Huggorm

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar av palearktis.

Merparten huggormar är runt 60 cm långa. Huggormshanen blir oftast inte längre än 65 cm lång och honan ca 10 cm längre. Enstaka exemplar om cirka 100 centimeter är kända. Huggormens pupill är svart och vertikal, likt kattens, till skillnad från snokens runda. Området runt pupillen varierar från rödfärgad till bärnstensliknande.

Huggormen har oftast relativt ljus grundfärg, ofta ljusbrun, med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Det finns också helsvarta, melanistiska individer. Ärftligheten är inte helt klarlagd, men fler hanar än honor är helsvarta eller har andra färgvarianter som ljusare grundfärg eller silvergrå till ljust gråblå. Det finns även normalfärgade former som saknar sicksackbandet. Nästan alla huggormar föds "normalfärgade", men en del blir mörkare med åren.

Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Dödligheten efter ett ormbett är 1 till 2 promille, vilket innebär att ungefär 1 person dör vart 10:e år. Som jämförelse dör 2 till 3 personer varje år av bi- och getingstick. Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.

Motgiftsbehandling (serum, antitoxin) kan vara aktuellt vid allmänsymtom (se ovan) eller lokalutbredning (lokal vävnadsreaktion) mer än 10 cm.

Huggormen  är fridlyst 

Fler bilder på  vigg5.se 

Se Video  Huggorm 2  https://youtu.be/FonwXFHUy0M

Se video 

Sommaräng

Sommar och sommaräng  fint  

Fler bilder på  vigg5.se 

Svingelgräsfjäril,

Svingelgräsfjäril, Lasiommata megera, är en fjärilsart i familjen praktfjärilar. Vingspannet varierar mellan 35 och 42 millimeter, på olika individer.

Honan och hanen är tämligen lika i utseendet. Vingarnas ovansida är brunorange med bruna tvärlinjer och ytterkanter. I framhörnet på framvingen finns en svart fläck med vit mittprick, en ögonfläck. Ögonfläckar liknar ögon och syftet med dem är att skrämma rovdjur som vill äta upp fjärilen. Längs bakvingens ytterkant finns flera, något mindre, ögonfläckar. På undersidan är framvingen gulorange med bruna teckningar och en svart ögonfläck i framhörnet. Undersidan av bakvingen är spräcklig i ljusbrunt och grått och längs ytterkanten finns flera mindre ögonfläckar omgivna av brunorange ringar.

Larven är grön med några smala ljusare längsgående linjer. Den blir upp till 25 millimeter lång

Värdväxter, de växter larven lever på och äter av, är olika gräs till exempel arter i gröesläktet,svingelsläktet och hundäxingssläktet.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, infaller i två generationer i maj-september. Svingelgräsfjärilens habitat, miljön den lever i, är torrare gräsmarker och soliga berg.

Fler bilder på  vigg5.se 

                                                                 ****************************

                                                             *************************

                                                                 **********************

   Förstora 

                                                          ****************************

Tistelsläktet

Tistelsläktet (Cirsium) är ett växtsläkte som ingår i familjen korgblommiga växter. Tistelsläktets arter är två- eller fleråriga med rak stjälk, blommorna kan vara både en- och tvåkönade. Kännetecknas av skyddande taggar på blad, stam och blomma.

Tisteln är Skottlands nationalblomma, och används i många skotska symboler och logotyper. En legend berättar att en viking en natt steg på en tistel och skrek av smärta, och därmed larmade skottarna. Den franska stadens Nancy har en tistel i sitt vapen.

Sveriges vanligaste tistel är vägtisteln (Cirsium vulgare) som finns i hela Sverige, dock mindre vanlig i norra delarna där den mest håller sig till betesmarker. Vägtisteln har en lila blomma som växer från något som liknar en taggig boll 

Fler bilder på  vigg5.se 

                                                      ***********************************

                                                          ***************************

                                             ****************************************

Förstora 

                                                              ****************************

Silverblåvinge

Silverblåvinge, Polyommatus amandus, är en fjärilsart i familjen juvelvingar. Vingspannet varierar mellan 31 och 36 millimeter, på olika individer.

Hos hanen är ovansidan blå med mörkbruna kanter och hos honan i stort sett brun. Båda könen har en ljusbrun eller gråbrun undersida med svarta och orange fläckar, de orange främst längs vingkanterna. Larven är grön med ljusa längsgående ränder och den blir upp till 25 millimeter lång.

Värdväxter, de växter larven äter av och lever på, är olika ärtväxter, bland annat kråkvicker och gulvial.

Larverna vårdas av myror i släktena Tapinoma, Lasius, Myrmica och Formica.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, infaller i juni-juli. Silverblåvingens habitat, miljön den lever i, är blomsterängar.

Silverblåvingens utbredningsområde 

I Norden förekommer den i Danmark, sydöstligaste Norge, Finland samt i Sverige upp till Värmland och Hälsingland, dock längre norrut längs kusten. 

Se fler bilder på sidan  vigg5.se