Humle (Humulus lupulus)

Humle (Humulus lupulus) är en art i familjen hampväxter och förekommer naturligt i Europa, Asien,Nordafrika och Nordamerika. Humle förekommer vild eller förvildad i lövlundar och bäckdälder i södra och mellersta Sverige, oftast i närheten av bebyggelse. En mycket stor del av vår svenska population utgörs av honplantor, vilket talar för att den som regel spritt sig från odling. Lokaler där även hanexemplar förekommer kan vara ursprungligt inhemska och bör betraktas som mer skyddsvärda.

Humle är en flerårig, klättrande ört som kan bli 6–7 meter hög och kan växa 20 cm per dygn. Plantan är täckt med krokiga taggar och körtelprickar. Bladen är motsatta, breda och hela till handflikiga med tre flikar. De blir 5–12 cm långa och lika breda med hjärtlik bas och oregelbundet naggad kant.

Humle har odlats och använts i öltillverkning i Sverige sedan 1200-talet. Förr fanns särskilda bestämmelser som reglerade hur mycket humle gårdarna skulle leverera och man anlade därför särskilda humlegårdar, till exempel Humlegården i centrala Stockholm som var kryddgård fram till 1648. IKristoffers landslag från 1442 står att "Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman." Humle introducerades i engelskt öl under 1600-talet och odling av humle startade i Nordamerika 1629.

Vid hembryggning är det intressant att veta mängden bittergivande ämnen för att kunna räkna ut hur mycket humle som skall tillsättas, för att ge den önskade beskan. Beskan ska balansera sötman som malten ger, och beroende på vilken öltyp man avser att brygga så finns det klassiska nivåer på dessa parametrar. De bittergivande ämnena är bland annat alfahumelonsyra, som förkortas alfasyra och anges i procent av humleproducenterna. Alfasyra-värdet varierar något från år till år.

Beroende på ursprung och var humlen odlas, så ger de olika humlesorterna sin typiska karaktär i form av smak och arom. De ser dessutom annorlunda ut. Färgen kan variera från gul-grön till mörkgrön, och kottarna kan vara små, stora, runda eller avlånga. Man styr humlens smakbidrag i ölet genom att tillsätta den vid olika tidpunkter under koket. Koket varar normalt en timme och för beskan tillsätts humle i början. Humle som tillsätts i slutet ger mer arom. Vanligtvis tillsätts humle 2–3 gånger under ett kok, och i vissa öltyper tillsätter man även humle efter koket, och låter humlen vara med under jäsningen. Detta för att få mer kvar av de lättflyktiga aromämnena. Ett typexempel är så kallad "Real Ale", där man serverar ur samma tunna som sekundärjäsningen för kolsyra har skett i, och då finns även humlen med.

Man brukar grovt dela in humlesorterna efter hur mycket alfasyra de normalt ger, och sedan gammalt ger de ädlare humlesorterna mindre beska, medan övriga humlesorter ger mer beska men inte lika angenäm karaktär. Det har forskats mycket på detta område, och intresset är stort att få en ädlare sort att ge mer beska, men hittills har ingen lyckats överträffa de få klassiska humlesorter som står för den finaste beskan. Alfasyravärdet på dessa brukar ligga kring ca 2–6%, medan bitterhumlen ligger på ca 5–8 procent. Det finns även en grupp man brukar kalla högalfasyra-humle, som kan ligga på 8–12 procent, och många av dessa är framodlade i USA.

De finare humlesorterna är dessutom dyrare och av ekonomiska skäl är det inte lämpligt att använda de till både beska och arom, utan man väljer oftast att tillsätta en billigare humle för beskan och sedan ta en finare till arom. Till en viss del styr ändå tradition och trend valet av humle. Vissa länder är mer generösa med humlen än 

                                                                                   **********

                                                                           ***************

                                                                          ***********

Förstora