Myskbock

Myskbocken (Aromia moschata) är en skalbagge som tillhör familjen långhorningar. Den är 1,5-3 centimeter lång med metalliskt grön ovansida och långa antenner.

Myskbockar lever på äldre sälgträd och lämnar väldigt karaktäristiska märken i trädets bark, deras larver äter av veden i ruttnande sälgar och pilar. Larverna lockar ofta både spillkråka och större hackspett.

Myskbocken är Bohusläns landskapsinsekt. Den förekommer i hela Sverige.

Ett äldre synonymnamn för myskbocken är Cerambyx moschatus. Myskbocken har även kallats myskbagge. Detta exemplar har tittats vid      ute museet i Hörlinge ängar 

Fler bilder  på www.vigg5.se

Förstora 

Nattljus

Nattljus (Oenothera biennis) är en art i familjen dunörtsväxter. Den kommer ursprungligen från östraNordamerika, men finns numera naturaliserad på många håll i världen, även i Sverige. Den växter främst på torra, steniga eller grusiga platser, ofta på vägrenar eller i industriområden. Nattljus odlades tidigare som prydnadsväxt, men har numera till stor del ersatts av storblommigt nattljus (O. glazioviana).

Nattljus är en tvåårig ört, som första året bildar plantan en bladrosett vid marken och andra året går upp i en styvt upprätt stjälk som blir 100-150 cm hög. Stjälken är ogrenad eller grenad, grön eller ibland rödtonad och relativt tätt hårig med mjuka hår blandat med borsthår, dessa har grön, mer sällan gulbrun bas. Bladen är elliptiska till lansettlika eller omvänt lansettlika. Knopparna är gröna med foderblad som pressas ihop strax under spetsarna. Kronbladen är rent gula, 1,5-3 cm långa, de är längre än de är breda och urnupna. Ståndare och pistill är lika långa. Frukten är en lansettlik kapsel med glandelhår och borsthår. Borthåren har aldrig röd bas.

Det finns flera liknande arter, men de flesta har borsthår med röd bas, vilket nattljuset saknar.

Arten bildar hybrider med flera arter.

                                                                             *******************************

                                                                            ***********************

Förstora      

www.vigg5.se 

                                                                 ***************************

Skäggdopping (Podiceps cristatus)

Skäggdopping 

Skäggdopping (Podiceps cristatus) är en vattenlevande fågel som är den största och mest välkända arten bland doppingarna i Europa.
käggdoppingen har en lång kropp och en lång hals som den antingen håller rakt upp eller lutar bakåt så att den bildar en svag S-kurva. Ibland sänker den huvudet än längre bakåt och vilar det på mitten av ryggen. Som adult är skäggdoppingen 26 till 51 centimeter lång, har ett vingspann på 59 till 73 centimeter och väger ungefär 1100 gram. Den har en lång, smal och ljus näbb. I flykten ser fågeln slank och ranglig ut, den flyger med snabba, svirrande vingslag och dess stora, mörka fötter sticker ut bakom den. Könen är lika.
På sommaren är den adulta skäggdoppingen omisskänlig med sina svarta tofsar som sticker upp på huvudet och med en brunröd, svartkantad halskrage, som omsluter övre delen av halsen. Dessa huvudplymer gör att skäggdoppingen ser ut att ha ett mycket större huvud än vad den faktiskt har. När fågeln blir oroad, fäller den dock in plymerna. Kinden är vit, den har ett svart tygelstreck och mellan den svarta pannan och näbbroten är den ljust gul. Framsidan på halsen, bröstet, magen och undergumpen är vit. Nacken, baksidan av halsen, ryggen och övergumpen är mörkt svartbruna. Kroppssidorna är ljust gråbeigea.
På vintern ter den sig ljusare än på sommaren trots att den enda skillnaden i fjäderdräkt är att den saknar sina huvudplymer och att näbben är ljusare. En simmande skäggdopping har om vintern en mycket spetsig, toppig huvudprofil. I flykten skiljer man den från exempelvis gråhakedopping genom att den är ljusare, har vitt över ögat, svart tygelstreck och har ett vitt längsgående band på vingens övre sida närmast kroppen
Skäggdoppingen häckar i vassrika sjöar och vegetationsrika havsvikar i bräckt vatten. Boet är en flytande plattform av vass och andra vattenväxter. Den lägger i genomsnitt 3-5 ägg men kullar med 1-7 ägg har observerats. Båda föräldrar ruvar äggen i 25-31 dagar. Från det att ungen kläcks tillbringar den först en relativt lång tid under föräldrarnas vingar och senare på deras ryggar. Föräldrarna tar hand om ungarna i 71-79 dagar tills de är flygga. Skäggdoppingen lägger ofta två kullar per häckningssäsong. Detta gör den tills den helt enkelt är för stor. Skäggdoppingen äter bland annat vatteninsekter och småfisk. Den äter också sina egna fjädrar. Orsaken till detta fenomen är omdiskuterat men man tror att fjädrarna underlättar matsmältningen. Precis som hos exempelvis ugglor bildar fjädrarna klumpar tillsammans med fiskben och skalrester, som är osmältbara och som fågeln sedan spyr upp. Fjädrarna kan också hindra vassa fiskben från att tränga ned och skada tarmen. Bilderna är fotograferade på Magle Våtmark 

                                                              ********************************

                                                  **************************************

Förstora 

                                        ****************************************

En vacker 85-åring

Denna skönhet är fotograferad i Torekov 

Ford Tuder DE Luxe 55 B 1931 modell 

Blå Jungfruslända

Denna vackra slända  har hittas i Laxbro och där kan man också fika nere vid ån Där finns också bord och stolar så man kan  njuta av den vackra naturen 

Blå jungfruslända (Calopteryx virgo) är en art i insektsordningen trollsländor som tillhör familjen jungfrusländor.

Den blå jungfrusländans hane har blåfärgad kropp och blå vingar som saknar vingmärke. Honans kropp och vingar är vanligtvis mer brunaktiga, med vitt vingmärke. Det förekommer dock några olika färgformer hos honorna, med variationer i vingfärgens nyans och utbredning. Även hos hanarna finns det variationer med avseende på detaljer i kroppsbyggnad och färgnyans, med dessa är färre och ovanligare. Detta har gjort att arten anses ha flera underarter. Vingbredden är omkring 65 millimeter och bakkroppens längd är 33 till 39 millimeter.

 I Sverige finns den i större delen av landet, utom i fjälltrakterna och på Öland. Den underart som finns i Sverige är Calopteryx virgo virgo, som också anses blilda holotyp för arten. Den östligaste underarten är Calopteryx virgo japonica.

Den blå jungfrusländan föredrar habitat med rinnande vatten, som bäckar och åar, gärna med grusbotten. Hanen är ovanligt revirhävdande och till skillnad från de flesta andra trollsländearters hanar så uppvaktar han honan inför parningen genom att utföra en speciell flykt omkring henne. Efter parningen lägger honan äggen, ibland tillsammans med hanen och ibland ensam, i stjälkarna på vattenväxter. Utvecklingstiden från ägg till imago är i Sverige två till tre år och flygtiden är juni till augusti. I varmare delar av utbredningsområdet kan utvecklingen gå något fortare.