Blåmes

Blåmes (Parus caeruleus eller Cyanistes caeruleus) är en fågelart inom ordningen tättingar i familjen mesfåglar (Paridae). Den lilla fågeln är med sin blågula fjäderdräkt rätt enkel att känna igen och mycket vanlig i stora delar av Europa. Blåmesens habitat är löv- och blandskog med hög andel ekar, men den återfinns också ofta i parker och trädgårdar. Utöver Europa förekommer den i några angränsande delar av Asien. Populationen i Nordafrika och på Kanarieöarna har tidigare kategoriserats som enunderart till arten blåmes, men kategoriseras idag oftast som den egna arten koboltmes (Parus teneriffae).

Blåmesen föredrar animalisk föda, framför allt insekter och spindlar. Utanför häckningsperioden ökar betydelsen av frön och annan vegetabilisk föda. Blåmesen är påfallande skicklig i sitt sökande efter föda. Den kan klamra sig fast vid de yttersta grenarna på träd och även hänga upp och ner när den söker föda. Blåmesar häckar oftast i trädhål, men även fågelholkaranvänds ofta. Huvudkonkurrent om häckningshål och vid födosök är den betydligt större talgoxen

Blåmesen är en liten mes med ett runt huvud som liksom sitter nedtryckt på kroppen så att den ger ett halslöst intryck. Den är mellan 10,5 och 12 cm lång, har ettvingspann på 18 till 20 cm och väger cirka 11 gram. Den är betydligt mindre än talgoxen. De ljusblå delarna av fjäderdräkten på huvudet och ovansidan förekommer inte hos någon annan tätting i Mellaneuropa vilket gör den rätt enkel att artbestämma. Dess bröst, buk och undergump är ljusgul. Den har en mörkblå ögonmask och hjässan är blå. Fjädrarna i hjässområdet kan resas till en låg, trubbig tofs. Den har en mörkblå krage som sträcker sig runt hela huvudet. Den mörkt hornbruna näbben är jämfört med de besläktade arternas kort och hög. Regnbågshinnan är brun, fötterna är mörkt blågrå och klorna grå. Den adulta fågeln har vita kinder och vitt ovanför ögonmasken medanjuvenilen, på dessa ställen, är färgad i ljusgult.

 Mellan inledningen och drillen inskjuts ibland en mellandel, som består av små men mycket variabla element. Ibland uppradas dessa strofer, som består av två eller tre fraser, omedelbart på varandra. Den avslutande ljudraden förkortas då ofta.

En hane förfogar över tre till åtta olika sådana stroftyper. Även honor framför ibland revirsång, möjligen då de invecklas i territoriella konflikter. Den typiska drillen vid slutet av strofen förekommer mer sällan hos fåglarna i Medelhavsområdet. Detta hänger uppenbarligen samman med att det där i motsats till i Nord- och Mellaneuropa inte finns någon så stark konkurrenssituation med talgoxen. Hos de nordligare blåmesarna tycks drillen behövas för att avgränsa sången från talgoxens, då det har kunnat visas experimentellt att talgoxar reagerar lika starkt på blåmessång utan drillar som på den egna artens sång

                                                                                  ******************

                                                                            *******************

                                                                                *****************

                                                                      *************************

Pilfink

Pilfink (Passer montanus) är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar, liksom gråsparven som den är ganska lik och ibland förväxlas med. Pilfinken har kastanjefärgad hjässa och nacke, och en svart fläck på den vita kinden. Könen är lika ifjäderdräkt, och juveniler är en blekare version av de adulta. Den häckar över merparten av Europa och Sibirien och harintroducerats till flera områden i Asien, till Australien och Amerika. Flera underarter är erkända, men fågelns utseende varierar inte mycket över dess stora utbredningsområde.

Pilfinken bygger ett slarvigt bo i en naturlig hålighet, ett hål i en byggnad, i buskage, i fågelbon som övergivits av andra arter eller i bomaterialet i reden av större fåglar som exempelvis stork. En genomsnittlig kull består av fem eller sex ägg som kläcks efter mindre än två veckor. Pilfinken livnär sig mestadels på frön, men äter även ryggradslösa djur, särskilt underhäckningssäsongen. Liksom andra små fåglar drabbas den av infektioner av parasiter och sjukdomar, och predation frånrovfåglar. Dess genomsnittliga livslängd är omkring två år.

Pilfinken är 12,5–14 cm lång, med ett vingspann på omkring 21 cm och en vikt på 24 g, vilket gör den ungefär 10% mindre än gråsparven. Den har en helt kastanjefärgade hjässa och nacke, och en svart fläck på den vita kinden. På ovansidan är pilfinken fläckig i rödbrunt, svart, gulbrunt och grått. När vingen är ihopslagen bildar de mellersta vingtäckarnas spetsar ett vitt så kallat vingband. Hakan, strupen och området mellan näbben och strupen är svarta. Näbben är konisk och ganska grov. Övernäbben har en liten inskärning bakom spetsen och invikta kanter. Munvikarna har tydliga borsthår. Benen är blekt bruna, och näbben är blågrå på sommaren och blir nästan svart på vintern.

Hybrider av hankön mellan gråsparv och pilfink tenderar att likna pilfink medan honor har större likheter med gråsparv

                                                                       *******************

                                                                     ***********************

Förstora 

Det lilla huset

Förstora 

Liten söt svamp

                                                                        ************************

Förstora 

                                                                          ***********************

Fotograferad med mobil

Åkervädd,

Åkervädd, Knautia arvensis (L) Duby, är en lilafärgad blomma i familjen väddväxter.

Åkervädd har en relativt stor och platt blomkorg. Blomkronan är också ganska stor särskilt på de yttersta blommorna i blomkorgen. På detta sätt uppkommer en motsats mellan mittblommor och kantblommor. De senares krona är olikbladig genom att brämet är starkast utvecklat mot korgens Det inre blomfodret har hos denna art ett ganska stort antal strålar.

Åkerväddar har större utbredning och är vanligare än ängsväddar och växer ofta i stor mängd på till exempel torrängar, åkerrenar och vägkanter. Dess underjordiska del är längre än hos ängsväddar för den omfattar förutom vertikaljordstammen även den kvarlevande lodräta pålroten. Örtståndet blir mer än meterhögt, och i full blomning (högsommaren) bidrar denna art i hög grad till ängsbackarnas brokiga fägring, men dess förekomst visar att marken är mager och dålig.

Åkerväddens blommor är proterandriska (ståndarna mognar före pistillen). Dess korgar besöks mycket talrikt av många slags insekter

De späda rosettbladen på våren är ätliga, och kan tillagas ungefär som kål

                                                    **********************************

                                                         *************************************

Vita Åkervädd är mer sällsynta än lila blomma 

Förstora  

                                                                   ************************