Den lilla söta Mandarinanden

Mandarinand (Aix galericulata) är en fågelart inom familjen änder från Östasien. Dess fjäderdräkt har gjort den populär som prydnadsfågel i fågeldammar i parker och i zoologiska trädgårdar även i länder utanför dess naturliga utbredningsområde.

Mandarinanden är nära besläktad med den nordamerikanska brudanden (Aix sponsa). Huruvida släktet Aix tillhör underfamiljen Anatinae eller möjligen Tadorninae är under diskussio

Mandarinanden blir 41–49 centimeter lång och får ett vingspann på 71 centimeter. Häckningsdräkten hos hanen är färgstark och ornamenterad och ett skäl till artens popularitet som prydnadsfågel.

Mandarinanden föredrar små vatten med träd längs stranden, där den bygger reden i hål i träden. Den söker helst föda på land. Flykten är rätlinjig och snabb.

Ursprungligen härstammar mandarinanden från Östasien. Redan på 1740-talet inskaffades mandarinänder till parker i England. Senare har även parker i flera andra länder skaffat dessa färgstarka änder. I Europa har under 1900-talet förrymda fåglar förvildats, och de häckar numera regelbundet på flera platser i Europa.

I Sverige kan någon gång förrymda mandarinänder ses i naturen. Klimatet i Sverige tycks passa dem, och det förekommer uppgifter om att mandarinänder haft lyckade häckningar i Jämtland.

Mandarinanden kallas för yuanyang ,  på kinesiska, där yuan och yang står för hanen respektive honan i arten. I kinesisk folktro anses mandarinänderna bilda par som håller ihop livet ut, till skillnad från andra andarter, och därför har mandarinanden blivit symbol för äktenskaplig trohet.

Bilder är fotograferade i Broby 

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora 

Tranor

Trana (Grus grus) är en fågel i familjen tranor (Gruidae) i ordningen tran- och rallfåglar (Gruiformes). Tranan är en stor långbent och långhalsad flyttfågel som häckar från Skandinavien och Östeuropa österut till norra Kina och östra Ryssland. På väg till sina häckningsplatser på våren uppsöker den specifikt utvalda lekplatser där den genomför en spektakulär parningsdans. 

En adult trana är ungefär 115–130 cm lång, har ett vingspann på 200–230 cm och väger 4–6 kg. Hanen är generellt något större än honan. Dess fjäderdräkt är huvudsakligen grå. Kinder, nacke och hals är svarta, huvudets sidor bakom ögonen och på överhalsen vitaktiga. På hjässan har den en fjäderlös röd vårtaktig hudfläck som tranan varierar i färgintensitet och storlek med hjälp av sin kraftiga nackmuskel. Vingpennorna är svarta. De inre förlängda armpennorna har upplösta, krusiga fan, vilka bildar en krusig stjärtliknade fjäderbuske. Tranans egentliga stjärt är istället ganska kort.

I Kina har tranan beskrivits som prinsen av alla fåglar och är en symbol för långt liv och sägs också vara det djur som bär döda själar till himlen.

Tranan fungerade på många håll som ett varsel på hur bra skörden skulle bli, i Frankrike förebådade den fint väder om den flög högt och i Mecklenburg fanns ett talesätt som sa att när tranorna skriar om huset blir det snart bröllop.

Den antika grekiska trandansen Geranos, som infördes i Aten av Theseus sedan han dödat Minotaurus i labyrinten på Kreta, efterliknar labyrintens vindlingar. I Norden finns berättelser om att trollkunniga personer kunde förvandla sig till tranor, och att tranan även kunde vara hin ondes fågel och på magiska sätt hämnas oförrätter, varför fågeln inte fick skadas.

Under antiken sades tranans kött vara bra för hälsan, och under medeltiden var dess kött en uppskattad och dyr delikatess. I Västergötland trodde man att vänstra sidan av tranan var ätbar medan den andra sidan smakade tran.

Det äldsta belägget för namn i Sverige är från 1400-talet. Namnet "trana" har inget med tran att göra. Det finns få dialektala namn för tranan men i Bohuslän har den kallats blåfot.

Se bilder  o video  på  trandansen   vigg5.se

Tranor på Pulken 

Järnsparv

Järnsparv (Prunella modularis) är en liten tätting i familjen järnsparvar. Järnsparven häckar i tempererade områden i Europa och Asien upp till trädgränsen. Järnsparven påminner om en brunaktig sparv men med tunn insektsätande näbb och järngrått huvud. Järnsparven lever i skogsmarker och håller sig ofta dold i täta buskage. Den observeras främst när den sjunger då den tenderar att sitta mer öppet. Sången är monoton och den har en silvrig, högfrekvent stämma. Den placerar sitt skålformiga bo i täta snår. Järnsparven uppvisar ett polyandriskt parningssystem där honan parar sig med flera hanar. Födan består av insekter, spindlar och daggmask, och förstärks på vintern av bär och frön

Järnsparven är 14,5 centimeter lång och väger cirka 20 gram. Den adulta fågeln påminner om en sparv men har en tunn näbb likt en insektsätande fågel. Hjässan, ögonbrynet, nacken, strupen och bröstet är blygrått. Kroppen är mörk och enfärgad med djupt mörkbrun och svartstreckad rygg. Näbben är mörk och benen rödbruna. Könen är mycket lika men hanen har i genomsnitt lite mer blygrått på huvud och hals än honan. Juvenilen är mer distinkt tecknad och kraftigt streckad även på halsen och bröstet.

Järnsparven blir könsmogen efter ett år. Boet byggs av honan och placeras lågt över marken gömt i täta snår. Det består av en skål av strån som täcks med mossa, och som fodras med hår, björnmossa och fjädrar. Arten uppvisar ett promiskuöst häckningssystem och det förekommer att den genomför två häckningar per år, i april och i juni. Den första kullen går ofta förlorad. De tydligt färgade äggen är ett lätt byte för andra djur i den fortfarande sparsamma växtligheten i april. Kullen består av tre till sex grönblå ägg som ruvas i 13 till 14 dagar, främst av honan. Ungarna utfodras sedan av båda föräldrar i 11 till 14 dagar.

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora 

Vårblommor

Här har det varit några fina och värma dagar  så alla de vackra vårblommorna  blommar för fullt  I södra Skåne har det  säkert kommit  längre   Kanske har det kommit långt norr över också 

Krukos  med BI 

Bilder på vigg5.se

Vitsippa   2017-03-28

Påsklilja 

Snödroppar 

Lungört 

Blåsippa  2017-03-15 

Snöklocka 

Rysk blåstjärna 

Är det någon som vet  vad det är för blomma 

Tofsvipa

Tofsvipa (Vanellus vanellus) är en vadarfågel som tillhör familjen pipare och vipor. Det är den enda arten i sitt släkte som häckar i Sverige. Det är en av Sveriges vanligare fåglar och den har ett karaktäristiskt utseende.

Den är en av de större vadarna, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa. Tofsvipan är ungefär lika stor som en kaja men har längre ben. Den blir ungefär 31 cm lång, med ett vingspann på 67-72 cm. Könen är lika och även fåglar i juvenil dräkt har en liknande fjäderdräkt

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd.

Båda könen får i vinterdräkt (juli-februari) ljus strupe och en gulbrun ansiktsfärg.

Tofsvipan trivs i våtmarker, sankmark och på strandängar men syns även längre upp på torrare områden då den födosöker på fält och dylikt. Tofsvipan lever av ryggradslösa djur och tack vare god hörsel och mörkersyn kan den vara aktiv också på natten.

Många etymologer menar att vipa kan härledas ur ord som anspelar på vipans tofs. Den kallades helt enkelt för tofsen. Dess vetenskapliga namn Vanellus vanellus kommer från det senlatinska ordet vannus som var en sorts skyffel som man använde för att skilja agnar från kornen.

Tofsvipan har ett flertal svenska dialektala namn. På olika håll i Sverige kallas tofsvipan ibland för tivitta. I Västergötland har den kallats bälghandske och på Gotland förekommer bläcka, vilket kan härledas från det fornnordiska blakkr med betydelsen svartaktig 

Årets första vadare fågel var tofsvipan själv på Hovdala ängar 

Fler bilder  på vigg5.se