Humlebagge

Humlebagge (Trichius fasciatus) är en insekt tillhörande skalbaggsfamiljen bladhorningar. Längd 10-16 mm. Kroppen är behårad. Ses ofta på blommor såsom älgört, vildros, tistlar och flockblommiga växterdär den äter pollen. Som larv lever den i murket trä, ofta i björk.

                                                                                        *****

                                                                                            *****

Förstora 

Blåmes

Blåmes (Parus caeruleus eller Cyanistes caeruleus) är en fågelart inom ordningen tättingar i familjenmesfåglar (Paridae). Den lilla fågeln är med sin blågula fjäderdräkt rätt enkel att känna igen och mycket vanlig i stora delar av Europa. Blåmesens habitat är löv- och blandskog med hög andel ekar, men den återfinns också ofta i parker och trädgårdar. Utöver Europa förekommer den i några angränsande delar av Asien. Populationen i Nordafrika och på Kanarieöarna har tidigare kategoriserats som en underart tillarten blåmes, men kategoriseras idag oftast som den egna arten koboltmes (Parus teneriffae).

Blåmesen föredrar animalisk föda, framför allt insekter och spindlar. Utanför häckningsperioden ökar betydelsen av frön och annan vegetabilisk föda. Blåmesen är påfallande skicklig i sitt sökande efter föda. Den kan klamra sig fast vid de yttersta grenarna på träd och även hänga upp och ner när den söker föda. Blåmesar häckar oftast i trädhål, men även fågelholkar används ofta. Huvudkonkurrent om häckningshål och vid födosök är den betydligt större talgoxen.

Blåmesens fjäderdräkt påvisar ett mycket utpräglat och för det mänskliga ögat osynligt dräktmönster i detultravioletta spektrumet. Dessa färgvariationer spelar en roll vid partnerval. Det har bevisat att många fågelarter kan observera ultraviolett ljus och hos dessa arter uppvisar fjäderdräkten ofta ett reflektionsmaximum i det ultravioletta området. Det är dock en egenhet för blåmesar att de uppvisar en sorts "kodad" könsdimorfism, då könen är tydligt urskiljbara i ljusets ultravioletta spektrum i motsats till i det för människor synliga området.

Könen är lika men det förekommer en subtil könsdimorfism, men inte alla individer kan entydigt bestämmas efter dessa. De kännetecken i fjäderdräkt som ger mest hjälp för att skilja könen åt är bredden och färgningen på halsbandet och färgintensiteten på den blå hjässan (se bild). Dessutom har hanen mer vitt på panna, vingband och stjärtfjädrar. Däremot är könen tydligt urskiljbara i ljusets ultravioletta spektrum

                                                                              ****

                                                                                  ****

Förstora 

Koltrast

Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastfåglar. Den räknas som den mest utbredda trastfågeln i Europa.

Tidigare var koltrasten en utpräglad skogsfågel men den har sedan mitten av 1800-talet bosatt sig i parker nära bebyggelse samt i trädgårdar vilket i dag gör den till en kulturföljare.

Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant. Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Den melodiska sången, som koltrasthanarna framför högljutt, anses som särskilt vacker.

Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och 1962 blev den i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges nationalfågel av läsarna.

Koltrasten är en av de största trastfåglarna i Europa. De något mindre honorna är mellan 23,5 och 25 cm stora, medan hanarna når en storlek på upp till 29 cm och därmed är endast något mindre ändubbeltrasten. Vikten är 80–125 gram. Hanen har ett vingspann på 34–38 cm. Vinglängden är i genomsnitt 133 mm (standardavvikelse 2,3 mm) och hos honan 128 mm (standardavvikelse 2,6 mm).

                                                                                       ****

                                                                                            ****

Nattviol

Nattviol växer på Jörgens äng i Vittsjö 

Nattviol (Platanthera bifolia) är en art i familjen orkidéer.

Den finns i stort sett i hela Europa och även i Marocko. På senare år har den blivit vanligare i Götaland. Den blommar i juni-juli. Blomman har en behaglig och ganska stark doft, särskilt på natten. Nattviolen ärfridlyst i hela Sverige.

Nattviolen växer framförallt på skogsängar med något fuktig mark och sällan på torrare skogsmark. Den uppträder ofta i grupper och till och med ymnigt.

Blomkronan är vit och har en smal vit läpp och en ovanligt lång sporre.

Pollineringen utförs av nattaktiva fjärilar. Sporrens långa smala form är utformade så att de passar dessa fjärilars långa sugrör.

                                                                                             ****

Förstora 

Flickslända

Flicksländor och jungfrusländor (Zygoptera) är en underordning i insektsordningen trollsländor.

Flykten är inte så snabb som hos de egentliga trollsländorna, och de flesta arter jagar därför mer långsamt flygande insekter, eller väljer sina byten bland stillasittande insekter. De föredrar att vistas i närheten av kärr och mindre vattensamlingar samt bland vass och säv utmed sjöar och vattendrag.

Vid parningen griper hannen med sin tång i bakkroppens spets tag om honans hals och honan kröker upp spetsen av sin bakkropp mot basen på hanens abdomen, där sädesblåsan med sperman finns. Omedelbart efter befruktningen börjar äggläggningen, ofta med honan sittande på stjälken av en vattenväxt och fortfarande fasthållen i nacken av hannens tång. Med sitt äggläggningsrör borrar hon ett hål i stjälken och lägger ett ägg. Detta upprepas flera gånger och paret flyttar sig allt längre ner utefter stjälken, ibland även under vattenytan.

Larverna, som tillbringar hela sin utvecklingstid i vattnet, är smärtare än de egentliga trollsländornas larver. Deras underläpp är ombildade till ett tångformad, framsträckbart fångstorgan, en så kallad fångstmask. Flicksländornas larver har också tre stora bladlika trakégälar i spetsen av bakkroppen. Dessa stora yttre gälar fungera även nästan som simfenor, då larverna med slingrande rörelser förflytta sig i vattnet.

Flicksländorna och jungfrusländorna är spensligt byggda, med en lång, smal bakkropp och ett tvärställt, cylindriskt huvud. De har tydligt åtskilda fasettögon och deras framvingar och bakvingar är mycket lika formade, med basen avsmalnande till ett "skaft". Vingarna hålls under vila av de flesta arter hopslagna över ryggen, hos några få delvis utbredda snett bakåt. Färgen är oftast metallisk grön, blå eller brun. Vingarna har ofta ett litet vingmärke i framkanten nära spetsen.

                                                                                               ****

                                                                                 *****

                                                                                       *****

Förstora