Gräshoppor

Gräshoppor (Caelifera) är en underordning insekter. De tillhör hopprätvingarna.

Gräshopporna har långa kraftiga bakben som de kan använda till meterlånga hopp. De är mestadels växtätare och dagaktiva. På bakbenen har de ett räfflat organ som de genom att gnida med vingarna åstadkommer ett starkt högfrekvent läte som hjälper dem finna en partner. Gräshopporna har ofullständig förvandling, det vill säga ur ägget kläcks en larv, kallad nymf, som liknar de vuxna insekterna med undantag för att den är mindre och saknar vingar. Något puppstadium finns alltså inte. Gräshopporna har det speciella könskromosomsystemet XX-X0, vilket innebär att honor har två X-kromosomer medan hannar, liksom hos till exempel människan, bara har en X-kromosom, men till skillnad från människohannar saknar de Y-kromosom.

Gräshopporna kan ofta höras på soliga ängar och åkrar på högsommaren och bidrar starkt till vad vi kallar högsommarstämning. Vi talar då ofta om att "syrsorna spelar", men så är det oftast inte. Vad vi hör är vanligen gräshoppor och vårtbitare. Den ena svenska arten av syrsor, hussyrsan, håller till inomhus och på soptippar. Den andra arten, mullvadssyrsan, finns bara i södra Sverige.

Vanligast i Sverige är grön ängsgräshoppa, Omocestus viridulus, som på ryggen är grön till färgen, ibland närmare brun, och på undersidan gulgrön. Gräshoppor förväxlas ofta med syrsor och vårtbitare, och i Sydeuropa cikador, som alla är mer nattaktiva. Vårtbitare är dessutom rovinsekter.

Fler bilder på min sida  vigg5.se

Höst

  Höst 

Hösten  har kommit  till Vittsjö med en mycket vacker  färgprakt och dimma Det är som ett sagolandskap vissa buskar är  röda  stora träd  som är  gula andra träd  har  inte skiftat  i färg.  Vid Gustav Adolf bron har det nog inte varit så kallt.  Spindelnät  med fina pärlor när  solen lyser, det är ett nät som ingen kan göra om.  Vackra bokbackar med Pickelsjön som bakgrund. det vittnar om att hösten är i antågande. 

Gå ut på en promenad och njut av alla Vackra färger vi har här. Vi har ett vackert landskap med många sjöar, stora som små, där är fåglar, gräs alla små kryp man kan se om vi studerar marken, där är svampar av olika slag.  Bilderna får tala för sig själv.

Fler bilder på min sida  vigg5.se

Förstora 

Höst

Hösten är här med sina höstfärgerna och löven  börja  få mer färger     Det börja ta slut med sommarblommor  är de här de sista blommor för  denna  sommar

Sillgrissla

Sillgrissla (Uria aalge) är en medelstor havsfågel som tillhör familjen alkor. Båda könen är svarta eller mörkbruna på ryggen, huvudet och översidan av vingarna vilket kontrasterar mot den vita buken. Den häckar i kolonier utmed kusterna i de norra delarna av Holarktis.

Sillgrisslan är mellan 38 och 46 centimeter lång plus fötterna som sticker ut cirka 4 centimeter. Vingspannet är 61-73 cm och en adult fågel väger normalt runt ett kilo. Könen är lika. På sommaren är den brunsvart på huvud, rygg, stjärt, ovansidan av vingarna och undersidan av vingpennorna. Undersidan är vit liksom undre täckarna. Näbben är lång och spetsig och när den flyger sticker de gråsvarta fötterna ut bakom fågeln. En viss procent (som ökar ju längre norr ut man kommer) har en vit ring runt ögat och ett vitt streck bakåt över kinden kallas för "ringvia". På vintern är även hakan och området bakom ögat vitt.

Sillgrisslan häckar i kolonier, som ofta uppgår till tusentals par, på branta så kallade fågelberg. Det enda ägget, som är päronformat, läggs direkt på berghällen. Honan och hanen turas om att ruva ägget och att mata ungen som aldrig lämnas obevakad.

När ungen är ungefär tre veckor (mellan 15 och 30 dagar gammal) och har uppnått en vikt på 15-35 % av den adulta fågelns vikt lämnar den boplatsen tillsammans med en av föräldrafåglarna. Den är då fortfarande flygoförmögen eftersom den inte har utvecklat några hand- eller armpennor. Ungen går då ner i vattnet tillsammans med den ena föräldern eller hoppar ut från klipphyllan om den häckar högre upp i fågelberget och faller, ibland många tiotals meter, kontrollerat ner i vattnet eller på stranden . Tack vare sin fysiologi överlever de flesta fallet (hos Östersjönpopulationen förolyckas mindre än 1 % i fallet) där de omedelbart förenas med sina föräldrar som väntar på stranden eller i vattnet direkt under klipphyllan . Ungen är aldrig frånskild från sina föräldrar i mer än några sekunder upp till maximalt någon minut . Ibland hoppar ungen tillsammans med föräldern ner från klipphyllan 

Sillgrisslan är en utmärkt dykare och utnyttjar sina anpassade vingar för att simma. Sillgrisslors har observerats på ned till 180 meters djup. Fågeln livnär sig på småfisk, i Skandinavien främst skarpsill, men även maskar och andra undervattensdjur. Ungarna matas mest med särskilt feta fiskar, som lodda, sill, skarpsill och tobis.

Se fler bilder på min sida  vigg5.se

Rutig buskmätare

Rutig buskmätare, Chiasmia clathrata, är en fjärilsart som först beskrevs av Carl von Linné 1758. Enligt Dyntaxa ingår rutig buskmätare i släktet Chiasmia men enligt Catalogue of Life är tillhörigheten istället släktet Asmate. Enligt båda källorna tillhör rutig buskmätare familjen mätare, Geometridae. Arten är reproducerande i Sverige. Tio underarter finns listade i Catalogue of Life

Mätare (Geometridae) är en familj insekter tillhörande fjärilarna med omkring 2 000 släkten och 26 000 arter.

Mätarna har mestadels en spenslig kropp beklädd med tilltryckta fjäll, sällan hårig, sugrör och palper är oftast väl utbildade samt smala, vanligen fjällbeklädda ben. Vingarna är stora och mycket tunna och är plattliggande i vila, de främre vingarna är snett bakåtriktade och sträcker bakvingarna.

Drygt 320 arter förekommer i Sverige. Av dessa hör ett fåtal till Oenochrominae, bland annat ullgumpsmätare. Talrikare är släktena Larentiinae och Geometrinae. Fältmätarna omfattar omkring 90 svenska arter, och räknades tidigare som ett släkte, men är numera uppdelade på ett 30-tal arter.

Mätarnas larver är smala, utan behåring och har endast två bukfötter. Larvernas speciella krypstil, att sträcka fram kroppen, böja den uppåt i en båge och flytta bakbenen fram mot bröstfötterna, har gett fjärilarna dess namn, då de ser ut att mäta sig fram. Många arter sträcker stelt ut sig från sin värdväxt då de hotas för att likna en kvist.  

Finns fler bilder på  vigg5.se