Sillgrissla

Sillgrissla (Uria aalge) är en medelstor havsfågel som tillhör familjen alkor. Båda könen är svarta eller mörkbruna på ryggen, huvudet och översidan av vingarna vilket kontrasterar mot den vita buken. Den häckar i kolonier utmed kusterna i de norra delarna av Holarktis.

Sillgrisslan är mellan 38 och 46 centimeter lång plus fötterna som sticker ut cirka 4 centimeter. Vingspannet är 61-73 cm och en adult fågel väger normalt runt ett kilo. Könen är lika. På sommaren är den brunsvart på huvud, rygg, stjärt, ovansidan av vingarna och undersidan av vingpennorna. Undersidan är vit liksom undre täckarna. Näbben är lång och spetsig och när den flyger sticker de gråsvarta fötterna ut bakom fågeln. En viss procent (som ökar ju längre norr ut man kommer) har en vit ring runt ögat och ett vitt streck bakåt över kinden kallas för "ringvia". På vintern är även hakan och området bakom ögat vitt.

Sillgrisslan häckar i kolonier, som ofta uppgår till tusentals par, på branta så kallade fågelberg. Det enda ägget, som är päronformat, läggs direkt på berghällen. Honan och hanen turas om att ruva ägget och att mata ungen som aldrig lämnas obevakad.

När ungen är ungefär tre veckor (mellan 15 och 30 dagar gammal) och har uppnått en vikt på 15-35 % av den adulta fågelns vikt lämnar den boplatsen tillsammans med en av föräldrafåglarna. Den är då fortfarande flygoförmögen eftersom den inte har utvecklat några hand- eller armpennor. Ungen går då ner i vattnet tillsammans med den ena föräldern eller hoppar ut från klipphyllan om den häckar högre upp i fågelberget och faller, ibland många tiotals meter, kontrollerat ner i vattnet eller på stranden . Tack vare sin fysiologi överlever de flesta fallet (hos Östersjönpopulationen förolyckas mindre än 1 % i fallet) där de omedelbart förenas med sina föräldrar som väntar på stranden eller i vattnet direkt under klipphyllan . Ungen är aldrig frånskild från sina föräldrar i mer än några sekunder upp till maximalt någon minut . Ibland hoppar ungen tillsammans med föräldern ner från klipphyllan 

Sillgrisslan är en utmärkt dykare och utnyttjar sina anpassade vingar för att simma. Sillgrisslors har observerats på ned till 180 meters djup. Fågeln livnär sig på småfisk, i Skandinavien främst skarpsill, men även maskar och andra undervattensdjur. Ungarna matas mest med särskilt feta fiskar, som lodda, sill, skarpsill och tobis.

Se fler bilder på min sida  vigg5.se

Rutig buskmätare

Rutig buskmätare, Chiasmia clathrata, är en fjärilsart som först beskrevs av Carl von Linné 1758. Enligt Dyntaxa ingår rutig buskmätare i släktet Chiasmia men enligt Catalogue of Life är tillhörigheten istället släktet Asmate. Enligt båda källorna tillhör rutig buskmätare familjen mätare, Geometridae. Arten är reproducerande i Sverige. Tio underarter finns listade i Catalogue of Life

Mätare (Geometridae) är en familj insekter tillhörande fjärilarna med omkring 2 000 släkten och 26 000 arter.

Mätarna har mestadels en spenslig kropp beklädd med tilltryckta fjäll, sällan hårig, sugrör och palper är oftast väl utbildade samt smala, vanligen fjällbeklädda ben. Vingarna är stora och mycket tunna och är plattliggande i vila, de främre vingarna är snett bakåtriktade och sträcker bakvingarna.

Drygt 320 arter förekommer i Sverige. Av dessa hör ett fåtal till Oenochrominae, bland annat ullgumpsmätare. Talrikare är släktena Larentiinae och Geometrinae. Fältmätarna omfattar omkring 90 svenska arter, och räknades tidigare som ett släkte, men är numera uppdelade på ett 30-tal arter.

Mätarnas larver är smala, utan behåring och har endast två bukfötter. Larvernas speciella krypstil, att sträcka fram kroppen, böja den uppåt i en båge och flytta bakbenen fram mot bröstfötterna, har gett fjärilarna dess namn, då de ser ut att mäta sig fram. Många arter sträcker stelt ut sig från sin värdväxt då de hotas för att likna en kvist.  

Finns fler bilder på  vigg5.se  

Sånglärka

Sånglärka (Alauda arvensis), också kallad lärka, är en fågel i familjen lärkor.

Sånglärkan är på ovansidan gråbrunspräcklig med ljusa fjäderkanter. Halsen och bröstet är vita, med gul anstrykning och täta, svartaktiga fläckar som slutar tvärt mot den ostreckade buken som är vit med svagare gul anstrykning. Ovansidan av vingpennorna är svartaktiga med rödbruna kanter och ovansidan av vingen har en vitaktig bakkant, medan undersidan av vingen är gråvit. Stjärten är trefägad: de yttersta pennorna är i olika grad vita, sedan följer svarta pennor medan de mellersta pennparen är brunaktiga. Lärkan mäter 16-18 centimeter på längden, har ett vingspann på 30-36 centimeter och väger 33-45 gram. Sånglärkan framför sin drillande sång under spelflykt då lärkan ryttlar högt upp i luften för att långsamt sänka sig ned mot marken.

Denna lärka häckar allmänt ända upp i Lappland. Dess främsta häckningsbiotop är klövervallar och gräsängar vilket gör att den blir mer sällsynt norr om odlingsgränsen.

Sånglärkan anländer ofta till Sverige redan i februari-mars. I september-november flyttar de i Sverige häckande sånglärkorna till Västeuropa. Ett fåtal övervintrar dock i södra Sverige.

Sedan 1940- och 50-talet har lärkan minskat i Sverige. I 2010 års rödlista upptogs den som nära hotad.

Sånglärkan häckar på åkrar, slätter, hedar och stäpp och är i stora delar av sin utbredning starkt knuten till kulturlandskapet. Den livnär sig på insekter och frön. Den äldsta individ som åldersbestämts med hjälp av ringmärkning var drygt 10 år.

I näringsrika områden kan sånglärkan förekomma i glesa kolonier men vanligast är att de häckar enskilt. Sånglärkan bygger sitt bo av gräs på marken, och honan lägger tre till sex ägg som kläcks efter runt elva dygn. Äggen har en grågrön botten och är täckta av bruna fläckar. Honan ruvar äggen ensam. Ungarna lämnar boet ännu ej flygga efter tio dagar. Sånglärkan lägger vanligen två kullar per år.

Tidigare har den i hela Sverige ofta bara kallats för lärka.

Fler bilder  på  vigg5.se 

Nilgås

Nilgås (Alopochen aegyptiaca) är en andfågel tillhörande underfamiljen Tadorninae och enda nu levande medlem av släktet Alopochen.

Nilgåsen har ett utbrett häckningsområde i Afrika, utom i öknar och i tät skog, och är lokalt mycket talrik, främst vid Nilen och söder om Sahara. Arten har också inplanterats i södra England, Nederländerna och Tyskland och har där bildat förvildade populationer som snabbt har ökat i storlek och utbredning och den börjar bli allt vanligare runt om i Europa.

Den adulta nilgåsen är omisskännlig med sin kraftfulla och brokiga teckning. Könen är lika men hanen är vanligtvis något större än honan. Arten mäter 63-73 cm och har ett vingspann på mellan 134-154 cm. Den är något större än gravanden med brunröd ovansida, beigegrå undersida och en brunröd, mörk fläck på buken. Huvudet är ljust med en brun ögonmask. Dess vinge är ungefär tecknad som rostandens med stora delar som är vita. Inget av det vita syns dock när fågeln är lugn på marken eftersom allt det vita döljs av vingtäckarna. När den blir upphetsad eller under flykten, är dock de vita vingarna iögonfallande. Det förekommer ganska stora individuella skillnader i tonen på fjäderdräkten och vissa är gråare och andra mera varmt bruna.

Båda könen är mycket territoriella under häckningssäsongen gentemot artfränder och fortsätter inte sällan att jaga dem även i luften. De livnär sig på frön, blad, gräs och rötter. Ibland äter de även gräshoppor, maskar och andra mindre ryggradslösa djur. De häckar på marken i ett plattformslikande bo. De lägger i genomsnitt 8-9 ägg men kullar med 6-12 förekommer. Äggen ruvas av båda föräldrarna i 28-30 dagar och båda föräldrarna tar hand om ungarna i 70-75 dagar innan de är flygga.

Fler bilder på  vigg5.se

Silverblåvinge

Silverblåvinge, Polyommatus amandus, är en fjärilsart i familjen juvelvingar. Vingspannet varierar mellan 31 och 36 millimeter, på olika individer.

Hos hanen är ovansidan blå med mörkbruna kanter och hos honan i stort sett brun. Båda könen har en ljusbrun eller gråbrun undersida med svarta och orange fläckar, de orange främst längs vingkanterna. Larven är grön med ljusa längsgående ränder och den blir upp till 25 millimeter lång.

Värdväxter, de växter larven äter av och lever på, är olika ärtväxter, bland annat kråkvicker och gulvial.

Larverna vårdas av myror i släktena Tapinoma, Lasius, Myrmica och Formica.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, infaller i juni-juli. Silverblåvingens habitat, miljön den lever i, är blomsterängar.

Silverblåvingens utbredningsområde 

I Norden förekommer den i Danmark, sydöstligaste Norge, Finland samt i Sverige upp till Värmland och Hälsingland, dock längre norrut längs kusten. 

Se fler bilder på sidan  vigg5.se