Gräshoppor

Gräshoppor (Caelifera) är en underordning insekter. De tillhör hopprätvingarna.

Gräshopporna har långa kraftiga bakben som de kan använda till meterlånga hopp. De är mestadels växtätare och dagaktiva. På bakbenen har de ett räfflat organ som de genom att gnida med vingarna åstadkommer ett starkt högfrekvent läte som hjälper dem finna en partner. Gräshopporna harofullständig förvandling, det vill säga ur ägget kläcks en larv, kallad nymf, som liknar de vuxna insekterna med undantag för att den är mindre och saknar vingar. Något puppstadium finns alltså inte. Gräshopporna har det speciella könskromosomsystemet XX-X0, vilket innebär att honor har två X-kromosomer medan hannar, liksom hos till exempel människan, bara har en X-kromosom, men till skillnad från människohannar saknar de Y-kromosom.

Gräshopporna kan ofta höras på soliga ängar och åkrar på högsommaren och bidrar starkt till vad vi kallar högsommarstämning. Vi talar då ofta om att "syrsorna spelar", men så är det inte. Vad vi hör är vanligen gräshoppor och vårtbitare. Den ena svenska arten av syrsor, hussyrsan, håller till inomhus och på soptippar. Den andra arten, mullvadssyrsan, finns bara i södra Sverige. I Afrika och Nordamerikafinns storväxta arter som har en cyklisk livsrytm beroende av vädret, så att de vid gynnsamma förhållanden kan föröka sig explosionsartat och dra över landet i stora svärmar, som kaläter marken under sig, till exempel vandringsgräshoppor.

Vanligast i Sverige är grön ängsgräshoppa, Omocestus viridulus, som på ryggen är grön till färgen, ibland närmare brun, och på undersidan gulgrön. Gräshoppor förväxlas ofta med syrsor och vårtbitare, och i Sydeuropa cikador, som alla är mer nattaktiva. Vårtbitare är dessutom rovinsekter.

                                                                                            *****

                                                                                  *****

                                                                                            *****

Förstora 

Mindre tåtelsmygare

Mindre tåtelsmygare, Thymelicus lineola, är en fjärilsart i familjen tjockhuvuden. Vingspannet varierar mellan 22 och 27 millimeter på olika individer.

Ovansidan är gulbrun med mörkbruna kanter. Vingribborna är ofta brunsvarta, speciellt på bakvingen. Honan är något ljusare än hanen. Undersidan är grågul hos båda könen.Larven är ljusgrön med ljusare längsgående linjer och ljusbrunt huvud. Den blir upp till 25 millimeter lång. Den fullvuxna fjärilen kan vara svår att skilja från större tåtelsmygare. Undersidan av antennklubban är dock svart hos mindre tåtelsmygare och gulbrun hos större tåtelsmygare. Antennklubban är den grövre, yttersta delen av antennen.

Mindre tåtelsmygares värdväxter, de växter larverna äter av och lever på, är olika gräs, till exempel bergrör, timotej och kvickrot.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, är i juli-augusti.

                                                                                       *****

                                                                                      ******

                                                                                       *****

Förstora 

Kungsljus

Kungsljus (Verbascum thapsus) är en art i familjen flenörtsväxter som förekommer i stora delar avEurasien. I Norden finns den ända upp till Ångermanland i Sverige, Trondheim i Norge och i sydligasteFinland. Arten växer på torra platser, till exempel steniga backar, grusbankar, berghällar och öppna gläntor i skogar.

Kungsljus är en stor, tvåårig ört, som blir upp till 1,5 m hög, med rak, hård stjälk, som avslutas med en lång smal blomspira. Växten blommar andra året. Hela örtståndet är täckt av ett ljust, grågult ludd som skyddar det mot uttorkning och skador från solstrålning. Detta ludd består av färglösa, mycket fina, men utspärrat greniga hår, varigenom växtens yta ser ut att vara överspunnen av en spindelvävslik beklädnad. Enstaka större grenhår, som kan ses med en vanlig lupp, höjer sig över det övriga luddet, och skyddar växten mot betning eftersom dessa ytterst fina men styva grenar skadar betesdjurens mun. Blomkronan är svagt olikbladig (zygomorf). I ståndarkransen är zygomorfismen tydligare. Kungsljusets blommor är protogyna, det vill säga pistillens märke är färdigt och moget innan ståndarknapparna öppnat sig. Blommorna är svagt välluktande.

Namnet kungsljus lär komma av att man förr i tiden doppade vinterståndarna av kungsljus i tjära och använde det som en fackla. SläktnamnetVerbascum förekommer som växtnamn redan hos Plinius men är av osäker härledning.

                                                                                     *****

Förstora  

Huggorm

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar avpalearktis.

Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning avenzymer och har två funktioner; att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel. På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige på grund av huggormsbett – att jämföra med att det dör i snitt en person av getingstick varje år . Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av alla huggormsbett tros vara "torra bett" där ormen endast bitit utan att spruta in något gift. I dessa fall uteblir också symptomen av giftet.

Hälsoeffekter hos människan

Det vanligaste är framför allt uttalad lokal vävnadsreaktion. Allvarligare reaktioner innefattar påverkan på mag-tarmkanalen, andningsorganen och centrala nervsystemet. Blodet och kärlen påverkas och kan leda till koagulationsrubbningar. Det allvarligaste är anafylaktiska reaktioner, det vill säga allergiska chockreaktioner. Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.

                                                                                      *****

                                                                                       ******

                                                                                       *****

Förstora  

Forsärla

Forsärla (Motacilla cinerea) är en fågel i familjen ärlor och piplärkor.

Den är slank och 17-20 cm lång. Ovansidan är blågrå, vid gumpen gröngul. Undersidan är på sommaren lysande gul, på vintern gulaktig-brunaktig. Den häckande vuxne hanen har svart strupe. Andra fjäderdräkter saknar den svarta strupen, och det gula kan vara uppblandat med vitt utom i området under stjärten. Den har liksom andra ärlor en karakteristisk lång, vippande stjärt. Stjärten är svart med gul undersida och har vita ytterfjädrar. Forsärlan är den av Europas ärlor som har längst stjärt och den vippar ofta med denna. Benen är långa. Flykten är jämn och vågformig.

Lätet är en skarpare variant av sädesärlans, ett hårt, metalliskt "tsitsitt" eller "tsetsetse".

Till Sverige har den invandrat under 1900-talet och var fram till 2000-talet vanligast i den västra delen av landet. Numer finns arten jämnt spridd upp till Västerbotten. Det svenska beståndet flyttar i september-oktober till västra och sydvästra Europa och de återvänder i mars-april.

                                                                                    *****

                                                                           *****

                                                                                     *****

Förstora