Koltrast

Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastfåglar. Den räknas som den mest utbredda trastfågeln i Europa.

Tidigare var koltrasten en utpräglad skogsfågel men den har sedan mitten av 1800-talet bosatt sig i parker nära bebyggelse samt i trädgårdar vilket i dag gör den till en kulturföljare.

Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant. Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Den melodiska sången, som koltrasthanarna framför högljutt, anses som särskilt vacker.

Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och 1962 blev den i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges nationalfågel av läsarna.

Koltrasten är en av de största trastfåglarna i Europa. De något mindre honorna är mellan 23,5 och 25 cm stora, medan hanarna når en storlek på upp till 29 cm och därmed är endast något mindre ändubbeltrasten. Vikten är 80–125 gram. Hanen har ett vingspann på 34–38 cm. Vinglängden är i genomsnitt 133 mm (standardavvikelse 2,3 mm) och hos honan 128 mm (standardavvikelse 2,6 mm).

****

Postat 2015-08-02 21:10 | Läst 3759 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Gammal FORD

Kan det vara en Ford med svärmorslucka ?

***

Förstora

Postat 2015-08-01 14:38 | Läst 6870 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Tofsvipa

Tofsvipa (Vanellus vanellus) är en vadarfågel som tillhör familjen pipare och vipor. Det är den enda arten i sitt släkte som häckar i Sverige. Det är en av Sveriges vanligare fåglar och den har ett karaktäristiskt utseende.

Den är en av de större vadarna, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa. Tofsvipan är ungefär lika stor som en kaja men har längre ben. Den blir ungefär 31 cm lång, med ett vingspann på 67-72 cm.
Könen är lika och även fåglar i juvenil dräkt har en liknande fjäderdräkt.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd. Båda könen får i vinterdräkt (juli-februari) ljus strupe och en gulbrun ansiktsfärg.

Under våren ser man viphanarna flyga fram och tillbaka i kastande akrobatisk flykt, under vilken de låter höra spellätet, ett gnälligt diuvitt-vit-vitt-diuuvitt. På nära håll hörs även ett trummande läte från vingarna. Varningslätet är ett ständigt upprepat klagande vä-hi, som hörs när ungarna kläckts.

****

Förstora

Postat 2015-07-31 19:09 | Läst 4729 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ärtsångare

Ärtsångare (Sylvia curruca) är en vanlig fågelart i familjen Gamla världens sångare (Sylviidae) som häckar i stort sett hela Europa men även i västra och centrala Asien. Den är flyttfågel och övervintrar söder om Sahara, på Arabiska halvön och i Indien. Länge behandlades en grupp med närbesläktade taxon som underarter inom arten ärtsångare, men detta komplexet har idag delats upp på ett antal arter.

Den adulta ärtsångaren är i genomsnitt 12-14 cm lång och väger 12-16 gram. Ovansidan är gråbrun och undersidan är vitaktig. Den har vit strupe, grå hjässa, grå örontäckare och mörka ben. Könen och åldrarna är lika

Ärtsångaren lever i trädgårdar, parker, bergsområden och öppna skogsområden. Den är ofta svår att få syn på, då den rör sig i täta busksnår. Även när den sjunger brukar den vara dold. Ärtsångaren livnär sig av spindlar, blötdjur, bär samt insekter och deras larver. Den kan bli upp till 11 år gammal.

Från april till oktober återfinns ärtsångaren på sina häckningsområden. Den blir könsmogen efter ett år. Den bygger ett bo av gräs, rötter, hår och strån, som oftast göms lågt över marken i täta busksnår eller träd. Honan lägger 3 till 5 ägg. Äggen ruvas omväxlande av båda föräldrarna i 11 till 13 dagar under den huvudsakliga häckningstiden i maj till juli. Juvenilerna stannar i boet i 11 till 14 dagar.

Förstora

Postat 2015-07-29 21:26 | Läst 4972 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Sädesärla

Sädesärla (Motacilla alba) är en fågel som tillhör familjen ärlor och piplärkor. Den häckar i större delen av Europa och Asien och delar av norra Afrika. Den är en stannfågel i de mildaste områdena av utbredningsområdet, men är i övrigt en flyttfågel som övervintrar i Afrika. Den förekommer också som en ovanlig häckfågel i Alaska. Den är en liten, slank, svartvit fågel med lång stjärt som den ofta vickar på.

Sädesärlan är en insektsätare som främst förekommer i öppna biotoper, ofta i närheten av bebyggelse och vatten. Den föredrar barmark för födosök och i stadsmiljöer har den anpassat sig till att söka sin föda på asfalterade ytor som parkeringar och dylikt. Den placerar sitt bo i hålor och skrevor i exempelvis flodbanker, stenmurar och byggnader.

Sädesärlans fjäderdräkt går helt i svart, vitt och grått. Den är slank och har en lång smal svartvit stjärt som den nästan ständigt vippar på, upp och ned, vilket är karaktäristiskt för hela släktet Motacilla. Sädesärlan är 16,5 - 19 cm lång, har ett vingspann på 25-27 cm och en vikt på 23 gram. På ovansidan är den till större delen grå medan undersidan och undergumpen är vit. I alla dräkter har den två vita vingband och mörkt, antingen grått eller svart, bröst. Den adulta fågeln är ganska kontrastrikt färgad med svart hjässa, strupe och nacke medan pannan är vit. Juvenilen är mer diffust färgad. Underarterna skiljer sig ganska mycket åt.

Locklätet låter som tsiilitt, tsiivitt. Sången är enkel och uppfattas sällan som sång, och består mest av korta kvittrande passager med paus emellan. Vid fara eller exaltering, till exempel om en rovfågel kommer i närheten eller vid revirstrider, ger den ifrån sig ett skarpt tsi-si och längre snabba ramsor av kvittrande toner