Soluppgång på Lisas udde

Lisa satt på på denna udde och väntade på soluppgången 

                                                 **********************************

Skata

Skata (Pica pica) är en kråkfågel inom släktet skator. Den förekommer i stora delar av Eurasien och norra Afrika. I Europa är skatan vanlig, särskilt i bebodda områden, och med sin karakteristiska svartvita fjäderdräkt och påfallande långa stjärt är den svår att förväxla med andra arter. Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturföljare, och uppträder både i städer och på landsbygden. Den häckar också i kustområden. Skatan är allätare och ses ofta proviantera på marken. Den äter både animalisk och vegetarisk föda under hela året.

Grundfärgerna hos nominatformen av skata är svart och vit. Skatan och övriga arter i släktet skator skiljer sig från andra kråkfåglar främst genom sin långa och kilformade stjärt. Stjärten är ofta lika lång som den övriga delen av kroppen, i varje fall längre än de korta och breda vingarna. Näbben och fötterna är svartgrå och ganska grova. Buk, kroppssidor och skuldror är vita, och handpennorna är övervägande vita. Den resterande fjäderdräkten är svart med metallglans. Stjärtfjädrarna och ytterfanen på vingpennorna skimrar på nära håll i metalliskt grönt, blått eller purpur beroende på ljusförhållandena. På våren blir färgerna mattare och mindre skimrande och på handpennornas ytterfan försvinner de nästan helt. Fåglarna är som mest skimrande kort efter ruggningen, särskilt de som är några år gamla och speciellt hanarna. En annan skillnad mellan hanar och honor är att hanarna i genomsnitt är något tyngre än honorna (medelvikt 233 g för hanar mot 203 g för honor). Skator är 40–51 cm långa, varav stjärten är 20–30 cm, och har ett vingspann på 48–53 cm.

Ungfåglar har nästan samma färgning som adulta fåglar, de skiljer sig bara i mindre detaljer. Juvenila fåglar har oftast en mer brunsvart ton på huvud och bröst. Stjärten, som är kortare, är utan glans och de yttre skulderfjädrarna är oftast inte helvita, utan något grå. De vita områdena på innerfanen på de yttre handpennorna räcker inte lika långt ut på fjäderspetsen som hos de adulta skatorna. Armpennorna har blå glans endast i det mellersta området. De yttersta armpennorna har nästan alltid en vit fläck, ibland också den andra eller den tredje därpå följande fjädern.

Ettåriga skator påbörjar sin ruggning något tidigare än adulta. De byter då hela fjäderdräkten. I Europa börjar ett- och fleråriga fåglar att rugga i juni, flygga fåglar oftast i juli, senast i slutet av augusti. På marken rör sig skatorna ofta med jämfotahopp men de går också med knyckiga rörelser, ofta med rest stjärt vilket gör att den får ett kaxigt utseende. Skatan rör sig annars mycket i trädens grenverk och i flykten rör den sig flaxigt i rak bana, med inslag av bågformiga svepande partier när den glidflyger. Den är vaksam men orädd, och kan till exempel högljutt varna för katter, rävar eller annan fara.

Den nordvästafrikanska underarten P. p. mauritanica är något mindre, har ett turkosblått fjäderlöst parti bakom ögat och saknar grön glans på stjärten. UnderartenP. p. sericea som ibland kallas koreaskata, har kraftigt blåskimrande vingar

                                                              ********************************

                                                   *************************************

                                                     **********************************

                                                ***************************************

Förstora                                           *********************************

.

Tuppen

Tuppen som var vid Bäckabro  I Vittsjö 

En tupp är en hane bland hönsfåglar, främst hos de större hönsfåglarna, som tamhöns

Tuppens tendens att gala i gryningen har gjort den till symbol för ljuset och elden, eftersom galandet ansågs jaga bort de mörka och onda makterna, och för uppståndelse eftersom dagen gryr och solen åter går upp. Dess vilja att försvara och beskydda sin flock hönor har gjort den till vaksamhetens och stridens företrädare. Som de flesta andra domesticerade handjuren är den en symbol för manlighet.

I delar av Europa användes tuppen i sökandet efter drunknade. Man rodde ut på vattnet med en tupp i båten och om båten befann sig över den döda kroppen sägs det att tuppen började gala. Tuppblod har även nyttjats som folklig medicin mot epilepsi. Basilisker, ett väsen med orm eller ödlekropp och tupphuvud, sades härstamma ifrån ägg lagda av tuppen.

                                                        ********************************

                                                 ******************************************

                                                     ************************************

                                                            *************************************

                                                       *********************************

Förstora                                    **********************************

Gulsparv

Gulsparv (Emberiza citrinella) är en stor och långstjärtad sparv inom familjen fältsparvar som förekommer över stora delar av Europa och i Väst- och Centralasien.

Gulsparven är 15,5-17 cm lång och har ett vingspann på 23-30 cm. Vikten kan uppgå till 30 gram. Den är långlångstjärtad och i alla dräkter har den en ostreckad rödbrun övergump och gula inslag i fjäderdräkten. Den adulta hanen har i häckningsdräkt ett lysande gult huvud och strupe, med ett smalt mörkt ögonstreck bakom ögat och ett ganska långt mörkt mustaschstreck. Buken är gul medan bröstet och kroppssidan är rostbrunt med fina längsgående streck. Ovansidan är övervägande brun och kraftigt svartfläckad. Den adulta honan har en liknande fjäderdräkt året runt och är mindre kontrastrik och mer brunfärgad och kraftigare streckad undertill än hanen. Hon saknar det lysande gula huvudet men har ändå tydliga ljusgula partier som exempelvis strupen. Vintertid påminner hanen och honan mer om varandra.

Gulsparven var vanlig i Sverige på 1800-talet men på 1960-talet minskade arten kraftigt i södra och mellersta delarna av landet, som en följd av brukat av kemiska bekämpningsmedlen. I vissa områden i södra Sverige försvann upp till 95% av beståndet. 1966, förbjöds

bekämpningsmedlet metylkvicksilvretinom jordbruket, vilket gjorde att fågeln återhämtade sig. Trots detta har den svenska populationen sedan 1990-talet minskat. Den svenska häckningspopulationen bedöms dock inte som hotad ochArtDatabanken kategoriserar den som livskraftig

Över hela Skåne och delar av Småland och Halland har man trott att man fick gulsot om en gulsparv flög över taknocken just då man steg upp och innan man hunnit lägga sängdynan tillrätta. För att botas skulle man äta en stekt gulsparv eller koka ett hönsägg i den sjukes urin och sätta upp ägget på taket så att gulsparvarna fick äta upp det. Trots myten om gulsoten har man i Sverige varit rädd om gulsparven. I trakterna runt Lund ansågs det lika illa att döda en gulsparv som att skjuta en stork

                                                                  ******************

                                                                       *********************

Förstora                                                        **************************

Vill vara med i räkningen

Räkna fåglar  vid fågelmataren i helgen   en länk  till rapportsida

 http://www.birdlife.se/sveriges-ornitologiska-forening/fagelskadning/vinterfaglar-inpa-knuten/  

Hoppas att man får vara med annars blir jag skakis 

                                                       **************************

Förstora