid skitkul. i min värld är sociala medier fördummande, troligtvis på ungefär samma sätt som man tyckte om tv en gång i tiden.

.. men för att hålla oss till ämnet.

kanske är det så att alla dessa "great photography"-bilder håller på att förändra vårt sätt att se bildkomposition. fotografi, liksom alla andra konstformer, genomgår ju förändringar i stil, hur vi förstår och tolkar osv, lite då och då. det kanske är dags för en förändring?

fast alltså. jag går inte med på det. jag vet visserligen att mitt sätt att uppskatta fotografi troligtvis skiljer sig en hel del från framför allt icke-fotografer. jag kan uppskatta ett fotografi oerhört enbart utifrån bildkomposition, filmval (på den tiden man fotograferade analogt), ljus, osv, utan att bry mig jättemycket om innehållet. är det vackert, så är det vackert.

och för att återkoppla till just djur och deras ungar - en bild på en kattunge kan absolut vara "great photography" - men för mig behöver det vara MER än nämnda söta kattunge för att jag ens ska överväga att säga "great photography". en söt kattunge räcker liksom inte för att en bild ska ingå under "great photography"-taket.

sådär. nu har jag lekt färdigt att jag är en vit, medelålders, fotograferande, lättkränkt cis-kvinna. nu ska jag sluta upp med det, och eventuellt börja avfölja alla de här sidorna som delar "great photography", så slipper jag fundera över den saken.

2024-10-17 09:26   Poromaa

Avfölj genast, det är oerhört skönt att slippa förhålla sig till allt skräp som sköljer över nätet. Det är bättre att välja allt som är bra, intressant, utvecklande och inspirerande. För det finns också därute, men är betydligt svårare att hitta…😊
Du skriver: ” …jag kan uppskatta ett fotografi oerhört enbart utifrån bildkomposition, filmval (på den tiden man fotograferade analogt), ljus, osv, utan att bry mig jättemycket om innehållet. är det vackert, så är det vackert…”
Jag håller verkligen med dig, men tänker också att det där med estetik, formell skärpa och en känsla av ett medvetet förhållningssätt till formen ofta, i alla fall för mig, fungerar som en dörröppnare in till bildens eventuella innehåll eller berättelse. Visst, formen i sig kan bära på en berättelse och det kan verkligen räcka så, men formen kan också, i bästa fall, vara en ingång till något annat än formen i sig. Däremot, och nu pratar jag för hur jag själv upplever andra bilder, så tappar jag omedelbart intresset för en bild om den där medvetenheten till formbygget saknas, även hur än mycket bilden försöker berätta, då är dörren stängd för mig. Så jag håller sannerligen med dig om att söta katter på ogenomtänkta slarviga snaps räcker inte, då föredrar jag söta katter ”in real-time”…😉
/Samuel

Svar från pisces 2024-10-17 21:18

formbygget är skitviktigt för mig. på riktigt! utan det är det liksom inte ett fotografi, utan en bild, eller ännu värre, ett KORT! :o

när jag hade postat det här inlägget satt jag och funderade på varför jag blir så upprörd över det här. och jag kom fram till att fotografi som konstform är så oerhört viktigt för mig att det snudd på är heligt. den typ av bilder jag tänker på här är att verkligen misshandla fotografiet som just konstform, och jag tror att det är där det skär sig i skallen på mig.

det du säger om dörröppnare till eventuella berättelser/innehåll är ju helt sant. men jag tänker att - exempelvis många av mina egna fotografier som kanske inte har en berättelse på samma vis som de av dina jag sett hittills, har annat som gör att iaf jag själv gillar dem oerhört mycket. ^^

jag tänker att det blir en visuell poesi, även om det kanske saknas en tydlig/uppenbar berättelse. för mig kan berättelsen ligga i just rörelsen, rytmen, formen osv.

Poromaa 2024-10-18 10:38

Först och främst, jag håller helt med dig om att formen, om den tas på allvar, kan bära på ett innehåll och en visuell poesi i sig; den kan vara fullt tillräckligt som ”berättelse”. Och jag skall vara helt ärlig och säga att inte tänker jag först och främst på något slags litterärt berättande i visuell form när jag jobbar med mitt eget fotograferande, jag kan visserligen tänka projektbaserat ibland, vilket jag tycker är spännande, men det betyder inte att jag nödvändigtvis söker efter ett berättande som närmar sig det dokumentära, eller konceptuella (och med det menar jag dokumentärfotografi eller konceptuellt fotografi som genrerna ser ut). Vad jag däremot alltid tänker på är mitt personliga uttryck och på formbygget, linjen och ytans poesi, och så får det där andra komma, eller inte komma. Man lämnar ju dessutom över sitt arbete till beskådarna när arbetet med en bild nått vägs ände, så att säga. Åskådarna får helt enkelt tänka till, känna efter, eller helt enkelt bara skita i det.

Jag känner också verkligen igen mig i den där frustrationen som du uttrycker, vreden och i alla fall för mig förtvivlan över allt skräp som flödar över därute och som tokhyllas via likes och liknande. Och att vi som tar konstformen på allvar ständigt får vandra omkring i utkanterna, de där ödsliga områdena långt ifrån centrum där ”alla måste vara” för att ”finnas”, men där vi ytterst sällan blir insläppta.

Men då har jag vänt på det hela, kanske främst för att jag inte orkar slåss mot väderkvarnar längre, och frågat mig själv; vill jag verkligen vara där? Och svaret är tveklöst nej! Jag vill inte vara där, och jag vill inte längre slösa en massa energi på att gå omkring och känna mig kränkt och marginaliserad…😉Jag tänker också att inte är det jag som blir kränkt egentligen. Precis som du skriver, faktiskt; det handlar inte om oss enskilda utövare i konstens tjänst, det är konsten i sig som kränks och marginaliseras hela tiden och det är upprörande i sig, men det enda jag kan göra (i alla fall som det känns nu) är att lägga min energi på att fortsätta med det jag gör, att ta bildkonsten/fotokonsten på allvar. Där vill jag vara, där finns glädjen och lusten och den är viktigare än att slösa bort min kraft och min tid på att känna mig som en kränkt vit gubbe…😉

Du, däremot, gör ju något väldigt bra, faktiskt, genom att hålla kurser Det om något är ju att försöka göra något åt saken. Utbildning, kunskap, samtal är ju själva grunden för utveckling och att förhoppningsvis fler förstår och kan uppskatta och utforska kraften och magin i fotokonsten, ja konsten i största allmänhet. För mig var det sannerligen så, när jag tänker tillbaka på alla mina år på olika konstskolor.

(ursäkta för att jag blev lååångrandig här, men det är väl ett tecken på att det brinner till i själ och hjärta…😊)
/Samuel