Kräftdjur

Kräftdjur (Crustacea) är en understam av leddjur. Kräftdjuren är en stor och varierad grupp, till understammen hör både mycket små organismer som hoppkräftor och ett av de största leddjuren, japansk spindelkrabba. Flertalet arter av kräftdjur är vattenlevande och störst är artrikedomen i havet, men det finns även en del kräftdjur som är landlevande, exempelvis vissa krabbor och gråsuggor. Av de kräftdjur som lever på land är dock många beroende av vatten för att fortplanta sig.

En del kräftdjur lever fästa vid ett underlag, som havstulpaner, medan andra är frilevande organismer. Det finns både arter som simmar fritt i vattnet och kan bilda stora stim (till exempel krill) och sådana som lever ensamma och kryper omkring på bottnar och rev. Kräftdjur kan livnära sig på många olika vis, de kan vara predatorer (framförallt större kräftdjur), asätare eller filtrerare. Bland mindre kräftdjur finns det många som lever av att beta alger och andra mikroorganismer. Det finns även en del små kräftdjur som lever somparasiter.

Kräftdjur har vanligen skilda kön, det vill säga individerna är antingen hanar eller honor. Ett exempel på ett undantag är dock havstulpaner, vilka är hermafroditer (individerna är tvåkönade och är både hane och hona). Hos en del kräftdjur, bland annat musselkräftor, förekommer även exempel på fortplantning genom partenogenes.

Kräftdjur lägger ägg och utvecklingen från ägg till fullvuxen individ kan, beroende på vilken grupp av kräftdjur det rör sig om, omfatta olika stadier. Ofta kläcks äggen till frisimmande larver, så kallade naupliuslarver (hos tiofotade kräftdjur kallas det första larvstadiet zoealarv) som till utseendet är helt olika de fullvuxna djuren. Hos gråsuggor kläcks däremot äggen ofta till individer som är miniatyrer av de fullvuxna djuren, förutom att de har ett par ben mindre

                                                                                   ******

                                                                                        *********

                                                                                      ***********

                                                                             ***********

Förstora 

                                                                      *************

Flugsvampar (Amanita)

Flugsvampar (Amanita) är ett släkte av svampar med cirka 600 beskrivna arter. I släktet ingår många giftiga arter, däribland de dödliga vit flugsvamp och lömsk flugsvamp. Släktet innehåller dock några ätliga arter och många oätliga om inte direkt giftiga. Typart för släktet är röd flugsvamp (A. muscaria).

Släktet delas upp i två undersläkten, Amanita respektive Lepidella. Undersläktet Amanita delas sedan upp i sektionerna Amanita (egentliga flugsvampar), Vaginatae(kamskivlingar) och Caesareae. Lepidella delas upp i sektionerna Lepidella, Amidella, Phalloideae och Validae.

Flugsvamparna har i början av sin utveckling ett hylle, som hos många arter bildar en så kallad strumpa på foten (se bild på lömsk flugsvamp) och/eller så kallade hylleplättar på hatten (jämför bilden på röd flugsvamp).

De gifter som arterna i släktet producerar är framförallt amatoxiner, främst amanitin. Flera arter tillverkar även ibotensyra och muskimol. Giftetmuskarin har fått sitt namn efter den röda flugsvampen, men finns bara i mindre mängder i denna. Fallotoxin finns främst i lömsk flugsvamp, men även i mycket små mängder i rodnande flugsvamp.

                                                                                ************

                                                                                 ***********

                                                                            ***************

Förstora 

                                                                                 **************

Älg (Alces alces )

Älg (Alces alces) är världens största nu levande hjortdjur. Den förekommer i norra Europa, Asien,sydamerika och Nordamerika. Utöver sin storlek känns älgen igen på den hos hanarna stora flertaggadekronan. Den förekommer vanligtvis i löv- och blandskog i tempererat till subarktiskt klimat. Älgen har haft ett mycket större globalt utbredningsområde men jakt och annan mänsklig aktivitet har reducerat populationen genom historien. Den lever av växtdelar, som blad och vattenväxter. Till skillnad från de flesta hjortdjuren så lever älgen till största delen ensam. Älgen är dagaktiv och förflyttar sig stora sträckor. Den är oftast sävlig och rör sig långsamt men kan vid fara förflytta sig mycket snabbt och också uppvisa aggressivitet. Den parar sig om hösten då hanar kämpar om specifika honor.

Älgens storlek varierar beroende på könet, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150–170 cm, en älgtjur mellan 180–210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg. Stora älgtjurar kan väga 600–700 kg och de tyngsta kända älgtjurarna vägde nära 800 kg. En nyfödd kalv väger cirka 15 kg  men redan samma höst vanligen mellan 120–150 kg

Som hos andra hjortdjur (med undantag för renen) är det endast handjuret som bär horn. Hornen börjar som små bastklädda rosenstockar hos älgkalven på hösten det första levnadsåret, som kan urskiljas som små bulor bakom ögonen. Vid 2 års ålder anlägger tjuren ofta enkla spetsar till horn, så kallat "cykelstyre". Vanligen är tjurens horn som störst vid mellan 6-12 års ålder, då benämns tjuren "kapital", varefter de sedan går på retur, då hornen minskar i storlek och taggantal. Älgens horn finns i två typer, stång- eller grenhorn (cervina horn) och skovelhorn (palmata horn). De senare kan spänna över nästan två meter. Älgtjurar med cervina horn är vanligast i södra Sverige, medan skovelhorn är vanligare i norra Sverige.

                                                                               ****

                                                                                           ****

Betande älgtjur 

                                                                                        ****

Älgjakten börjar i dag  den 12/10 

Förstora 

                                                                                       ****

Höstfärger

                                                                                  ******************

                                                                         ***************

                                                                    ***************

                                                                        ******************

   Förstora

                                                                         ***********************

Humle (Humulus lupulus)

Humle (Humulus lupulus) är en art i familjen hampväxter och förekommer naturligt i Europa, Asien,Nordafrika och Nordamerika. Humle förekommer vild eller förvildad i lövlundar och bäckdälder i södra och mellersta Sverige, oftast i närheten av bebyggelse. En mycket stor del av vår svenska population utgörs av honplantor, vilket talar för att den som regel spritt sig från odling. Lokaler där även hanexemplar förekommer kan vara ursprungligt inhemska och bör betraktas som mer skyddsvärda.

Humle är en flerårig, klättrande ört som kan bli 6–7 meter hög och kan växa 20 cm per dygn. Plantan är täckt med krokiga taggar och körtelprickar. Bladen är motsatta, breda och hela till handflikiga med tre flikar. De blir 5–12 cm långa och lika breda med hjärtlik bas och oregelbundet naggad kant.

Humle har odlats och använts i öltillverkning i Sverige sedan 1200-talet. Förr fanns särskilda bestämmelser som reglerade hur mycket humle gårdarna skulle leverera och man anlade därför särskilda humlegårdar, till exempel Humlegården i centrala Stockholm som var kryddgård fram till 1648. IKristoffers landslag från 1442 står att "Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman." Humle introducerades i engelskt öl under 1600-talet och odling av humle startade i Nordamerika 1629.

Vid hembryggning är det intressant att veta mängden bittergivande ämnen för att kunna räkna ut hur mycket humle som skall tillsättas, för att ge den önskade beskan. Beskan ska balansera sötman som malten ger, och beroende på vilken öltyp man avser att brygga så finns det klassiska nivåer på dessa parametrar. De bittergivande ämnena är bland annat alfahumelonsyra, som förkortas alfasyra och anges i procent av humleproducenterna. Alfasyra-värdet varierar något från år till år.

Beroende på ursprung och var humlen odlas, så ger de olika humlesorterna sin typiska karaktär i form av smak och arom. De ser dessutom annorlunda ut. Färgen kan variera från gul-grön till mörkgrön, och kottarna kan vara små, stora, runda eller avlånga. Man styr humlens smakbidrag i ölet genom att tillsätta den vid olika tidpunkter under koket. Koket varar normalt en timme och för beskan tillsätts humle i början. Humle som tillsätts i slutet ger mer arom. Vanligtvis tillsätts humle 2–3 gånger under ett kok, och i vissa öltyper tillsätter man även humle efter koket, och låter humlen vara med under jäsningen. Detta för att få mer kvar av de lättflyktiga aromämnena. Ett typexempel är så kallad "Real Ale", där man serverar ur samma tunna som sekundärjäsningen för kolsyra har skett i, och då finns även humlen med.

Man brukar grovt dela in humlesorterna efter hur mycket alfasyra de normalt ger, och sedan gammalt ger de ädlare humlesorterna mindre beska, medan övriga humlesorter ger mer beska men inte lika angenäm karaktär. Det har forskats mycket på detta område, och intresset är stort att få en ädlare sort att ge mer beska, men hittills har ingen lyckats överträffa de få klassiska humlesorter som står för den finaste beskan. Alfasyravärdet på dessa brukar ligga kring ca 2–6%, medan bitterhumlen ligger på ca 5–8 procent. Det finns även en grupp man brukar kalla högalfasyra-humle, som kan ligga på 8–12 procent, och många av dessa är framodlade i USA.

De finare humlesorterna är dessutom dyrare och av ekonomiska skäl är det inte lämpligt att använda de till både beska och arom, utan man väljer oftast att tillsätta en billigare humle för beskan och sedan ta en finare till arom. Till en viss del styr ändå tradition och trend valet av humle. Vissa länder är mer generösa med humlen än 

                                                                                   **********

                                                                           ***************

                                                                          ***********

Förstora