Talgoxe

Talgoxe (Parus major) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesfåglar. Den är vanlig i hela Europa, västra, centrala och norra Asien och delar av Nordafrika och förekommer i alla sorters skogslandskap. Den är vanligen stannfågel och de flesta talgoxar flyttar inte förutom under extremt hårda vintrar.

Talgoxen är den mest utbredda arten i släktet Parus. Desstaxonomi är komplicerad och omdiskuterad, och den delas upp i en mängd underarter, som i sin tur delas in i tre till fyra underartsgrupper. Vissa auktoriteter behandlar tre av dessa grupper som egna arter, exempelvis turkestanmes.

Talgoxen är lätt igenkännlig med svart huvud och hals, framträdande vita kinder, olivgrön ovansida och gul undersida, med viss variation bland de många underarterna. Den äter huvudsakligen insekter på sommaren, men en större uppsättning föda på vintern. Liksom alla mesar är den hålhäckare och häckar vanligen i trädhål. Honan lägger omkring 12 ägg och ruvar dem ensam, men båda föräldrar tar hand om ungarna. De flesta år föder paret upp två kullar. Bona kan plundras av hackspettar,ekorrar och vesslor och angripas av loppor, och adulta fåglar kan jagas av sparvhökar. Talgoxen har anpassat sig väl till människans miljöpåverkan och är en vanlig fågel i stadsparker och trädgårdar. Den är också en viktig art för ornitologiskastudier

Talgoxen är en stor mes som mäter 12,5–14,0 cm och den har ett distinkt utseende som gör arten lätt att känna igen. Den väger 16–21 gram. Nominatformen P. major major har blåsvart hjässa, svart nacke, strupe, haklapp och huvud, och vita kinder ochörontäckare. Bröstet är klart citrongult med en svart längsgående rand mitt på, som löper från haklappen till kloaköppningen. Det finns en blekt vit fläck på halsen som övergår till grönaktigt gul på övre nacken. Resten av nacken och ryggen är grön med olivgrön nyans. Vingtäckarna är gröna, resten av vingen är blågrå med ett vittvingband. Stjärten är blåaktigt grå med vita ytterkanter. Honans fjäderdräkt liknar hanens förutom att färgerna på det hela taget är blekare; haklappen är mindre intensivt svart, liksom randen som löper nedför magen, vilken också är smalare och ibland avbruten. Ungfåglar liknar honan, förutom att de har blekt olivbruna nackar och halsar, gråaktig gump, och gråare stjärtar med mindre markerade vita spetsar. Näbben är konisk, kullrig och ungefär dubbelt så lång som hög. Klorna är krökta, hoptryckta och spetsiga.

Färgen på hanens bröst har visats korrelera med starkare sperma, och är ett sätt som hanen använder för att visa honor sin reproduktiva överlägsenhet. Högre nivåer avkarotenoid ökar intensiteten i den gula färgen på bröstet, och gör det också möjligt för sperman att bättre motstå angrepp av fria radikaler. Karotenoider kan inte syntetiseras av fågeln och måste inhämtas från födan, så en klargul färg på hanen demonstrerar hans förmåga att skaffa sig bra näring. Bredden på hanens bukband, som varierar mellan individer, är en faktor i urvalet. Honor av högre kvalitet tycks välja hanar med bredare band