Silverblåvinge

Silverblåvinge, Polyommatus amandus, är en fjärilsart i familjen juvelvingar. Vingspannet varierar mellan 31 och 36 millimeter, på olika individer.

Hos hanen är ovansidan blå med mörkbruna kanter och hos honan i stort sett brun. Båda könen har en ljusbrun eller gråbrun undersida med svarta och orange fläckar, de orange främst längs vingkanterna. Larven är grön med ljusa längsgående ränder och den blir upp till 25 millimeter lång.

Värdväxter, de växter larven äter av och lever på, är olika ärtväxter, bland annat kråkvicker och gulvial.

Larverna vårdas av myror i släktena Tapinoma, Lasius, Myrmica och Formica.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, infaller i juni-juli. Silverblåvingens habitat, miljön den lever i, är blomsterängar.

Silverblåvingens utbredningsområde

I Norden förekommer den i Danmark, sydöstligaste Norge, Finland samt i Sverige upp till Värmland och Hälsingland, dock längre norrut längs kusten.

Se fler bilder på sidan vigg5.se

Postat 2017-06-30 11:59 | Läst 3475 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Småspov

Småspov (Numenius phaeopus) är en vadarfågel i familjen snäppor

Småspoven liknar storspoven men är betydligt mindre, vilket dock kan vara svårt att se på håll om man inte har andra fåglar att jämföra med. Den har också proportionellt en något kortare näbb. Den är 37-45 centimeter lång (varav näbben är mellan 6 och 9 centimeter), med ett vingspann på 76–89 cm och är trots sitt namn exempelvis större än myrspoven. Den är mestadels gråbrun men vingen har en mörk hand. Den har krökt näbb som är längst hos adulta honor.

Småspoven har en tydlig ljus "mittbena" på huvudet och ett kraftigare tygel än storspoven. I flykten sticker inte benen ut bakom stjärten.

Locklätet är en vissling, medan spellätet är en serie visslingar som övergår i en drill.

Vanliga häckplatser är fjällhedar, myrar, kalhyggen och stäppmarker. Det är vanligt att några par häckar nära varandra i en mindre koloni. Boet är en grop i marken. Honan lägger 3-5 ägg. Båda föräldrarna ruvar äggen och vaktar sedan fåglarna mot inkräktare. De kan till och med anfalla människor som kommer för nära boet. Den äter olika smådjur som den plockar på marken.

Småspoven har förr dialektalt i Sverige kallats för quidbonde.

Fler bilder på vigg5.se

Postat 2017-06-29 18:11 | Läst 5198 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Sotmätare

Sotmätare, Odezia atrata, är en svart fjäril med vita vingspetsar som helst flyger på dagen i soligt väder. Larven äter olika flockblommiga växter, till exempel hundkäx.

Denna fjäril, liksom alla andra fjärilar, genomgår under sitt liv fyra olika stadier; ägg, larv, puppa och fullvuxen (imago). En sådan förvandling kallas för fullständig metamorfos.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, infaller i juni och juli. Sotmätarna är aktiva på dagen i synnerhet i soligt väder. Under flygtiden parar sig fjärilarna och honan lägger äggen. Fjärilen övervintrar som ägg och larven kläcks på våren. Värdväxter, de växter larven lever på och äter av, är olika flockblommiga växter bland annat strätta, hundkäx och nötkörvel. Larven förpuppas och ur puppan kläcks den fullbildade fjärilen och en ny flygtid börjar.

Fjärilens habitat, den miljö den lever i, är de områden där värdväxterna finns, till exempel ängsmark.

Fler bilder på vigg5.se

Postat 2017-06-26 15:28 | Läst 3885 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Björktrast

Björktrast (Turdus pilaris) är en trast som är vanligt förekommande i sitt häckningsområde

Björktrasten är en långstjärtad och kraftigt byggd trast. Dess nacke, övergump, nedre delen av ryggen, huvudets ovansida och kroppssidorna är askgrå. Skuldrorna och övre delen av ryggen är kastanjebruna och de undre vingtäckarna är vita. Buk och undergump är vit och den är kraftigt vattrad med pilspetsformade fläckar på kroppssidorna under vingarna.

Bröstet är orangebeige och också vattrad med längsgående mörka streck. Den har ett ljust ögonbrynsstreck, är mörkfärgad mellan ögat och näbben som är gulorange med en grå näbbspets och den har mörkgrå ben. Längden är 22–27 cm och vingspannet 39–42 cm. Fågeln väger cirka 100 gram.

Merparten av björktrastens läten är tjattrande. Dess vanligaste läte är ett skränigt upprepat ”schäckande”

Björktrasten är den vanligaste trasten i Sverige och häckar i stort antal över hela landet. Endast en del lämnar Sverige under vintern. Grovt taget kan man säga att de björktrastar som häckar norr om Mora flyttar söderut om vintern.

Den häckar i olika slags skogsmark och busksly som till exempel fjällbjörkskog, löv- och blandskog, parker och trädgårdar. Den lever mest i större flockar och den föder ofta upp mer än en kull om året. Boet som byggs i en trädkrona är öppet. Honan lägger vanligtvis 5–6 ägg som är ljusgröna med bruna fläckar. Dessa ruvas av honan i 10 till 13 dygn. När ungarna är kläckta tar föräldrarna hand om dem och efter 11 till 15 dygn är de flygfärdiga.

Fler bilder på vigg5.se

https://youtu.be/IVDJE1xQd-c

B

Se Video

Postat 2017-06-23 15:36 | Läst 3655 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Kattuggla ungar

Fortsättning på Kattuggla Kattuggle ungar

Kattugglor bildar par från ett års ålder och förblir tillsammans, i ett vanligen monogamt förhållande, hela livet. Ett etablerat revir försvaras året runt och behålls med få, om några, gränsändringar från år till år. Paret sitter skyddat på en gren nära trädstammen under dagen, och sover vanligen avskilda från varandra från juli till oktober. Sovande ugglor kan upptäckas och bli "mobbade" av andra fågelarter under dagen, men normalt ignorerar de störningen.
Kattuggla häckar vanligen i ett hål i ett träd, men använder även gamla skatbon, ekorrbon eller hål i byggnader, och använder gärna fågelholkar. Den bygger bo från februari och framåt i den södra delen av utbredningsområdet, men sällan före mitten av mars i Skandinavien. De blanka vita äggen är 48 x 39 mm stora och väger 39,0 g, varav 7 % är skal. En genomsnittlig kull består av två eller tre ägg, som ruvas av enbart honan i 30 dagar innan de kläcks. De duniga ungarna är bostannare och blir flygkunniga efter ytterligare 35–39 dagar. Ungarna lämnar vanligen boet upp till tio dagar innan de kan flyga, och gömmer sig på grenar i närheten.
Denna art är orädd när den försvarar sitt bo och sina ungar och liksom andra ugglor i släktet Strix anfaller den inkräktarens huvud med sina skarpa klor. Eftersom den flyger ljudlöst upptäcks den sällan innan det är för sent att fly undan faran. Hundar, katter och människor kan bli attackerade, ibland oprovocerat.
Föräldrarna tar hand om ungarna i två eller tre månader efter att de blivit flygga, men från augusti till november sprider sig årsungarna för att skapa egna revir. Om de misslyckas med att hitta ett ledigt revir svälter de vanligen. Andelen ungfåglar som överlever är okänd, men den årliga överlevnadsnivån för adulta fåglar är 76,8 %. Den genomsnittliga livslängden är 5 år, men en ålder på över 18 har belagts för en vild kattuggla, och över 27 år för en fågel i fångenskap.
Bland de djur som tar kattugglor som byten finns stora fåglar som slaguggla, berguv, duvhök och ormvråk. Mårdar kan plundra bon, särskilt där fågelholkar gör ugglorna lätta att hitta, och vid flera tillfällen har observerats att kajor bygger bon ovanpå en ruvande kattugglehona vilket leder till döden både för den ruvande fågeln och för ungarna. En dansk studie visade att predation av däggdjur, särskilt rävar, var en viktig dödsorsak för nyligen flygga juveniler, av vilka 36 % dör efter att de blivit flygga och innan de blivit självständiga. Mortaliteten ökade med tidpunkten för när ungen blir flygg, från 14 % i april till över 58 % i juni, och ökande predation mot sena kullar kan vara en viktig selektiv faktor för tidig häckning hos denna art.