Julros

Julrossläktet (Helleborus) är ett släkte perenna, blommande växter i familjen ranunkelväxter.
Det finns 21 arter inom julrossläktet. De odlas ofta i trädgårdar, framför allt för att de blommar under vinter och tidig vår. Plantorna är mycket köldtåliga och flera arter är städsegröna. De har även använts som medicinalväxter.
Blommorna har fem kronblad och hos vissa arter liknar de rosor. Trots detta och deras svenska namn så hör de inte tillrosväxterna utan till ranunkelväxternas familj
Det finns flera myter kring julrosorna. Inom häxkonsten ansågs de ha förmåga att frambesvärja demoner. Julrosen (Helleborus niger) sägs ha fått sitt namn eftersom den första gången växte i snön där tårar från en ung flicka hade fallit. Hon grät för att hon inte hade någon gåva till Jesusbarnet i Betlehem. I grekisk mytologi använde Melampos från Pylos julrosor för att rädda kungArgos döttrar. Dionysos hade gjort dem galna så att de sprang nakna genom staden och skrek och grät.
Hela växten hos julros innehåller gifter som har effekt på hjärtat. Gifterna är stabila och försvinner inte vid torkning. Bladen kan ge dermatit liksom de hos andra smörblommeväxter.

Förstora 

Grönsångare

Grönsångare (Phylloscopus sibilatrix) är en fågel som tillhör familjen Phylloscopidae och som tidigare placerades i familjensångare.
Grönsångaren är ungefär 11 till 13 centimeter lång, har ett vingspann på 19 till 24 centimeter och väger ungefär 8 till 13 gram. Ovansidan är grön och bröstet gulvitt. Den har vit buk, gul strupe och gult ögonbrynsstreck. Honor och hanar har samma färger. Visuellt kan man skilja den från gransångaren och lövsångaren på dess klarare färger, långa vingar och kortare men bredare stjärt. Men framförallt skiljs den ifrån dessa två på sin arttypiska sång.
Den har två sångtyper, en ljus metallisk drill i ökande tempo pit-pit-pitpitpitpt-t-t-ttt som varar 2-3 sekunder och som brukar beskrivas som ett litet mynt som roterar på en marmorskiva, och en serie av 3 till 5 sjunkande pipande mörkare toner piyy-piyy-piyy. Locklätet liknar den andra sångtypen, men är kortare och inte upprepat: "piy".
I Sverige förekommer den mest i söder där den lokalt är ganska allmän, men även längre norrut utefter kusten. Antalet varierar troligen mycket mellan olika år. Den anländer i april-maj och flyttar i juli-augusti.
lever i ljus lövskog och blandskog, ofta bokskogar, och parkanläggningar. Den blir könsmogen efter ett år. Den huvudsakliga häckningstiden är maj till juli. Boet är bakugnsformat och byggs av strån och gräs och göms väl i busksnår på marken. Honan lägger sex till sju ägg. Hon ruvar på äggen i 12 till 14 dagar. Ungfåglarna stannar i boet i 12 till 13 dagar. Det europeiska beståndet av grönsångare uppskattas till omkring 7 miljoner häckande par. Grönsångaren livnär sig på spindlar, blötdjur, bär, insekteroch deras larver.

                                                           ***************************

                                                                       ********************

                                                                     **************************

Förstora 

Ägretthäger

Ägretthäger (Ardea alba) är en fågel som tillhör familjen hägrar

Den är en sällsynt, men regelbunden gäst i Sverige och har observerats i alla landskap under årets alla månader. 2012 säkerställdes den första lyckade häckningen av arten i Sverige vilket skedde vid Storsund på östra Gotland. Paret lyckades föda upp minst tre ungar. Obekräftade uppgifter indikerar att en häckning skedde på samma plats några år tidigare

Ägretthägern är en stor fågel, jämnlång med gråhägern (Ardea cinerea) med sina 85-100 cm, men smalare, mer långhalsad och med ett något mindre vingspann, 143-169 cm och en vikt på 950 gram. Den flyger långsamt med tillbakadragen hals, liksom hägrar i allmänhet. Dess fjäderdräkt är helt vit. Hos icke-häckande fåglar är färgen på näbben gul, ibland med mörk näbbspets, det fjäderlösa hudpartiet vid näbbroten och runt ögat är olivgult och benen är svarta med bara en gulaktig ton högst upp på tibia. Iris är gul.

I häckningsdräkt ändras färgen på näbb, ben, och det fjäderlösa hudpartiet vid näbbroten och den får också förlängda bröst- och ryggfjädrar som kallas ägretter. Häckningsdräkten skiljer sig mellan de olika underarterna.
Hos nominatformen A. a. alba och den afrikanska A a. melanorhynchos blir tibia först gulare och sedan rödare. Näbben mörknar och får en varmt brunsvart ton. Dock brukar en viss gul ton finnas kvar vid näbbroten. Det nakna hudpartiet vid näbbroten blir grönare.

Den häckar i kolonier nära stora sjöar med vass eller andra vidsträckta våtmarker. Häckningsperioden börjar med att hanarna bygger små plattformsliknande ställningar varifrån de visar upp sig för honorna. Under uppvisningen reser hanen sina fjäderplymer, sträcker upp halsen, klapprar med näbben och slår med vingarna. När uppvaktningen inleds putsar paret varandra och omslingrar varandra med sin långa halsar. Det stadiga plattformsliknande boet byggs av honan och konstrueras främst av kvistar. Det placeras tre till tretton meter upp i buskar eller träd i närheten av, eller till och med hängande över, vattnet. En kull på vanligtvis tre till fem ägg läggs varje häckningssäsong. Paret ruvar äggen tillsammans i ca 25 dygn. Föräldrarna tar sedan hand om kycklingarna tillsammans under 40-50 dygn tills de är flygdugliga

                                                                            ************************

                                                        *********************************

                                                                ****************************

                                                                  **********************************

Förstora 

Smådopping

Smådopping (Tachybaptus ruficollis) är den minsta doppingen i Europa.

Smådoppingen är en liten kompakt dopping med rund kropp, kort hals och tufsig "stjärtlös" stjärt. Den är 23-29 cm lång, har ett vingspann på 40-45 cm och väger 130-236 gram. De adulta fåglarna är omisskännliga i sin sommardräkt, med rödaktigt bakhuvud och kinder och en intensivt gul fläck bakom nedre delen av näbben. Dess ben sitter mycket långt bak på kroppen så att den har svårt att gå. Juvenilerna har ett randigt ansikte 

I Sverige förekommer den främst i Götaland och östra Svealand.^[

Smådoppingen är bunden till vattnet och är bara uppe på land under häckningen. Den häckar i områden med tät vegetation i sötvattenssjöar, dammar och diken. Likt alla doppingar placerar den sitt bo nära strandkanten. Boet fästs i växter och förmår att flyta. Den lägger 4-7 ägg. Föräldrarna bär under perioder ungarna på ryggen. Den är en utmärkt simmare och söker sin föda genom att dyka efter småfisk, blötdjur och vatteninsekter. Den flyttar nattetid och ses sällan flyga

                                                                ********************************

                                                                        **********************

Förstora 

                                             ********************************************

Sädesärla

Sädesärla (Motacilla alba) är en fågel som tillhör familjen ärlor och piplärkor. Den häckar i större delen av Europa och Asien och delar av norra Afrika. Den är en stannfågel i de mildaste områdena av utbredningsområdet, men är i övrigt en flyttfågel som övervintrar i Afrika. Den förekommer också som en ovanlig häckfågel i Alaska. Den är en liten, slank, svartvit fågel med lång stjärt som den ofta vickar på.

Sädesärlan är en insektsätare som främst förekommer i öppna biotoper, ofta i närheten av bebyggelse och vatten. Den föredrar barmark för födosök och i stadsmiljöer har den anpassat sig till att söka sin föda på asfalterade ytor som parkeringar och dylikt. Den placerar sitt bo i hålor och skrevor i exempelvis flodbanker, stenmurar och byggnader.

Sädesärlans fjäderdräkt går helt i svart, vitt och grått. Den är slank och har en lång smal svartvit stjärt som den nästan ständigt vippar på, upp och ned, vilket är karaktäristiskt för hela släktet Motacilla. Sädesärlan är 16,5 - 19 cm lång, har ett vingspann på 25-27 cm och en vikt på 23 gram. På ovansidan är den till större delen grå medan undersidan och undergumpen är vit. I alla dräkter har den två vita vingband och mörkt, antingen grått eller svart, bröst. Den adulta fågeln är ganska kontrastrikt färgad med svart hjässa, strupe och nacke medan pannan är vit. Juvenilen är mer diffust färgad. Underarterna skiljer sig ganska mycket åt. 

 Locklätet låter som tsiilitt, tsiivitt. Sången är enkel och uppfattas sällan som sång, och består mest av korta kvittrande passager med paus emellan. Vid fara eller exaltering, till exempel om en rovfågel kommer i närheten eller vid revirstrider, ger den ifrån sig ett skarpt tsi-si och längre snabba ramsor av kvittrande toner

                                                             ***************************

                                                                  ******************************

Förstora