Björktrast (Turdus pilaris) är en trast som är vanligt förekommande i sitt häckningsområde

Björktrasten är en långstjärtad och kraftigt byggd trast. Dess nacke, övergump, nedre delen av ryggen, huvudets ovansida och kroppssidorna är askgrå. Skuldrorna och övre delen av ryggen är kastanjebruna och de undre vingtäckarna är vita. Buk och undergump är vit och den är kraftigt vattrad med pilspetsformade fläckar på kroppssidorna under vingarna.

Bröstet är orangebeige och också vattrad med längsgående mörka streck. Den har ett ljust ögonbrynsstreck, är mörkfärgad mellan ögat och näbben som är gulorange med en grå näbbspets och den har mörkgrå ben. Längden är 22–27 cm och vingspannet 39–42 cm. Fågeln väger cirka 100 gram.

Merparten av björktrastens läten är tjattrande. Dess vanligaste läte är ett skränigt upprepat ”schäckande”

Björktrasten är den vanligaste trasten i Sverige och häckar i stort antal över hela landet. Endast en del lämnar Sverige under vintern. Grovt taget kan man säga att de björktrastar som häckar norr om Mora flyttar söderut om vintern.

Den häckar i olika slags skogsmark och busksly som till exempel fjällbjörkskog, löv- och blandskog, parker och trädgårdar. Den lever mest i större flockar och den föder ofta upp mer än en kull om året. Boet som byggs i en trädkrona är öppet. Honan lägger vanligtvis 5–6 ägg som är ljusgröna med bruna fläckar. Dessa ruvas av honan i 10 till 13 dygn. När ungarna är kläckta tar föräldrarna hand om dem och efter 11 till 15 dygn är de flygfärdiga.

Den häckar i olika slags skogsmark och busksly som till exempel fjällbjörkskog, löv- och blandskog, parker och trädgårdar. Den lever mest i större flockar och den föder ofta upp mer än en kull om året. Boet som byggs i en trädkrona är öppet. Honan lägger vanligtvis 5–6 ägg som är ljusgröna med bruna fläckar. Dessa ruvas av honan i 10 till 13 dygn. När ungarna är kläckta tar föräldrarna hand om dem och efter 11 till 15 dygn är de flygfärdiga.

Fler bilder på vigg5.se 

https://youtu.be/IVDJE1xQd-c

B

Se Video

Fortsättning på Kattuggla Kattuggle ungar

Kattugglor bildar par från ett års ålder och förblir tillsammans, i ett vanligen monogamt förhållande, hela livet. Ett etablerat revir försvaras året runt och behålls med få, om några, gränsändringar från år till år. Paret sitter skyddat på en gren nära trädstammen under dagen, och sover vanligen avskilda från varandra från juli till oktober. Sovande ugglor kan upptäckas och bli "mobbade" av andra fågelarter under dagen, men normalt ignorerar de störningen.
Kattuggla häckar vanligen i ett hål i ett träd, men använder även gamla skatbon, ekorrbon eller hål i byggnader, och använder gärna fågelholkar. Den bygger bo från februari och framåt i den södra delen av utbredningsområdet, men sällan före mitten av mars i Skandinavien. De blanka vita äggen är 48 x 39 mm stora och väger 39,0 g, varav 7 % är skal. En genomsnittlig kull består av två eller tre ägg, som ruvas av enbart honan i 30 dagar innan de kläcks. De duniga ungarna är bostannare och blir flygkunniga efter ytterligare 35–39 dagar. Ungarna lämnar vanligen boet upp till tio dagar innan de kan flyga, och gömmer sig på grenar i närheten.
Denna art är orädd när den försvarar sitt bo och sina ungar och liksom andra ugglor i släktet Strix anfaller den inkräktarens huvud med sina skarpa klor. Eftersom den flyger ljudlöst upptäcks den sällan innan det är för sent att fly undan faran. Hundar, katter och människor kan bli attackerade, ibland oprovocerat.
Föräldrarna tar hand om ungarna i två eller tre månader efter att de blivit flygga, men från augusti till november sprider sig årsungarna för att skapa egna revir. Om de misslyckas med att hitta ett ledigt revir svälter de vanligen. Andelen ungfåglar som överlever är okänd, men den årliga överlevnadsnivån för adulta fåglar är 76,8 %. Den genomsnittliga livslängden är 5 år, men en ålder på över 18 har belagts för en vild kattuggla, och över 27 år för en fågel i fångenskap.
Bland de djur som tar kattugglor som byten finns stora fåglar som slaguggla, berguv, duvhök och ormvråk. Mårdar kan plundra bon, särskilt där fågelholkar gör ugglorna lätta att hitta, och vid flera tillfällen har observerats att kajor bygger bon ovanpå en ruvande kattugglehona vilket leder till döden både för den ruvande fågeln och för ungarna. En dansk studie visade att predation av däggdjur, särskilt rävar, var en viktig dödsorsak för nyligen flygga juveniler, av vilka 36 % dör efter att de blivit flygga och innan de blivit självständiga. Mortaliteten ökade med tidpunkten för när ungen blir flygg, från 14 % i april till över 58 % i juni, och ökande predation mot sena kullar kan vara en viktig selektiv faktor för tidig häckning hos denna art.

Fler bilder på vigg5.se 

Kattuggla (Strix aluco) är en kompakt, medelstor uggla som tillhör familjen ugglor och är vanlig i skogar över stora delar av Eurasien. Dess undersida är blek med mörka strimmor, och ovansidan är antingen brun eller grå, där flera av de elva erkända underarterna uppvisar båda dessa färgvarianter. Boet är vanligen placerat i en trädhåla, och ägg och ungar försvaras våldsamt mot potentiella predatorer. Den är en stannfågel och mycket territoriell, och många årsungar svälter om de inte kan hitta ett ledigt revir när omvårdnaden från föräldrarna upphör.
Denna nattaktiva uggla jagar huvudsakligen gnagare, vanligen genom att hoppa från en gren för att slå sitt byte, vilket sväljs helt. I stadsbiotoper utgör fåglar en större del av dess föda. Dess syn och hörsel är anpassad till dess nattliga jakt. Även dess tysta flykt är en anpassning för dess jaktsätt. Fastän denna uggla ofta hävdas ha exceptionellt mörkerseende, är dess näthinna inte mer känslig än en människas, men dess asymmetriskt placerade öron ger kattugglan utmärkt hörsel. Kattuggla kan fånga mindre ugglor, men kan själv falla offer för exempelvis berguv och duvhök. Rävar utgör ett vanligt hot gentemot nyligen flygfärdiga juveniler.
Dess nattliga vanor och spöklika, lätthärmade rop har lett till att den i folktro förknippas med otur och död.
Kattugglan har ljusgrå ögonkretsar med svartaktiga fjäderspolar framåt och med svarta strålfjädrar. Fågeln har mörkbruna längsgående fläckar på ovansidan och mellan dessa är den finspräcklig på tvären i brunt, rostgult, grått och vitt. Undertill är den vitaktig med svartbruna, i kanterna i rostgult vattrade, fläckar, och på undergumpen är den vit med bruna pilfläckar. Vingarna har bruna och rostgrå, otydligt fläckiga vingband. Den har stora, vita fläckar på skuldrorna och på de större vingtäckarna. Stjärten är tvärbandad i brunt och rostgult, med en vitaktig spets. Honan är mera rödbrun och dess grundfärg på undersidan är rostgulaktigt vit. Den väger 400-500 gram.
Alla dessa anpassningar gör att den kan flyga nästan ljudlöst. Dess storlek, kompakta form och breda vingar särskiljer den från andra ugglor inom dess utbredningsområde. Lappuggla, berguv och slaguggla är likartade i formen, men är mycket större.
Enligt gammal svensk folktro bebådar kattugglans läte väderskifte, eller dödsfall om den nattetid skriker i närheten av bostadshus. Exempelvis skrev Vilhelm Moberg i sin uppsats Värendska seder och bruk vid dödsfall och begravning att om kattugglan uppehåller sig vid en gård och skriker sitt "klä vitt" om nätterna är det ett säkert tecken på att någon i familjen snart ska dö

Fler bilder på vigg5.se