Kattuggla

Gammal bil

Ford Tuder   År 1947 

Förstora 

Stjärtmes

Stjärtmes (Aegithalos caudatus) är en tätting i familjen stjärtmesar

Stjärtmesen är insektsätare året runt. Den lever främst av leddjur och föredrar ägg och larver av malar och fjärilar. På hösten kan den även äta växtmaterial.

Utanför häckningssäsongen, vilken tar slut i juni-juli, formar stjärtmesen kompakta flockar på 3 till 30 fåglar, som består av familjemedlemmar (föräldrar och ungar från föregående häckningssäsong) tillsammans med de extra adulta individerna som hjälpt till att föda upp kullen (se nedan). Dessa flockar är revirhävdande och försvarar reviret gentemot andra flockar. Under kalla vinternätter trycker flockmedlemmarna ihop sig för att hålla värmen.

Under februari–mars delar flocken upp sig och bildar par för att försöka häcka. Ofta stannar hanarna kvar i vinterreviret medan honorna vandrar till omkringliggande revir.

Stjärtmesen bygger ett konstrikt hopfogat, övertäckt bo av fyra olika material: lav, fjädrar, spindelväv och mossa. Boet består av en flexibel säck med en liten rund öppning upptill. Boet hängs mellan grenar, antingen lågt i törnen och eller högre upp i grenklykor. Mossan och spindelnätet ger boet stabilitet och gör att konstruktionen fäster mot grenarna. Den fäster hundratals bitar av blek lav på utsidan - vilket kamouflerar boet - medan insidan fodras med mer än 2000 dunfjädra.

Den lägger vanligtvis 8-12 ägg per kull, men 6 till 15 ägg har observerats.Äggen är glansigt vita med röda fläckar och honan ruvar dem ensam i 13-17 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter 14-15 dagar. Bopredation är vanlig och bara 17% av häckningarna lyckas.

Fler bilder på  vigg5.se

Stork

Vit stork (Ciconia ciconia) är en fågel i familjen storkar

Vit stork är en stor fågel med lång hals och näbb, långa ben och långa breda vingar. Den har en längd på 95 till 110 cm och ett vingspann på 183 till 217 cm. Könen är lika till utseendet men hanarna är något större. Dess näbb och ben är röda. De yngre fåglarna har en mörk näbbspets. Dess fjäderdräkt är övervägande vit förutom arm- och vingpennor som är svarta. Det enda "läte" som storkar har är att de "klapprar" med näbben. Detta sker oftast när paret möts vid boet.

Vit stork häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien häckar den numera endast i Danmark och Skåne. I de nordligare delarna förekommer den endast tillfälligtvis. I Norge och Finland observeras bara enstaka storkar årligen, dock har man observerat åtminstone ett säkert häckningsförsök i Finland under de senaste åren. I Estland förekommer rikligt med häckande stork. 

Från 1920-30-talen blev arten mycket sällsynt i Sverige, och en häckning 1954 bedömdes länge som den sista, men från och med början av 1990-talet har den gjort en tydlig återetablering, framför allt längst i söder. De storkar som häckar i Skåne anländer i början av april och flyttar i mitten av augusti.

De flesta vita storkar lever i livslånga par som bildas när individerna är 3 till 4 år gamla. Paret bygger tillsammans boet som inte sällan ligger i människans närhet. De bygger ett plattformslikande bo på tak, skorstenar eller på ett större avstympat träd. Dessa bon återkommer paret gärna till år efter år. Honan lägger vanligtvis 4 ägg, men kullar på upp till 7 ägg finns rapporterade. Paret ruvar äggen tillsammans mellan 29 och 34 dygn. Båda föräldrar tar hand om ungarna som blir flygga efter 58-64 dagar. 

Storken är förknippad med många sägner och myter. Bland annat trodde man att ett storkbo skulle skydda huset för eldfara Man ansåg också att storken var en uteslutande nyttig fågel och den har därför varit populär och åtnjutit beskydd. I flera västerländska kulturer har man berättat för barn att nyfödda barn kom med storken. Myten blev vanlig i Västeuropa under 1800-talet när storken var en symbol för lycka och välstånd. Tidsandan tillät inte att föräldrar talade om sex och fortplantning med barnen och därför sades att storken landade med spädbarnet i näbben

Storkens föda utgörs företrädesvis av mindre djur, som insekter, groddjur, ormar,

fågelungar och sorkar.

Se fler bilder på  vigg5.se 

Den lilla söta Mandarinanden

Mandarinand (Aix galericulata) är en fågelart inom familjen änder från Östasien. Dess fjäderdräkt har gjort den populär som prydnadsfågel i fågeldammar i parker och i zoologiska trädgårdar även i länder utanför dess naturliga utbredningsområde.

Mandarinanden är nära besläktad med den nordamerikanska brudanden (Aix sponsa). Huruvida släktet Aix tillhör underfamiljen Anatinae eller möjligen Tadorninae är under diskussio

Mandarinanden blir 41–49 centimeter lång och får ett vingspann på 71 centimeter. Häckningsdräkten hos hanen är färgstark och ornamenterad och ett skäl till artens popularitet som prydnadsfågel.

Mandarinanden föredrar små vatten med träd längs stranden, där den bygger reden i hål i träden. Den söker helst föda på land. Flykten är rätlinjig och snabb.

Ursprungligen härstammar mandarinanden från Östasien. Redan på 1740-talet inskaffades mandarinänder till parker i England. Senare har även parker i flera andra länder skaffat dessa färgstarka änder. I Europa har under 1900-talet förrymda fåglar förvildats, och de häckar numera regelbundet på flera platser i Europa.

I Sverige kan någon gång förrymda mandarinänder ses i naturen. Klimatet i Sverige tycks passa dem, och det förekommer uppgifter om att mandarinänder haft lyckade häckningar i Jämtland.

Mandarinanden kallas för yuanyang ,  på kinesiska, där yuan och yang står för hanen respektive honan i arten. I kinesisk folktro anses mandarinänderna bilda par som håller ihop livet ut, till skillnad från andra andarter, och därför har mandarinanden blivit symbol för äktenskaplig trohet.

Bilder är fotograferade i Broby 

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora