Den mycket säIlsynta Ismåsen

Ismås (Pagophila eburnea) är en högarktisk fågel i familjen måsfåglar inom ordningen vadarfåglar

Ismåsen har två åldersklasser och är stor som en fiskmås, fast den känns kraftigare och mer kompakt på grund av sina bredare vingar, tjockare kropp, och kortare hals och fötter. Den flyger med spänstiga, lätta, fjädrande vingslag. Den adultafågeln är helvit med svarta ben, grå näbb med gul näbbspets. Förstaårsfåglarna (1K) har vit dräkt som är beströdd med svarta prickar på vingarna och med ett gråsmutsigt ansikte. Den har ett tärnliknande läte: kriääh.

Ismåsen är en sällsynt gäst i svenska farvatten som har observerats på vintern vid ett 20-tal tillfällen. Första dokumenterade observationen skedde 1818 i Halland. Den har främst observerats kring Sveriges västkust men även utmed kusterna avÖstersjön, vid Vänern, i Lycksele lappmark och som längst söderut i Simrishamn

Det råder stora luckor i kunskapen om ismåsen. Den häckar vid klippor och lägger ett till tre olivfärgade ägg på marken i ett bo som är fodrat med mossa och sjögräs. Den lever av fisk och kräftdjur men äter också kadaverrester av exempelvis säl. Den är känd för att följa efter isbjörnar, vars exkrementer den också äter, och andra rovdjur för att äta av bytesrester.

                                                              ******************************

En skitbild 

                                                            *******************************

                                                            *****************************

Förstora 

Gröngöling

Gröngölingen blir upp till ungefär 32 cm lång och har ett vingspann på upp till 52 cm. Den har mörkgrön ovansida, blekt ljus- till grågrön undersida och lysande gröngul övergump (syns bra i flykten). Båda könen har röd hjässa och nacke och svart mustaschstreck (hanen med rött i mitten), som räcker från näbben till bakom ögonen. Örontäckare, haka och strupe är däremot vitaktiga. Vingarna är vattrade i brunsvart, gult eller brunvitt. Stjärtfjädrarna är gröngrå med svartaktiga ränder. Skillnaderna mellan könen är mycket små. Hos hanen är kindfläcken röd med svart kant, men hos honan är fläcken enfärgat svart. Gröngölingens ögon är blåaktigt vita, näbb och fötter är blygrå. Hanar och honor är lika stora och väger lika mycket. Fåglar som infångats i Camargue vägde i genomsnitt 177 gram (hanar) respektive 174 gram (honor). Vikten varierade från 138 gram till 201 gram.

Gröngölingen blir upp till ungefär 32 cm lång och har ett vingspann på upp till 52 cm. Den har mörkgrön ovansida, blekt ljus- till grågrön undersida och lysande gröngul övergump (syns bra i flykten). Båda könen har röd hjässa och nacke och svart mustaschstreck (hanen med rött i mitten), som räcker från näbben till bakom ögonen. Örontäckare, haka och strupe är däremot vitaktiga. Vingarna är vattrade i brunsvart, gult eller brunvitt. Stjärtfjädrarna är gröngrå med svartaktiga ränder. Skillnaderna mellan könen är mycket små. Hos hanen är kindfläcken röd med svart kant, men hos honan är fläcken enfärgat svart. Gröngölingens ögon är blåaktigt vita, näbb och fötter är blygrå. Hanar och honor är lika stora och väger lika mycket. Fåglar som infångats i Camargue vägde i genomsnitt 177 gram (hanar) respektive 174 gram (honor). Vikten varierade från 138 gram till 201 gram.

 På vintern strövar den delvis vitt omkring och visar sig ofta i trädgårdar, för att söka föda där. Ungfåglarna lämnar sina föräldrars revir och söker egna revir i deras närhet. Även under dessa vandringar flyttar de sig i regel endast upp till 30 kilometer från sin födelseort. De längsta flyttningarna som har bevisats med ringmärkning uppgick i ett fall till 82 kilometer, i ett 170 kilometer.

Den föredrar halvöppna landskap med vidsträckt äldre skog, framför allt skogsbryn, skogsdungar på fält, ängar med fruktträd, parker, lundar och stora trädbevuxna trädgårdar. I större skogsområden förekommer den bara i starkt upplysta områden, på skogsängar och i större gläntor. Arten visar en stark förkärlek för lövskog, och i vidsträckta barrskogar kan den i stor utsträckning vara mycket sällsynt eller saknas helt

Gröngölingar blir könsmogna redan under sitt första levnadsår. Leken börjar med hanarnas första kontaktläten i december och tilltar sedan betydligt i januari och februari. Den egentliga parbildningen och fastställandet av revirgränser sker, i centrala Europa, från mitten av mars till början av april. Fåglarna bildar sannolikt par för säsongen, men det är inte uteslutet att par håller ihop i flera år. Den högsta sångaktiviteten märks i april och maj.

Gröngölingen häckar i lövskog och särskilt i områden med stora gläntor och öppnare landskap med enstaka träd eller dungar. Som bohål tjänar i regel andra hackspettars efterlämnade häcknings- och övervintringshålor.

                                                             ******************************

                                                                 *****************************

                                                     ************************************

 Förstora 

                                                              *****************************

Kaja

Kaja (Corvus monedula) är en fågel i familjen kråkfåglar som förekommer över Europa, västra Asien och i Nordafrika. Den är huvudsakligen en stannfågel, men en del populationer i norr och öster flyttar söderut på vintern. Fyra underarter har identifierats. De utskiljer sig framförallt i fjäderdräktens färger på huvudet och nacken. Carl von Linné var den första som beskrev denna art formellt. Han gav den namnet Corvus monedula. DNA-analys har senare visat att denna art, tillsammans med klippkaja, är en tidig förgrening i släktet Corvus och eventuellt tillräckligt olika de andra för att motivera att de klassificeras som ett eget släkte, Coloeus.

Den blir 34-39 cm lång och har svart fjäderdräkt med grå nacke och distinkt blek-grå iris. Den är social och kommunicerar med läten. Den lever i en liten grupp med komplex social struktur, i jordbrukslandskap, öppen skog, bergsklippor vid havet och i städer. Den är en allätare som lever på det den kan få tag på, många olika sorters växtdelar och ryggradslösa djur, liksom avfall som den kan hitta i städer. Kajan bildar monogama par som bygger enkla bon av kvistar i håligheter i träd, på klipphällar eller på byggnader. Den lägger ungefär fem ägg som är blekt blåa eller blågröna, med bruna fläckar. Äggen ruvas av honan. Ungarna blir flygfärdiga fyra till fem veckor efter kläckningen

Honan och hanen är lika. På ovansidan av huvudet är den blåsvart. Dess rygg är svart, de undre kroppsdelarna mörkgråa, vingarna och stjärten är glänsande svarta. Ögonen är ljusa. Kroppslängden är nära 34 cm och vingspannet 64-73 cm. Den väger ungefär 240 gram. Näbben är kort och kraftig. Den adulta fågeln har en ljusblå iris medan ungfågeln har en brun. Ungfåglar har också en brunare ton på vingarna.

Liksom många andra arter i släktet kråkor är kajan intelligent, nyfiken och social, och är i allmänhet livligare och snabbare än de andra i sina rörelser. De kan uppträda oskyggt men är alltid vaksamma. En juvenil kaja kan ganska lätt göras tam och kan läras att härma ord eller att komma när man kallar på den

Genom att blotta nacken och burra upp huvudfjädrarna ber kajan sin partner att putsa dem. Putsningen utförs huvudsakligen på huvudet och nacken. Detta beteende förekommer nästan bara mellan häckande par

.

**********************************************************************

                                                                   **********************************

                                                                 ********************************

Förstora 

                                                    ***********************************

Kråka

Kråka är en fågel i familjen kråkfåglar. Många internationella auktoriteter delar numera upp kråkan i det två distinkta arterna gråkråka (Corvus cornix) och svartkråka (Corvus corone), medan andra auktoriteter, exempelvis Sveriges ornitologiska förening, fortfarande behandlar dem som underarter av samma art, och som då bär det vetenskapliga namnet Corvus corone.

Under häckningsperioden lever kråkorna parvis, vid andra tider av året ofta i flock. Kråkan bygger sitt bo i höga träd, i Sverige i slutet av mars eller i början av april. Gamla bon repareras ofta och används på nytt. Underlaget består av torra kvistar. Ovanpå dessa läggs gräs, bastremsor, rötter med mera, därefter ett lager lera och innerst ull, hår, borst och andra mjuka fibrer. Äggen är 3 till 6 till antalet. De är gröngrå, fläckade med leverbrunt och askgrått. Honan ruvar ensam, men efter kläckningen vårdar båda föräldrarna ungarna. Ungarna matas även en tid efter att de lämnat boet, och äter då ofta direkt ur gapet på föräldrarna.

Kråkan förekommer i en rad ordspråk och myter. Ett svenskt exempel är: "Det smakar ändå fågel sa gumman och koka soppa på den stör där kråkan suttit.", och ett latinskt ordspråk: "Cornix cornici nunquam oculus effodit" (sv. "Den ena kråkan hackar inte ut ögonen på den andra."). Att slösa med ens resurser i onödan kan ses som att "elda för kråkorna" (bokstavligen elda i brasan, men bara så kråkorna uppe vid skorstenen får nytta av värmen). Man kan "skriva som en kråka" (= så ens skrift ser ut som "kråkfötter"), "sätta en kråka i kanten" (notera, som vid rättning) och "sätta sin kråka" på angivet ställe (= signera en handling). Andra liknelser inkluderar "hoppa kråka" (hoppa jämfota i nedhukad ställning).

Den svenska barnvisan "Prästens lilla kråka" handlar inte om fågeln kråka. Kråka i detta sammanhang är ett gammalt smeknamn för "flicka"

                                                       *************************************

                                                            ***************************

Förstora 

                                                      *******************************

Snö

Det kom mycket snö för ett par dagar sedan  minst 15 cm