Svalört

Svalört (Ranunculus ficaria) är en art i familjen ranunkelväxter och förekommer naturligt från Europa till västra Asien och nordvästra Afrika.

Det är en flerårig ört som blommar i april-maj. Den har bara tre foderblad och vid stjälkens bas finns knölformade rötter, vilka används vid fortplantningen. Den växer i lundar och parker, i fuktig, näringsrik mark. Bladen är hjärtformiga, kala och med en naggad kant. Den sprider sig gärna i stora bestånd.

Precis som många andra arter i ranunkelsläktet (Ranunculus) innehåller svalörten det svaga koncentrationer av det giftiga ämnet Protoanemonin. Giftet neutraliseras genom uppkokning och torkning varefter bladen är ätliga. Förr i tiden samlade man in dem och använde knölarna mot fikonvårtor på nötkreatur. Detta sades också vara verksamt mot hemorrojder. Den färska växten användes också i viss mån som sallad.

Vid början av 1800-talet var dess svenska namn Kålranunkel, men kallades även Kerskål, Smörblommor, och Möja

                                                   ****************************

Förstora  

Nunneört

Nunneörtsläktet (Corydalis) är ett släkte som ingår i familjen vallmoväxter. Släktet har cirka 400 arter i Nordamerika ochEurasien. En art förekommer i östra Afrika.
Till släktet hörande arter är tidigare vårväxter. De har en underjordisk stam (knölstam eller rotstock). Blommorna är oftast violetta. Till Sveriges flora hör fem arter, bland vilka smånunneört (C. intermedia) är ganska allmän i lunder (mest i östra Sverige). Sibirisk nunneört (C. nobilis) med gula blommor, odlas ofta i trädgårdar och är vid flera ställen förvildad.[

                                                          ****************************

Förstora 

Luktviol

Luktviol (Viola odorata) är en art i familjen violväxt som är ursprunglig i Europa, Medelhavsområdet och på Azorerna och Madeira. I Sverige anses den vara inhemsk på Öland och på ett par ställen i Skåne, men den har förvildats och förekommer i naturen i hela södra och mellersta Sverige. De vildväxande luktviolerna har mindre blommor och blad och svagare lukt än de odlade.
Luktviolen innehåller en speciell sorts proteiner som kallas cyklotider som den använder som försvar mot angripande mikroorganismer som t.ex. larver och insekter
Luktviolen blir omkring 8 centimeter hög och sprider sig, förutom med frön, med rotslående utlöpare. Bladen är mörkgröna och njurformade med spets. Växten har sina lila, mer sällan vita, rosa eller gula blommor på långa skaft direkt från bladrosetten, så kallade enblommiga stänglar, ej bladig stjälk. En del blommor är dock kleistogama och mycket kortskaftade. Dessa utmärker sig genom att deras korta skaft kröker sig med fruktanlaget mot jorden, och deras frukt, som vanligen är violett, mognar invid marken, dold under rosettbladen i de täta bestånden eller till och med delvis nedgrävd i växtplatsens lösa eller något fuktiga mylla. De växter, som på detta sätt har två slags frukter, det ena slaget uppe i luften, det andra mer eller mindre nedsänkt i marken, kallas amfikarpa. Hos luktviolen är dock amfikarpien inte fullt tydlig, eftersom även de långskaftade blommornas frukter slutligen sänker sig till marken, där de långsamt öppnar sig och avlämnar sina frön. Fröna förs bort av myror, för vilka det tjocka, vitglänsande fröskaftet som innehåller en fet olja, fungerar som lockmedel.

                                                                 **************************

Förstora 

Julros

Julrossläktet (Helleborus) är ett släkte perenna, blommande växter i familjen ranunkelväxter.
Det finns 21 arter inom julrossläktet. De odlas ofta i trädgårdar, framför allt för att de blommar under vinter och tidig vår. Plantorna är mycket köldtåliga och flera arter är städsegröna. De har även använts som medicinalväxter.
Blommorna har fem kronblad och hos vissa arter liknar de rosor. Trots detta och deras svenska namn så hör de inte tillrosväxterna utan till ranunkelväxternas familj
Det finns flera myter kring julrosorna. Inom häxkonsten ansågs de ha förmåga att frambesvärja demoner. Julrosen (Helleborus niger) sägs ha fått sitt namn eftersom den första gången växte i snön där tårar från en ung flicka hade fallit. Hon grät för att hon inte hade någon gåva till Jesusbarnet i Betlehem. I grekisk mytologi använde Melampos från Pylos julrosor för att rädda kungArgos döttrar. Dionysos hade gjort dem galna så att de sprang nakna genom staden och skrek och grät.
Hela växten hos julros innehåller gifter som har effekt på hjärtat. Gifterna är stabila och försvinner inte vid torkning. Bladen kan ge dermatit liksom de hos andra smörblommeväxter.

Förstora 

Grönsångare

Grönsångare (Phylloscopus sibilatrix) är en fågel som tillhör familjen Phylloscopidae och som tidigare placerades i familjensångare.
Grönsångaren är ungefär 11 till 13 centimeter lång, har ett vingspann på 19 till 24 centimeter och väger ungefär 8 till 13 gram. Ovansidan är grön och bröstet gulvitt. Den har vit buk, gul strupe och gult ögonbrynsstreck. Honor och hanar har samma färger. Visuellt kan man skilja den från gransångaren och lövsångaren på dess klarare färger, långa vingar och kortare men bredare stjärt. Men framförallt skiljs den ifrån dessa två på sin arttypiska sång.
Den har två sångtyper, en ljus metallisk drill i ökande tempo pit-pit-pitpitpitpt-t-t-ttt som varar 2-3 sekunder och som brukar beskrivas som ett litet mynt som roterar på en marmorskiva, och en serie av 3 till 5 sjunkande pipande mörkare toner piyy-piyy-piyy. Locklätet liknar den andra sångtypen, men är kortare och inte upprepat: "piy".
I Sverige förekommer den mest i söder där den lokalt är ganska allmän, men även längre norrut utefter kusten. Antalet varierar troligen mycket mellan olika år. Den anländer i april-maj och flyttar i juli-augusti.
lever i ljus lövskog och blandskog, ofta bokskogar, och parkanläggningar. Den blir könsmogen efter ett år. Den huvudsakliga häckningstiden är maj till juli. Boet är bakugnsformat och byggs av strån och gräs och göms väl i busksnår på marken. Honan lägger sex till sju ägg. Hon ruvar på äggen i 12 till 14 dagar. Ungfåglarna stannar i boet i 12 till 13 dagar. Det europeiska beståndet av grönsångare uppskattas till omkring 7 miljoner häckande par. Grönsångaren livnär sig på spindlar, blötdjur, bär, insekteroch deras larver.

                                                           ***************************

                                                                       ********************

                                                                     **************************

Förstora