Gråsiska

Gråsiska (Carduelis flammea) är en siska som tillhör familjen finkar.

I Sverige häckar två populationer av gråsiska. Brunsiska (C. f. cabaret) häckar i Sverige sedan 1970-talet i Skåne och på västkusten, och nominatformen C. f. flammea i norra Sverige. Dock häckar gråsiskan inte i stora delar av Mellansverige och inte utmed ostkusten. Brunsiskan återfinns sällsynt i hela Sydsverige upp till södra delarna av Norrland. På vintern flyttar båda populationerna, ibland i stora skaror, söderut, en del ända till Tyskland och Frankrike, medan andra stannar kvar i Sverige. Om vintern återfinns den i Sverige från Haparanda och söderut.

Gråsiskan är i storlek och form som en hämpling men med en mer kluven stjärt. De övre kroppsdelarna är gråaktiga med mörkare fläckar. Hjässa och panna är röda, vingarna med ljusare fjäderkanter, hakan svart. Den adulta hanens bröst är om våren rosenrött men om vintern kan den vara helt vit på bröstet eller med mycket lite rödrosa ton på bröstet. Honans bröst är gulgrått. Fågeln har en kort, triangelformad gul näbb, svart fjäderparti runt näbbroten och ett mycket tunt svart tygelstreck. Kroppslängden är ungefär 11,5-14 cm har ett vingspann på 20-25 cm och väger ungefär 14 gram. Den är mycket lik snösiska men skiljer sig generellt på den mörkare grundtonen i fjäderdräkten, de kraftigare streckade kroppssidorna, på näbbformen och gråsiskan uppvisar alltid ett mörkt fjädercentrum på undersidan av stjärten.

I flykten ser man dess båda vita vingband på övrigt mörka vingovansidor i kontrast till de ljusa vingundersidorna. Den ljusa kroppsundersidan och undergumpen kontrasterar framtill med det mörka ansiktet och baktill mot den mörka stjärtovansidan.

Boet byggs ganska nära marken av honan, som sedan lägger 4-6 blåaktiga ägg med rödbruna fläckar. Honan ensam ruvar äggen i cirka 10-12 dagar. Under denna tid lämnar honan knappast boet, och matas av hannen. Efter att äggen kläckts blir ungarna flygfärdiga på cirka 12-13 dagar. Gråsiskan häckar gärna i glesa kolonier.

Fler bilder på  vigg5.se

Tajgablåstjärt

Tajgablåstjärt  ( Tarsiger Cyanurus ) är en liten fågel i ordningen tättingar    Denna blåstjärt  är fotograferad  i Osby  och var den fjärde blåstjärten i  Skåne sedan artpotalen började att rapportera  någon gång på slutet på 1940 talet  Det här  exemplaret är en hona 

Familj :  Flugsnappare - Muscicapidae 

Allmänna kännetecken : Liknar rödstjärten i storlek och beteende . Blåstjärt i alla dräkter , orange  sidor ,en skarpt  avgränsad  strupfläck   Storlek: 13-14 cm , Vikt 10- 18 g 

Bo: Hålighet i marken , under rot . Byggt torra strån , mossa  

Boungar  15 dygn . 

Utbredning : Sällsynt häckningsfågel i östra Lappland , Kuusamo och i Kuhmo . Första iakttagelserna i Finland  år 1949  Häckningsbeståndet i Finland  varierar årligen men beräknas till  50- 500 par 

Övervintrar i Sydostasien 

Föda : Ryggradslösa djur 

 Blåstjärten  liknar till form och storlek rödstjärten . Blåstjärten typiska kännetecken är stjärtens och övergumpens blå färg de orangefärgade sidorna och den skarpa gränsen mellan kinderna och den vita strupen. Hos hanes sommardräkt är också huvud , rygg och vingar blå  En honfärgad blåstjärt har anspråkslös färg . Ryggen är olivbrun liksom hos  rödhaken ,strupen är gulaktigt vit . Blåstjärtens tarser är svartbruna , näbben är svart och iris är svartbrun 

Bilder på vigg5.se

Några som kom med i fågelräkning

Fotografera lite  har inte så mycket  tid för dator men det blir säkert snart bättre 

Gråsiska 

Bergfink  Finns på  vigg5.se

Domherre 

Blåmes 

Nötväcka 

Rödhake  

Fler bilder på   vigg5.se

Bergfink

Bergfinken (Fringilla montifringilla) är en liten fågel som tillhör familjen finkar.

Bergfinken liknar bofinken och skiljer sig från den främst genom sin vita bakrygg. Hannen har (på sommaren) huvudet, bakhalsen och främre delen av ryggen svarta, strupen, bröstet och skulderfjädrarna rostgula; de övriga undre kroppsdelarna vitaktiga. Honan har huvudet och nacken ovan askgrå, strupen och bröstet rostgula med grå anstrykning. De övriga undre kroppsdelarna är ljusgrå. Både hanen och honan blir ungefär 16 cm långa och väger ungefär 25 gram.

Under vår- och höststräcket kan man se stora flockar med bergfinkar som rör sig på ett märkligt rullande sätt över stubbåkrar och fält. Rosenberg kallade det här för "bergfinkstraktorn", beroende på att sista ledet då och då flyger upp och tar täten.

Dess levnadssätt är mycket likt bofinkens och den uppträder också ofta tillsammans med bofinkar. Den äter framför allt frön, gärna bokollon. Den äter också insekter och deras larver, särskilt den första tiden, när den matas av föräldrarna.

Boet byggs av gräs, mossa och bark och fodras med fjäder eller hår. Det placeras i en trädklyka i gran, björk, tall eller al eller i en buske. Äggen, omkring 5-7 stycken, är 20 millimeter stora, grön- eller brunaktiga med mörkare fläckar och liknar bofinkens. Äggen ruvas i 11-12 dagar av honan. Ungarna stannar därefter i boet i 12-13 dagar. Bergfinken blir könsmogen efter 1 år och kan bli upp till 15 år gammal

Fler bilder  på   vigg5.se

Förstora 

Kråka med bollen

Ett Gott slut på 2016  och  Ett Gott Nytt 2017  önskar  Gert o Karin  till ALLA på F S  Och ett fint fotoår 

Kråka är en fågel i familjen kråkfåglar. Många internationella auktoriteter delar numera upp kråkan i det två distinkta arterna gråkråka (Corvus cornix) och svartkråka (Corvus corone), medan andra auktoriteter, exempelvis Sveriges ornitologiska förening, fortfarande behandlar dem som underarter av samma art, och som då bär det vetenskapliga namnet Corvus corone 

Kråkan är precis som många andra kråkfåglar social och läraktig. Den håller helst till i skogsdungar, men även i parker och trädgårdar i närheten av människor. Den har skarp syn, hörsel och luktsinne. Under förmiddagarna söker kråkan energiskt sin föda och letar igenom alla ställen där det kan finnas lämplig föda. Kråkan är allätare och har en mycket varierad kost. Den äter till exempel döda djurkroppar, sniglar, insekter, frukt, köksväxter, groende eller mogen säd, småfåglar, smärre däggdjur, fisk och fågelägg.

Mitt på dagen vilar den sig, men under eftermiddagen är den åter ute på spaning. Framåt kvällen samlas traktens kråkor och tillbringar natten i någon lund eller skog. Kråkan är mycket vaksam, särskilt om den är utsatt för förföljelse. Rovfåglar undgår sällan kråkornas uppmärksamhet och de är kända för att mobba rovfåglar genom att förfölja dem under höga skrik. När en kråka av denna anledning eller vid någon fara ger ifrån sig sitt läte samlas alla kråkor som finns inom hörhåll.

Under häckningsperioden lever kråkorna parvis, vid andra tider av året ofta i flock. Kråkan bygger sitt bo i höga träd, i Sverige i slutet av mars eller i början av april. Gamla bon repareras ofta och används på nytt. Underlaget består av torra kvistar. Ovanpå dessa läggs gräs, bastremsor, rötter med mera, därefter ett lager lera och innerst ull, hår, borst och andra mjuka fibrer. Äggen är 3 till 6 till antalet. De är gröngrå, fläckade med leverbrunt och askgrått. Honan ruvar ensam, men efter kläckningen vårdar båda föräldrarna ungarna. Ungarna matas även en tid efter att de lämnat boet, och äter då ofta direkt ur gapet på föräldrarna.

Fler bilder på vigg5.se