© GERTs BLOGGBILDER

Natur Fåglar Insekter Sommar Vinter no registration needed counter

Sothöna

Sothöna (Fulica atra) är en vattenlevande fågel som tillhör familjen rallar. Den har en rund kroppsform, skiffersvart fjäderdräkt och vitaktig näbb med en fjäderlös pannsköld, och nickar med huvudet när den simmar

Den adulta sothönan har en avrundad kroppsform med ett litet runt huvud. Stjärten är kort, med mjuka fjädrar. Som adult mäter den 36–42 cm lång, och hanen är något större än honan. Den har ett vingspann på 70–80 cm och hanar väger mellan 750 och 900 gram, honor är cirka 100 gram lättare. Den adulta sothönan är skiffersvart med vitaktiga bakre kant på vingarna. Den korta och tjocka näbbenär vitaktig med en rosa ton, och den har en näbbrygg som sträcker sig upp på pannan och där utvidgar sig till en naken, kullrig plåt. Hanen har större pannplåt än honan. Iris är röd. Benen är kraftiga och gröna. Arten har inte simhud mellan de smala tårna utan istället har den, precis som doppingarna, simflikar. Juvenilen är gråbruna med ljusare huvudsida och bröst, saknar näbbplåt och har mörk iris. I första årets vinterdräkt är näbbplåten mindre än hos den adulta och den har en mörk fläck precis innanför den vita snäbbspetsen. Dunungarna har rött huvud med ett litet blått parti ovanför ögat

Dess häckningsbiotop utgörs av grunda dammar, sjöar, våtmarker, långsamt flytande vattendrag och utmed kusten där det finns mycket vattenväxter och vassbälten.

På våren hävdar hanarna revir och aggressiva strider kan uppstår mellan hanar. Det flytande plattformsliknande boet består av fjolårsvass och placeras i vasskanten, ofta ganska synligt. Reviretförsvaras intensivt. Honan lägger i genomsnitt 6-10 ägg, men kullar med 1-13 har observerats, som ruvas av båda föräldrarna i 21-24 dagar. De förekommer att den lägger en andra kull om första misslyckas. Efter kläckningen tas ungarna om hand av båda föräldrarna och matas med insekter under cirka tio dagar. Ganska snart delas kullen upp mellan föräldrarna som då bara tar hand om "sina" ungar. Ungarna kan börja dyka efter 3-5 dagar, blir självständiga efter cirka en månad och kan flyga efter 55-60 dagar.

 

 

                                                                                       *****

                                                                                                *****

Förstora 

Postat 2015-08-04 21:06 | Läst 3545 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Skarvar

Skarvar (Phalacrocoracidae) är en familj med sjöfåglar vars taxonomi är omdiskuterad men som traditionellt placeras i ordningen pelikanfåglar inom släktet Phalacrocorax som omfattar cirka 40 arter. Skarvar har avlång kropp, relativt lång hals och näbb, fjäderdräkten går främst i mörka färger och de har simhud mellan tårna. De lever i skärgårdar och vid kuster. Skarvar är skickliga dykare och lever uteslutande av fisk. Utmärkande är att de sitter upprätt med utsträckta vingar för att torka efter att de har dykt efter fisk.

Skarvarna har en fjäderdräkt som delvis inte är vattenavstötande som hos många andra vattenlevande fåglar, som änder och gäss. Visserligen har skarvarna ett undre skikt av fjäderdräkten som är vattentätt och isolerande men den yttre fjäderbeklädnaden tar in vatten. Detta gör att fågeln tyngs ned vilket gör det enklare att dyka. För att torka det yttre vattenindränkta fjäderskiktet ställer sig skarvarna med utbredda vingar.

Sydostasien har tama skarvar använts vid fiske i århundraden. I Kina används storskarv och i Japan japansk skarv Den äldsta säkra källan är kinesisk från 317 f.Kr men det finns även en möjlig japansk källa från 600f.Kr. Det finns olika metoder. Skarvfisket sker från mindre båtar. I Kina knyts en snara knyts kring fågelns hals som hindrar den att svälja fiskar men i övrigt är de ibland mycket tama skarvarna fria att dyka och flyga som de vill. Ibland är snaran så stor att den kan svälja mindre fiskar medan andra belönar skarvarna med bitar av fångsten. Fiskarna som skarven fångar avlägsnas ur skarvens hals eller också spyr skarven upp fiskarna i båten. I Kina förekommer fortfarande denna fiskemetod men den är ovanlig bland yrkesfiskare. I Japan har skarvfisket istället formaliserats och ritualiserats och sedan den tidigt kopplades till adelnoch hovet. Här sker fisket om natten med lanterna på båten och skarvarna hålls i ett sorts koppel om halsen som även stryper åt halsen så att de inte kan svälja fisken. Ofta har varje båt flera fåglar, ibland över tio stycken. I Japan hålls traditionen idag vid liv av hovet men även som en turistattraktion

                                                                                      *****

                                                                                      ****

                                                                                         *****

Förstora 

Postat 2015-08-03 19:51 | Läst 2607 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Koltrast

Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastfåglar. Den räknas som den mest utbredda trastfågeln i Europa.

Tidigare var koltrasten en utpräglad skogsfågel men den har sedan mitten av 1800-talet bosatt sig i parker nära bebyggelse samt i trädgårdar vilket i dag gör den till en kulturföljare.

Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant. Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Den melodiska sången, som koltrasthanarna framför högljutt, anses som särskilt vacker.

Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och 1962 blev den i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges nationalfågel av läsarna.

Koltrasten är en av de största trastfåglarna i Europa. De något mindre honorna är mellan 23,5 och 25 cm stora, medan hanarna når en storlek på upp till 29 cm och därmed är endast något mindre ändubbeltrasten. Vikten är 80–125 gram. Hanen har ett vingspann på 34–38 cm. Vinglängden är i genomsnitt 133 mm (standardavvikelse 2,3 mm) och hos honan 128 mm (standardavvikelse 2,6 mm).

                                                                                       ****

                                                                                            ****

Postat 2015-08-02 21:10 | Läst 3755 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Tofsvipa

Tofsvipa (Vanellus vanellus) är en vadarfågel som tillhör familjen pipare och vipor. Det är den enda arten i sitt släkte som häckar i Sverige. Det är en av Sveriges vanligare fåglar och den har ett karaktäristiskt utseende.

Den är en av de större vadarna, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa. Tofsvipan är ungefär lika stor som en kaja men har längre ben. Den blir ungefär 31 cm lång, med ett vingspann på 67-72 cm.
Könen är lika och även fåglar i juvenil dräkt har en liknande fjäderdräkt.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd. Båda könen får i vinterdräkt (juli-februari) ljus strupe och en gulbrun ansiktsfärg.

Under våren ser man viphanarna flyga fram och tillbaka i kastande akrobatisk flykt, under vilken de låter höra spellätet, ett gnälligt diuvitt-vit-vitt-diuuvitt. På nära håll hörs även ett trummande läte från vingarna. Varningslätet är ett ständigt upprepat klagande vä-hi, som hörs när ungarna kläckts.

                                                                            ****

Förstora 

Postat 2015-07-31 19:09 | Läst 4724 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ärtsångare

Ärtsångare (Sylvia curruca) är en vanlig fågelart i familjen Gamla världens sångare (Sylviidae) som häckar i stort sett hela Europa men även i västra och centrala Asien. Den är flyttfågel och övervintrar söder om Sahara, på Arabiska halvön och i Indien. Länge behandlades en grupp med närbesläktade taxon som underarter inom arten ärtsångare, men detta komplexet har idag delats upp på ett antal arter.

Den adulta ärtsångaren är i genomsnitt 12-14 cm lång och väger 12-16 gram. Ovansidan är gråbrun och undersidan är vitaktig. Den har vit strupe, grå hjässa, grå örontäckare och mörka ben. Könen och åldrarna är lika

Ärtsångaren lever i trädgårdar, parker, bergsområden och öppna skogsområden. Den är ofta svår att få syn på, då den rör sig i täta busksnår. Även när den sjunger brukar den vara dold. Ärtsångaren livnär sig av spindlarblötdjurbär samt insekter och deras larver. Den kan bli upp till 11 år gammal.

Från april till oktober återfinns ärtsångaren på sina häckningsområden. Den blir könsmogen efter ett år. Den bygger ett bo av gräs, rötter, hår och strån, som oftast göms lågt över marken i täta busksnår eller träd. Honan lägger 3 till 5 ägg. Äggen ruvas omväxlande av båda föräldrarna i 11 till 13 dagar under den huvudsakliga häckningstiden i maj till juli. Juvenilerna stannar i boet i 11 till 14 dagar.

Förstora 

Postat 2015-07-29 21:26 | Läst 4969 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Föregående 1 ... 40 41 42 ... 56 Nästa