Huggorm

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar avpalearktis.

Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning avenzymer och har två funktioner; att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel. På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige på grund av huggormsbett – att jämföra med att det dör i snitt en person av getingstick varje år . Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av alla huggormsbett tros vara "torra bett" där ormen endast bitit utan att spruta in något gift. I dessa fall uteblir också symptomen av giftet.

Hälsoeffekter hos människan

Det vanligaste är framför allt uttalad lokal vävnadsreaktion. Allvarligare reaktioner innefattar påverkan på mag-tarmkanalen, andningsorganen och centrala nervsystemet. Blodet och kärlen påverkas och kan leda till koagulationsrubbningar. Det allvarligaste är anafylaktiska reaktioner, det vill säga allergiska chockreaktioner. Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.

                                                                                      *****

                                                                                       ******

                                                                                       *****

Förstora  

Forsärla

Forsärla (Motacilla cinerea) är en fågel i familjen ärlor och piplärkor.

Den är slank och 17-20 cm lång. Ovansidan är blågrå, vid gumpen gröngul. Undersidan är på sommaren lysande gul, på vintern gulaktig-brunaktig. Den häckande vuxne hanen har svart strupe. Andra fjäderdräkter saknar den svarta strupen, och det gula kan vara uppblandat med vitt utom i området under stjärten. Den har liksom andra ärlor en karakteristisk lång, vippande stjärt. Stjärten är svart med gul undersida och har vita ytterfjädrar. Forsärlan är den av Europas ärlor som har längst stjärt och den vippar ofta med denna. Benen är långa. Flykten är jämn och vågformig.

Lätet är en skarpare variant av sädesärlans, ett hårt, metalliskt "tsitsitt" eller "tsetsetse".

Till Sverige har den invandrat under 1900-talet och var fram till 2000-talet vanligast i den västra delen av landet. Numer finns arten jämnt spridd upp till Västerbotten. Det svenska beståndet flyttar i september-oktober till västra och sydvästra Europa och de återvänder i mars-april.

                                                                                    *****

                                                                           *****

                                                                                     *****

Förstora 

Lingon

Lingon (Vaccinium vitis-idaea) är ett ris som är vintergrönt. Lingonets bär, som också heter lingon(provinsiellt kröson), är ätliga, och mognar i augusti–september. Lingonväxter odlas sällan och bären plockas ofta från vilda växter. Lingonets naturliga utbredningsområde är norra halvklotets skogsbälte iEuropa, Asien, och Nordamerika, från tempererade till nästan arktiska klimat.

Lingon blir 10-40 centimeter hög med kompakt växtsätt. De trivs i halvskugga och med sur, fuktig jordmån. I Sverige är lingon vanligt i gles barrskog, särskilt i närheten av tall. Obördig jordmån tåls men inte basisk jordmån. Lingon är mycket tåliga mot kyla; de kan tåla -40 °C och eventuellt lägre, men växer dåligt där somrarna är mycket varma.

Lingon har blad året om även de kallaste vintrarna. De sprider sig med underjordiska rötter. På sommaren har de vita blommor och frukten mognar på hösten. Lingonets bär är röda och sura.

Lingon innehåller organiska syror, vitaminer (A, C, B₁, B₂, B₃), och grundämnena kalium, kalcium,magnesium, och fosfor.

                                                                                    *****

                                                                                  *****

Förstora 

Hallon

Hallon (Rubus idaeus) är en buske som tillhör hallonsläktet i familjen rosväxter. Arten är nordligt cirkumpolär och förekommer i Europa, Asien och Nordamerika. Den växer vilt i nästan hela Sverige och har odlats i Sverige sedan renässansen. Vanligast är röda hallon, men även gula förekommer. Bären börjar mogna runt juni, men den stora skörden kommer i slutet av juli/augusti då plockandet måste ske omkring varannan dag för att inte bären ska förfaras. Bären äts som de är eller används till sylt och saft

Liksom andra arter i släktet rubus har hallon småfrukter som är stenfrukter och blommor som saknar ytterfoder. Småfrukterna sammanhänger med varandra och ibland lossnar från pistillfästet tillsammans. Dess buskstammar kommer upp från en vedartad jordstam, växer upprätt, är tätt beklädda med taggar och blir 2-åriga. Det första året är de enkla. Det andra året förgrenar de sig genom blombärande skott från bladvinklarna. Hallon har stark förökning genom rotskott både i vilt och i odlat tillstånd. Dess ståndorter är torra platser, till exempel skogsberg, klippavsatser, stenrös och snårfyllda backar, där den ofta samexisterar med andra växter. Den är utbredd över hela Norden, till och med ovanför trädgränsen.

Hallonbuskens blommor sitter ofta dolda under löven och är oansenliga med sina små och smala, vitaktiga kronblad, som knappt når över de upprätta foderbladen. De besöks ivrigt av bin och humlor, som lockas av doften och den rikliga nektarproduktionen på den breda skivan innanför ståndarna. Frukten är sammansatt av små men talrika småfrukter, vardera med en helt liten, nätlikt gropig fruktsten.

                                                                               *****

Förstora 

Enkelbeckasin

Enkelbeckasin (Gallinago gallinago) är en vadarfågel inom familjen snäppor.

Enkelbeckasinen häckar vid kärr och myrar i skogsmarker och på tuvmader vid sjöar och åar. Den håller sig ofta dold och när den tvingas upp flyger den upp högt och flyger i sicksack samtidigt som den lockar. Den brukar flyga undan långt. Vid häckningstiden markerar den revir genom spelflykt då den störtdyker med utbredda stjärtfjädrar, vilket åstadkommer ett brummande, bräkande eller gnäggande läte. Boet är en grund uppskrapad grop i marken. Den lägger i genomsnitt 4 ägg men kullar på 2-5 ägg förekommer. Honan ruvar äggen i 17-20 dagar och efter att de kläcks tar båda föräldrarna hand om ungarna.^[

Enkelbeckasinen är en medelstor vadare med lång, smal och rak näbb. Den har korta ben och satt kropp. Den har en längd på 23 till 28 centimeter, vilket inkluderar näbben, och ett vingspann på 39 till 45 centimeter. Den har en hukande kroppsställning. Fjäderdräkten är fint vattrad i beige, brunt, vit och svart. Ansiktet är randat i svart och beige med ett ljust centralband högst upp på hjässan. Till skillnad fråndubbelbeckasin har den vit buk och när den flyger upp kan syns en bred vit bakkant på armpennorna.

                                                                                          *****

                                                                                     *****

Förstora