Hårig bärfis
Hårig bärfis (Dolycoris baccarum), tidigare kallad vanlig bärfis, tillhör familjen bärfisar
Hårig bärfis har en längd på mellan 10 och 12 millimeter. Både fullvuxna djur och larver har ljus behåring på kroppen, därav det svenska namnet. Antennerna är svart och vit randiga där varje antennled har ljus bas.
Hårig bärfis lever på att suga på frön och frukter av många olika växter, den är alltså polyfag. De kan även ge sig på bladlöss och insektsägg. De kan orsaka skada i veteodlingar och de kan ibland även vara ett skadedjur i trädgårdar. De fullvuxna djuren övervintrar i lövförna. Parningstiden börjar i slutat av april. Därefter lägger honan cirka 25 ägg på blad.
Hårig bärfis finns i stora delar av Europa och Asien. I Sverige är den mycket allmän och saknas bara iNorrbotten och i fjällen
Förstora
Bisonoxe I hägn
Bisonoxe, (Bison bison) är en art i familjen slidhornsdjur inom underfamiljen oxdjur. Den förekommer i Nordamerika och delas upp i två underarter: B. b. bison som förekommer på öppna prärien
Bisonoxen är ett kraftigt djur med en kroppslängd mellan 2,10 och 3,50 meter (huvud och bål). Därtill kommer en 30 till 60 cm (sällan upp till 90 cm) lång svans och mankhöjden ligger mellan 1,50 och 1,95 meter. Med en vikt som vanligen ligger mellan 350 och 900 kilogram är den det största nu levande landdjuret i Nordamerika. Den tyngsta kända individen hade en vikt på 1 700 kg. Honor är något lättare än hannar. Från uroxen skiljer den sig genom sin starkt kullriga panna, sina längre fram sittande horn, sitt större framparti samt sin tjocka och bruna hårbeklädnad, som på framparten och frambenen bildar mörk man och på huvudet lugg och skägg. Nutidens bisonoxar har jämförelsevis små horn som är utåtriktade vid basen. Skelett av forntida bison visar emellertid att bisonen tidigare hade större horn.
Bisonoxar är vanligen aktiva på dagen men de kan även vara nattaktiva. De äter huvudsakligen vid gryning och skymning. Honor och ungdjur lever i hjordar med omkring 60 individer. Ibland förekommer blandade flockar. Hannar lever annars ensamma eller i små ungkarlsgrupper. Bara under parningstiden i augusti följer de med hjorden och kämpar om en hona. Ungdjuren blir födda i våren. Efter tre år är de könsmogna.
Populationen av bisonoxe på den amerikanska prärien uppskattas till att år 1860 ha uppgått till cirka 60 miljoner djur men vid slutet av 1800-talet var arten nästan utdöd. De jagades till nära utrotning och 1894 fanns bara 800 individer kvar.
****
****
****
Förstora
Söta Lövgrodor
Lövgroda (Hyla arborea) är en art i familjen lövgrodor (Hylidae).
Den är enda företrädaren för familjen i Nordeuropa. I Sverige finns den endast i södra Skåne, och där endast sällsynt. Den dog ut i östra Skåne på 1940-talet. I Sydskåne har den gått framåt på senare år, och togs 2005 bort från svenskarödlistan. I dag beräknas populationen i Skåne vara omkring 30 000 par
Den är gräsgrön på ovansidan, med ett svart, ofta gulkantat streck på sidorna, på undersidan vitaktig. Hannen har brun strupe, som kan blåsas upp till en stor boll. Kroppslängden kan uppgå till 5 cm.
Lövgrodor lever i träd och buskar. Äldre lövgrodor kan ofta klättra högt upp i lövverket, medan de yngre håller sig nära marken. Den hoppar med stor skicklighet från blad till blad och fångar insekter (även larver). Den undviker alltför tät och mörk skog.
Leken och yngelutvecklingen sker i stillastående vatten som sjöar, dammar och sankmarker, ibland även i mindre vattensamlingar som diken och pölar. Under parningstiden, som i Danmark och Skåne infaller under april till juni, kväker hannarna flitigt, särskilt nattetid.
Lövgrodan blir könsmogen vid omkring 3 års ålder, och kan normalt bli upp till 9 år gammal. I fångenskap har som mest 22 år uppnåtts
***
***
***
****
Stort Tack till Gert Mårtensson att du hittade de små söta Lövgrodorna
Förstora