Humla

Humlor (Bombus) är ett släkte av insekter tillhörande familjen långtungebin (Apidae) inom överfamiljenbin (Apoidea).

I Sverige finns 40 arter av humlor om man räknar in de nio arterna av snylthumlor. De vanligaste arterna i Sverige är ljus jordhumla (tidigare kallad lundhumla), hushumla, ljunghumla, ängshumla,trädgårdshumla och åkerhumla

Humlorna är sociala bin med drottning, hane och arbetare. De sociala humlornas samhällen är vanligen ettåriga. I tropikerna kan emellertid blandade (delvis fleråriga) samhällsstrukturer förekomma. Den övervintrande, befruktade honan bygger på våren ett bo, som ofta utgörs av ett övergivet mus- eller sorkbo, men som, beroende på art, kan anläggas på många olika platser. Honan fodrar ofta boet med gräs eller mossa. I detta bygger hon en stor vaxcell, där hon lägger sina ägg tillsammans med nektarblandat pollen som föda åt larverna. Denna första generation humlor, är alla arbetare (befruktningsodugliga honor) som i fortsättningen tar hand om de ägg drottningen lägger.

På sensommaren kläcks även hanar och nya drottningar. Hanarna samlar inte pollen och nektar (annat än för omedelbar, egen konsumtion) utan brukar flyga patrulleringsflykter längs en ofta förutbestämd bana medan de avger feromoner på punkter i terrängen för att locka till sig parningsvilliga ungdrottningar.

Snylthumlorna samlar inte pollen, och har därför inga pollenkorgar på bakbenen. De saknar arbetare, och drottningen tar över värdboet genom att (vanligtvis) döda den gamla drottningen. Hon kan också låta denna leva, men äta upp hennes ägg alltefter som de läggs och ersätta dem med sina egna. Vissa snylthumlor låter dock en del av värdhumlornas ungar leva, troligtvis för att få fler arbetare som kan hjälpa till med uppfödningen.

Många humlor har längre tungor i förhållande till kroppstorleken än honungsbin. Det syns tydligt när sådana humlor besöker blommor, där honungsbina inte kommer åt nektarn, eftersom blomkalkarna är för djupa. Vissa korttungade humlearter kryper inte in i blomkalkarna på långpipiga blommor utan biter i stället hål i sidan på blomkalken.

Humlor flyger även på blommor där nektarns sockerhalt är relativt låg. Humlor är norra halvklotets viktigaste pollinerare; de besöker flest arter av blommande växter. Humlornas pollinering av klövervallar är av stor ekonomisk betydelse för jordbruket. Andra exempel är blåbär samt många av våra odlade bärbuskar och fruktträd.. Sent på sommaren kan man ofta finna stora mängder döda humlor under lindar. Tidigare trodde man att det berodde på att vissa lindar skulle producera giftig nektar. Det som händer är dock att blommorna snabbt töms på nektar, men humlorna stannar ändå kvar på grund av den attraktiva doften och svälter till sist ihjäl.

                                                                                         *****

                                                                                        *****

                                                                                          *****

Grodor

Grodor är ett samlingsnamn för vissa arter i ordningen stjärtlösa groddjur. De bildar dock ingen enhetligtaxonomisk grupp och har inte nödvändigtvis ett närmare släktskap med varandra än med andra arter inom ordningen. De skiljer sig från paddorna främst genom att huden är slätare och fuktigare och att de hoppar fram snarare än kryper som paddorna gör. Arterna förekommer i tropiska och tempererade regioner över hela världen. Europeiska arter hotas främst av att deras våtmarker fylls igen eller på grund av trafikleder som ligger mellan deras olika reproduktionsområden och levnadsområdena.

Som vattenlevande larver (yngel) äter de alger, växtdelar och smådjur, varför de fungerar som filtrerande renhållare. När de förvandlats och påbörjat sitt landliv äter de maskar, sniglar, spindlar och andra småkryp. De är dessutom själva omtyckta bytesdjur för en rad andra organismer – i vatten blir de ofta föda åt större insektslarver och på land äts de till exempel av olika smådäggdjur och fåglar. Groddjurens levnadssätt och fortplantning har anpassats efter en hög dödlighet i de lägre åldersklasserna. Under den årliga lekperioden producerar exempelvis en åkergrodehona en äggsamling med cirka 1 500 ägg. Av dessa överlever mellan fem och tio fram till vuxen ålder då de själva kan delta i fortplantningen. Resten av honans fortplantningsansträngning det året kommer ekosystemet till del i form av näring och föda. När grodor föds, föds de med gälar. Medan de växer utvecklas lungor som de använder som fullvuxna.

I Sverige förekommer det 8 arter grodor: vanlig groda, åkergroda, ätlig groda, långbensgroda, gölgroda, lövgroda, lökgroda och klockgroda. Alla dessa arter är fridlysta i Sverige.

                                                                                            *****

Förstora 

Amiral fjäril

Amiral (Vanessa atalanta) är en art i familjen praktfjärilar. Den är svart med ett rödorangefärgat tvärband och vita fläckar på framvingens spets samt rödorange bakvingekant. Vingspannet är 53-63 millimeter. Amiralen förekommer i hela Europa bort till Uralbergen, och i hela Nordamerika. Bestånd har införts på Hawaii och Nya Zeeland.

Varje vår migrerar ett stort antal individer från medelhavsområdet till bland annat Sverige där de parar sig och lägger gröna, ovala ägg på brännässlor, företrädesvis i något skuggigt läge. Larverna kan vara gröngrå eller svartbruna, men med svart huvud. Fjärilarna kläcks i juli–augusti. Amiralen övervintrar som vuxen, men i Sverige misslyckas detta vanligen.

                                                                                    *****

                                                                                      *****

Förstora 

Blomfluga

Blomflugor (Syrphidae) är en familj i insektsordningen tvåvingar som innehåller cirka 6 000 kända arteröver hela världen, varav drygt 350 påträffats i Sverige.

Många blomflugor efterliknar getingfamiljen Vespidae eller honungsbin och humlor i sitt utseende. Detta efterliknande kallasmimikry, vilket innebär att ett djur har en skyddande likhet med ett farligt djur. Man tror att denna likhet i utseende med dessa gaddsteklar skyddar flugorna från attackerande fåglar och andra insektsätare.

För att se skillnad mellan en blomfluga och en geting så kan man titta på vingarna; en geting har fyra vingar och blomflugan två. Blomflugor har dessutom andra typer av antenner än bin och getingar vilket lätt skiljer dem från de senare. Blomflugornas antenner är kortare och består bara av 3 segment varav det yttre i de flesta fall är försett med ett litet borst 

Inte alla blomflugor är getinglikt tecknade och det finns också andra flugor med gul-svart teckning (till exempel vissa stekelflugor), men blomflugorna kan säkert kännas igen på den s.k. falska vingribban (vena spuria). Att skilja mellan olika arter av blomflugor är däremot för det mesta svårt och låter sig vanligen inte göras i fält.

                                                                                           *****

                                                                            *****

Närbild på blomflugan 

                                                                                    *****

Förstora 

Igelkott

Igelkott (Erinaceus europaeus) är ett marklevande djur med en västpalearktisk utbredning som tillhör familjen igelkottdjur (Erinaceidae). Som skydd mot predation är den på ovansidan klädd med taggar och den lever av insekter, maskar och mångfotingar. Arten drabbades under en period hårt av miljögifter och trafik, men har numera återhämtat sig.

Som fullvuxen, vid två års ålder, är igelkotten 22–30 centimeter lång, varav svansen är cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid. Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan 450 och 700 gram. På sensommaren, då de vuxna individerna har skapat ett fettskikt för att överleva vinterhalvåret, kan den väga upp till 1 500 gram. Efter vinterdvalan då alla reserver förbrukats, har den förlorat mellan 17 och 26 procent av sin vikt och småväxta ungdjur, och även de lättaste vuxna individerna väger då bara 350 gram.^[

Hela djurets överkropp och huvudets ovansida är täckta med taggar. Deras antal beror på djurets storlek. Unga igelkottar som just har lämnat boet har ungefär 3 000 taggar. En fullvuxen igelkott med en vikt på omkring 600 gram har cirka 5 000 taggar och särskilt stora exemplar har upp till 7 500 taggar. Taggarna är modifierade hår med en längd på 20–30 millimeter och en diameter på en–två millimeter. Varje tagg har en varaktighet på från tolv till arton månader innan den faller av för att skapa plats åt en ny tagg. Taggarna är vid roten vitaktiga och skiftar sedan uppåt färg till brunt. Precis innan den vita spetsen är färgen som mörkast. Särskilt hos unga individer, men ibland även hos äldre exemplar, är taggen vid denna färgövergång nästan svart.

Igelkotten livnär sig huvudsakligen på insekter, däribland jordlöpare och andra skalbaggar, tvestjärtar och fjärilslarver, men även av mångfotingar och daggmaskar. Däremot undviker igelkotten nakna snäckor. Dessa utgör bara en till fem procent av igelkottens föda. Igelkotten har även svårt att bryta skal av snäckor med hus och lämnar oftast dessa djur orörda. Gräsmarker som betas extensivt av boskapsdjur är troligtvis bland de bästa platser för igelkottar att hitta byte. Ibland vandrar de upp till en kilometer per natt på liknande områden under letandet efter föda. Igelkotten äter även mindre däggdjur som möss, näbbmöss, sorkar och mullvadar. Av dessa tar igelkotten nästan bara unga, nakna, blinda individer, som den hittar slumpmässigt. Igelkotten är inte tillräckligt snabb och har inte heller tänder som krävs för att jaga vuxna individer av dessa djur. Å andra sidan äter igelkottenas och tar döda individer av de nämnda däggdjuren som föda. Under tiden när igelkotten uppfostrar sina ungar utgör fågelägg och ungfåglar en större andel av födan. Igelkotten kan inte knäcka ägg av tamhöns, men tar ibland nykläckta kycklingar som byte

I äldre litteratur hittas ibland uppgiften att igelkottar i stor utsträckning äter ormar. Dessa djur träffar bara sällan på varandra då igelkotten är aktiv på natten och ormar huvudsakligen på dagen. Det är sant att igelkottar kan utstå större mängder av ormgift än andra djur med samma storlek, men ormar ingår så gott som aldrig i dess föda. Det förekommer bara att igelkotten äter döda ormar om den skulle råka hitta en.

En annan myt är att igelkottar bär födan på taggarna. Trots att blad och frukter ibland fastnar på taggarna utgör de ingen föda. De får detta besvärande påhäng slumpmässigt under sina vandringar men anstränger sig inte särskilt för att bli av med det.

Ytterligare en myt påstår att igelkottar dricker mjölk från vilande kor vilket är fysiskt omöjligt, bland annat för att igelkottens mun är för liten för kons spenar. Allmänt dricker igelkottar gärna från ett fat med komjölk, men de får diarré av komjölk, varför detta bör undvikas

.

                                                                                     ******

                                                                                 *****

Förstora