Svartsnäppa ( Tringa erythropus )

Svartsnäppa  ( Tringa  erythropus )

Längd  29 -32 cm

Omisskännlig i sin svarta grafiska häckningsdräkt. En gracilt utdragen tundrafågel som föredrar ödsliga myrar . Hanen tar ensam hand om ungarna .

Hanen i sin häckningsdräkt är nästan helsvart . Vita vingundersidor ses i flykten , liksom en ovalformad  vit ryggfläck . Föda insekter och smådjur .

Häckar sparsamt i Lappland. Honan flyttar i Juni efter bara 3-4 veckor i Sverige , precis efter äggläggningen , och lämnar häckningen åt hanen. Flyttar till Medelhavsområdet , Västeuropa ,Västafrika och tropiska Afrika . Hane och ungfåglar sträcker i aug- sep  åter i apr-maj  

Förstora 

Kärrsnäppa

Kärrsnäppa (Calidris alpina) är en vadare som tillhör familjen snäppor. Den är en flyttfågel medcirkumpolär utbredning på norra halvklotet och brukar delas in i nio underarter. I dess häcknings- och övervintringsområden är den en av de vanligaste och mest kända småvadarna

Kärrsnäppan är 17-21 centimeter lång och har ett vingspann på 32-36 centimeter. Den är alltså stor som enstare, men knubbigare och med längre näbb. I sommardräkt har den rödbrun ovansida, svartstreckat bröst mot vit botten, typiskt svart fält på buken och i övrigt ljus undersida. I vinterdräkt har den rätt enfärgat brungrå ovansida, med ett ljusgrått bröstband som kontrasterar mot det vita bröstet och buken. Juvenilerna är gulbruna på översidan med två vitaktiga "V"-former på ryggen. De har vanligen svarta fläckar på sidorna eller buken. Benen och den något nedåtböjda näbben är svarta. De olika underarterna skiljer sig främst i mängden rödbrun färgning i sommardräkten, mängden svart på buken och näbbens längd och böjning. Näbbens längd varierar även mellan könen: honorna har längre näbbar än hanarna.

Kärrsnäppan är mycket sällskaplig på vintern och bildar ibland stora flockar vid stränder. Man kan också se stora grupper flyga tillsammans under flyttningen eller i vinterområdet. Kärrsnäppan livnär sig genom att plocka smådjur som insekter, maskar och blötdjur i vattenytan vid stranden. Dess näbbspets är mycket känslig vilket ger dem möjlighet att finna föda begravd i sanden som de på ett karaktäristiskt vis söker efter genom rastlöst springande uppblandat med att de sticker ned näbben i sanden.

Boet är en grund grop i marken, omgiven av låg växtlighet, där de oftast lägger 4 ägg. Äggen ruvas av båda föräldrarna och kläcks efter cirka tre veckor. Ungarna lämnar boet efter cirka ett dygn och blir flygfärdiga efter cirka tre veckor. Under tiden vaktas de av föräldrarna, men honan brukar överge familjen 7-10 dagar efter kläckning.

                                                                                       *****

                                                                                    *****

Förstora 

Brun Kärrhök

Brun kärrhök (Circus aeruginosus) är en rovfågel inom familjen hökartade rovfåglar (Accipitridae)

Den jagar främst längs strandkanten av vassrika sjöar och över våtmarker, där den glidflyger. Vingarna hålls då högre än hos de flesta andra rovfåglar. Den bruna kärrhöken är en opportunist och jagar smådäggdjur och fåglar genom överraskningsattacker, genom att långsamt glida över fält och hedar, och i kanten av våtmarker och i strandkanten.

Häckningssäsongens början varierar från mitten av mars till början av maj. Hanen bildar ofta par med två eller till och med tre honor. Paren håller oftast bara ihop under en häckningssäsong, men det förekommer par som håller ihop i flera år. Det plattformsliknande boet byggs direkt på marken av grenar, vass och gräs. Det placeras ofta på vassbädd, men de häckar även på åkrar. I genomsnitt lägger den 3-5 ägg, men kullar med upp till åtta ägg har observerats, som ruvas av honan i 31-38 dagar. Honan tar sedan hand om ungarna i 35-40 dagar tills de är flygga

Den bruna kärrhöken har minskat i många områden från 1800-talet till sent 1900-tal på grund av jakt, förstörelse av livsmiljöer och bekämpningsmedel. I ett flertal länder är den en skyddad art och har därför återigen ökat i antal. I Storbritannien har antalet häckande honor ökat från en år 1971 till över 200 idag. Fortfarande står arten inför ett antal hot, inklusive jakt under flytten över Medelhavsregionen. De är känsliga för störning under parningssäsongen och många får livshotande skador av förgiftning från blyhagel.

                                                                                *****

                                                                                           *****

    Förstora

Kanadagås

Kanadagås (Branta canadensis) är en fågel inom släktgruppen gäss med sin ursprungliga utbredning iNordamerika men som genom introduktion nu har en stor population i Europa och även på Nya Zeeland.Dvärgkanadagåsen behandlades länge som en underart till kanadagåsen men har idag artstatus.

Kanadagåsen hittar man främst i öppna sjöar och i skärgården, men den träffas även på i parker och jordbruksbygd med mindre sjöar eller dammar. Den verkar föredra stränder som är förhållandevis fasta, gärna med gräs ända ned till vattnet. Den häckar även i myrområden som har större vattenspeglar. Oftast placeras boet bara några meter från vattnet, men ibland förekommer det också bon långt upp på land.

Utanför häckningstiden lever kanadagåsen i stora flockar. Boet är en grop i marken med gräs, pinnar och torv som fylls med gråvitt dun. Honan lägger de enfärgat gråvita äggen främst mellan april och maj, oftast mellan 5 till 7 ägg som i genomsnitt brukar väga 175,5 gram per styck som nylagt.. Äggen ruvas i ungefär 30 dygn och ungarna blir flygga efter cirka 40 till 50 dygn. Oftast stannar ungarna hos föräldrarna fram till nästa häckning. Om flera kanadagåspar på samma plats får ungar slås kullarna ofta samman till en större flock med ungar som vaktas i skift av föräldraparen.

Födan består av gräs och andra växter samt deras rötter. Kanadagåsen föredrar platser där gräset har en låg höjd. Kanadagäss i parker låter sig gärna matas med bröd av människor. I en större flock med betande kanadagäss håller några gäss vakt medan de andra betar.

Kanadagåsen anses i många av de områden där den är introducerad vara ett skadedjur. Bland annat för att den äter upp växter och lämnar stora mängder spillning efter sig. Den anses också ha en negativ inverkan på populationer av andra gäss som exempelvis sädgås vars population minskar.

                                                                                     *****

Förstora 

Gulsparv

Gulsparv (Emberiza citrinella) är en stor och långstjärtad sparv inom familjen fältsparvar som förekommer över stora delar av Europa och i Väst- och Centralasien.

Gulsparven är 15,5-17 cm lång och har ett vingspann på 23-30 cm. Vikten kan uppgå till 30 gram. Den är långlångstjärtad och i alla dräkter har den en ostreckad rödbrun övergump och gula inslag i fjäderdräkten. Den adulta hanen har i häckningsdräkt ett lysande gult huvud och strupe, med ett smalt mörkt ögonstreck bakom ögat och ett ganska långt mörkt mustaschstreck. Buken är gul medan bröstet och kroppssidan är rostbrunt med fina längsgående streck. Ovansidan är övervägande brun och kraftigt svartfläckad. Den adulta honan har en liknande fjäderdräkt året runt och är mindre kontrastrik och mer brunfärgad och kraftigare streckad undertill än hanen. Hon saknar det lysande gula huvudet men har ändå tydliga ljusgula partier som exempelvis strupen. Vintertid påminner hanen och honan mer om varandra.

Gulsparven var vanlig i Sverige på 1800-talet men på 1960-talet minskade arten kraftigt i södra och mellersta delarna av landet, som en följd av brukat av kemiska bekämpningsmedlen. I vissa områden i södra Sverige försvann upp till 95% av beståndet. 1966, förbjöds bekämpningsmedlet metylkvicksilvretinom jordbruket, vilket gjorde att fågeln återhämtade sig. Trots detta har den svenska populationen sedan 1990-talet minskat. Den svenska häckningspopulationen bedöms dock inte som hotad ochArtDatabanken kategoriserar den som livskraftig

Över hela Skåne och delar av Småland och Halland har man trott att man fick gulsot om en gulsparv flög över taknocken just då man steg upp och innan man hunnit lägga sängdynan tillrätta. För att botas skulle man äta en stekt gulsparv eller koka ett hönsägg i den sjukes urin och sätta upp ägget på taket så att gulsparvarna fick äta upp det. Trots myten om gulsoten har man i Sverige varit rädd om gulsparven. I trakterna runt Lund ansågs det lika illa att döda en gulsparv som att skjuta en stork

                                                                                     *****

                                                                                    *****

Förstora