Huggorm

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar av palearktis.

Merparten huggormar är runt 60 cm långa. Huggormshanen blir oftast inte längre än 65 cm lång och honan ca 10 cm längre. Enstaka exemplar om cirka 100 centimeter är kända. Huggormens pupill är svart och vertikal, likt kattens, till skillnad från snokens runda. Området runt pupillen varierar från rödfärgad till bärnstensliknande.

Huggormen har oftast relativt ljus grundfärg, ofta ljusbrun, med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Det finns också helsvarta, melanistiska individer. Ärftligheten är inte helt klarlagd, men fler hanar än honor är helsvarta eller har andra färgvarianter som ljusare grundfärg eller silvergrå till ljust gråblå. Det finns även normalfärgade former som saknar sicksackbandet. Nästan alla huggormar föds "normalfärgade", men en del blir mörkare med åren.

Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Dödligheten efter ett ormbett är 1 till 2 promille, vilket innebär att ungefär 1 person dör vart 10:e år. Som jämförelse dör 2 till 3 personer varje år av bi- och getingstick. Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.

Motgiftsbehandling (serum, antitoxin) kan vara aktuellt vid allmänsymtom (se ovan) eller lokalutbredning (lokal vävnadsreaktion) mer än 10 cm.

Huggormen  är fridlyst 

Fler bilder på  vigg5.se 

Se Video  Huggorm 2  https://youtu.be/FonwXFHUy0M

Se video 

Skärfläcka och Kyckling

Skärfläcka (Recurvirostra avosetta) är en fågel i familjen skärfläckor inom ordningen vadarfåglar.

Skärfläckan är omisskännlig med sin svartvitbrokiga dräkt. Fjäderdräkten på de adulta fåglarna är mestadels vit, med svart i nacken, på huvudets övre halva, på ryggen och i ett band på vingen. Könen är lika. De unga fåglarna har en gråare fjäderdräkt. Benen är långa och något blåaktiga. Skärfläckan har simhud mellan tårna. Den är ungefär 43 cm lång och har ett vingspann på 77–80 cm. Karaktäristisk är också den långa och tydligt uppåtböjda näbben.

Lätet utgörs av ett oroligt upprepande plytt-plytt-plytt.

Skärfläckorna går samfällt till attack mot måsar och kråkor om dessa kommer för nära deras bon. För det mesta lyckas skärfläckorna jaga bort dem, men ibland kan en mås eller kråka få tag i en unge eller ett ägg. En annan taktik som skärfläckan använder för att skydda sitt bo är att uppträda som om den har brutit vingen och på detta sätt dra rovdjurets uppmärksamhet bort från boet. Till skillnad från de flesta andra vadarfåglar simmar skärfläckan ofta och bra.

Med den uppåtböjda näbben sveper de fram och tillbaka längs vattenytan och plockar på detta sätt ut kräftdjur, fiskrom och alger som de äter. Ibland kan de också ta en orm.

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora 

Sommaräng

Sommar och sommaräng  fint  

Fler bilder på  vigg5.se 

Gulärla

Gulärla (Motacilla flava) är en fågel av familjen ärlor och piplärkor i ordningen tättingar. Den delas upp i en mängd underarter och dess systematik är omdiskuterad och komplicerad. Idag bryts ofta grönkronad ärla med sina fyra underarter ut som en egen art men de har tidigare behandlats som underarter till gulärlan. Arten häckar över stora delar av tempererade palearktiska landmassan. Gulärlan påminner om sädesärlan, både till formen och beteendet. Den adulta fågeln har övervägande gul undersida och olivfärgad till grå ovansida, där honans fjäderdräkt är mattare. Fjäderdräkten skiljer sig mycket mellan de många underarterna, speciellt vad gäller teckningen på huvudet.

Gulärlan är en insektsätare som mest uppträder i öppna biotoper och häckar ofta nära vatten. De populationer som flyttar samlas ofta i stora flockar om hösten och rastar ofta på betesmark eller åkrar. Den placerar sitt bo på marken, väl dolt i vegetationen. Boet byggs av torrt gräs som fodras med hår, fjädrar och dylikt. Den lägger normalt 4-8 spräckliga ägg som mest ruvas i 12–13 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygfärdiga efter 16-18 dagar. Det förekommer att den lägger två kullar. Gulärlan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population, och trots att arten minskar kategoriseras den som livskraftig

I Sverige häckar gulärlan i hela landet. I södra Sverige, så långt norrut som till den biologiska norrlandsgränsen häckar underarten flava, ibland kallad "sydlig gulärla" I resten av landet häckar underarten thunbergi, ibland kallad "nordlig gulärla

Den adulta hanen har i stora drag en olivfärgad till grågrön ovansida och gul undersida. Ryggen, vingpennornas kanter, underkropp och undre stjärttäckare är gula. Stjärtpennorna är svarta och vingpennorna olivfärgade. Honans färger är mattare och ryggsidan mera gråaktig än hanens. Även hanen blir under hösten mörkare. Juvenilen är mindre kontrastrik med en generellt brunare ovansida och ljusare och mindre gul undersida.

Huvudteckningen hos framförallt häckande hanar varierar beroende på underart, men även färgton på rygg och färg på strupen varierar. Att skilja underarterna åt kan vara mycket svårt, ibland omöjligt då flera underarter hybridiserar och underarterna även uppvisar klinala förändringar inom sitt utbredningsområde

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora 

Svingelgräsfjäril,

Svingelgräsfjäril, Lasiommata megera, är en fjärilsart i familjen praktfjärilar. Vingspannet varierar mellan 35 och 42 millimeter, på olika individer.

Honan och hanen är tämligen lika i utseendet. Vingarnas ovansida är brunorange med bruna tvärlinjer och ytterkanter. I framhörnet på framvingen finns en svart fläck med vit mittprick, en ögonfläck. Ögonfläckar liknar ögon och syftet med dem är att skrämma rovdjur som vill äta upp fjärilen. Längs bakvingens ytterkant finns flera, något mindre, ögonfläckar. På undersidan är framvingen gulorange med bruna teckningar och en svart ögonfläck i framhörnet. Undersidan av bakvingen är spräcklig i ljusbrunt och grått och längs ytterkanten finns flera mindre ögonfläckar omgivna av brunorange ringar.

Larven är grön med några smala ljusare längsgående linjer. Den blir upp till 25 millimeter lång

Värdväxter, de växter larven lever på och äter av, är olika gräs till exempel arter i gröesläktet,svingelsläktet och hundäxingssläktet.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, infaller i två generationer i maj-september. Svingelgräsfjärilens habitat, miljön den lever i, är torrare gräsmarker och soliga berg.

Fler bilder på  vigg5.se 

                                                                 ****************************

                                                             *************************

                                                                 **********************

   Förstora 

                                                          ****************************