Kärrsnäppa

Kärrsnäppa (Calidris alpina) är en vadare som tillhör familjen snäppor. Den är en flyttfågel medcirkumpolär utbredning på norra halvklotet och brukar delas in i nio underarter. I dess häcknings- och övervintringsområden är den en av de vanligaste och mest kända småvadarna

Kärrsnäppan är 17-21 centimeter lång och har ett vingspann på 32-36 centimeter. Den är alltså stor som enstare, men knubbigare och med längre näbb. I sommardräkt har den rödbrun ovansida, svartstreckat bröst mot vit botten, typiskt svart fält på buken och i övrigt ljus undersida. I vinterdräkt har den rätt enfärgat brungrå ovansida, med ett ljusgrått bröstband som kontrasterar mot det vita bröstet och buken. Juvenilerna är gulbruna på översidan med två vitaktiga "V"-former på ryggen. De har vanligen svarta fläckar på sidorna eller buken. Benen och den något nedåtböjda näbben är svarta. De olika underarterna skiljer sig främst i mängden rödbrun färgning i sommardräkten, mängden svart på buken och näbbens längd och böjning. Näbbens längd varierar även mellan könen: honorna har längre näbbar än hanarna.

Kärrsnäppan är mycket sällskaplig på vintern och bildar ibland stora flockar vid stränder. Man kan också se stora grupper flyga tillsammans under flyttningen eller i vinterområdet. Kärrsnäppan livnär sig genom att plocka smådjur som insekter, maskar och blötdjur i vattenytan vid stranden. Dess näbbspets är mycket känslig vilket ger dem möjlighet att finna föda begravd i sanden som de på ett karaktäristiskt vis söker efter genom rastlöst springande uppblandat med att de sticker ned näbben i sanden.

Boet är en grund grop i marken, omgiven av låg växtlighet, där de oftast lägger 4 ägg. Äggen ruvas av båda föräldrarna och kläcks efter cirka tre veckor. Ungarna lämnar boet efter cirka ett dygn och blir flygfärdiga efter cirka tre veckor. Under tiden vaktas de av föräldrarna, men honan brukar överge familjen 7-10 dagar efter kläckning.

*****

Förstora

Postat 2015-09-17 18:42 | Läst 2674 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Moln och Glitter

*****

Bilder får tala för sig själv

*****

******

Havet glittrar

******

Förstora

*****

Postat 2015-09-13 21:03 | Läst 1841 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Brun Kärrhök

Brun kärrhök (Circus aeruginosus) är en rovfågel inom familjen hökartade rovfåglar (Accipitridae)

Den jagar främst längs strandkanten av vassrika sjöar och över våtmarker, där den glidflyger. Vingarna hålls då högre än hos de flesta andra rovfåglar. Den bruna kärrhöken är en opportunist och jagar smådäggdjur och fåglar genom överraskningsattacker, genom att långsamt glida över fält och hedar, och i kanten av våtmarker och i strandkanten.

Häckningssäsongens början varierar från mitten av mars till början av maj. Hanen bildar ofta par med två eller till och med tre honor. Paren håller oftast bara ihop under en häckningssäsong, men det förekommer par som håller ihop i flera år. Det plattformsliknande boet byggs direkt på marken av grenar, vass och gräs. Det placeras ofta på vassbädd, men de häckar även på åkrar. I genomsnitt lägger den 3-5 ägg, men kullar med upp till åtta ägg har observerats, som ruvas av honan i 31-38 dagar. Honan tar sedan hand om ungarna i 35-40 dagar tills de är flygga

Den bruna kärrhöken har minskat i många områden från 1800-talet till sent 1900-tal på grund av jakt, förstörelse av livsmiljöer och bekämpningsmedel. I ett flertal länder är den en skyddad art och har därför återigen ökat i antal. I Storbritannien har antalet häckande honor ökat från en år 1971 till över 200 idag. Fortfarande står arten inför ett antal hot, inklusive jakt under flytten över Medelhavsregionen. De är känsliga för störning under parningssäsongen och många får livshotande skador av förgiftning från blyhagel.

*****

Förstora

Postat 2015-09-13 15:04 | Läst 5678 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kanadagås

Kanadagås (Branta canadensis) är en fågel inom släktgruppen gäss med sin ursprungliga utbredning iNordamerika men som genom introduktion nu har en stor population i Europa och även på Nya Zeeland.Dvärgkanadagåsen behandlades länge som en underart till kanadagåsen men har idag artstatus.

Kanadagåsen hittar man främst i öppna sjöar och i skärgården, men den träffas även på i parker och jordbruksbygd med mindre sjöar eller dammar. Den verkar föredra stränder som är förhållandevis fasta, gärna med gräs ända ned till vattnet. Den häckar även i myrområden som har större vattenspeglar. Oftast placeras boet bara några meter från vattnet, men ibland förekommer det också bon långt upp på land.

Utanför häckningstiden lever kanadagåsen i stora flockar. Boet är en grop i marken med gräs, pinnar och torv som fylls med gråvitt dun. Honan lägger de enfärgat gråvita äggen främst mellan april och maj, oftast mellan 5 till 7 ägg som i genomsnitt brukar väga 175,5 gram per styck som nylagt.. Äggen ruvas i ungefär 30 dygn och ungarna blir flygga efter cirka 40 till 50 dygn. Oftast stannar ungarna hos föräldrarna fram till nästa häckning. Om flera kanadagåspar på samma plats får ungar slås kullarna ofta samman till en större flock med ungar som vaktas i skift av föräldraparen.

Födan består av gräs och andra växter samt deras rötter. Kanadagåsen föredrar platser där gräset har en låg höjd. Kanadagäss i parker låter sig gärna matas med bröd av människor. I en större flock med betande kanadagäss håller några gäss vakt medan de andra betar.

Kanadagåsen anses i många av de områden där den är introducerad vara ett skadedjur. Bland annat för att den äter upp växter och lämnar stora mängder spillning efter sig. Den anses också ha en negativ inverkan på populationer av andra gäss som exempelvis sädgås vars population minskar.

*****

Förstora

Postat 2015-09-12 19:47 | Läst 3593 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Huggorm

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar avpalearktis.

Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning avenzymer och har två funktioner; att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel. På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige på grund av huggormsbett – att jämföra med att det dör i snitt en person av getingstick varje år . Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av alla huggormsbett tros vara "torra bett" där ormen endast bitit utan att spruta in något gift. I dessa fall uteblir också symptomen av giftet.

Hälsoeffekter hos människan

Det vanligaste är framför allt uttalad lokal vävnadsreaktion. Allvarligare reaktioner innefattar påverkan på mag-tarmkanalen, andningsorganen och centrala nervsystemet. Blodet och kärlen påverkas och kan leda till koagulationsrubbningar. Det allvarligaste är anafylaktiska reaktioner, det vill säga allergiska chockreaktioner. Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.