Sommarbilder

Fler bilder på  vigg5.se 

Blåeld

Blåeld (Echium vulgare) är växtart i familjen strävbladiga växter (Boraginaceae). Den är den enda i Sverige vilt förekommande arten ur släktet snokörter även om blå snokört (Echium plataginuem) sällsynt kan uppträda tillfälligt kring trädgårdar där den odlas som prydnadsväxt.

Fler bilder på  vigg5.se 

Gulvingad fältmätare

Gulvingad fältmätare (Camptogramma bilineata) är en fjärilsart som först beskrevs av Carl von Linné 1758. Gulvingad fältmätare ingår i släktet Camptogramma, och familjen mätare. Arten är reproducerande i Sverige.

De största svenska arterna dagfjärilsmätare och björkmätare har ett vingspann på upp till 55 mm.

Drygt 320 arter förekommer i Sverige. Av dessa hör ett fåtal till Oenochrominae, bland annat ullgumpsmätare. Talrikare är släktena Larentiinae och Geometrinae. Fältmätarna omfattar omkring 90 svenska arter, och räknades tidigare som ett släkte, men är numera uppdelade på ett 30-tal arter. Malmätare omfattar 58 svenska arter, av vilka 52 hör till släktet Eupitheca.

Mätarnas larver är smala, utan behåring och har endast två bukfötter. Larvernas speciella krypstil, att sträcka fram kroppen, böja den uppåt i en båge och flytta bakbenen fram mot bröstfötterna, har gett fjärilarna dess namn, då de ser ut att mäta sig fram. Många arter sträcker stelt ut sig från sin värdväxt då de hotas för att likna en kvist.

Se fler bilder på  vigg5.se

Huggorm

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar av palearktis.

Merparten huggormar är runt 60 cm långa. Huggormshanen blir oftast inte längre än 65 cm lång och honan ca 10 cm längre. Enstaka exemplar om cirka 100 centimeter är kända. Huggormens pupill är svart och vertikal, likt kattens, till skillnad från snokens runda. Området runt pupillen varierar från rödfärgad till bärnstensliknande.

Huggormen har oftast relativt ljus grundfärg, ofta ljusbrun, med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Det finns också helsvarta, melanistiska individer. Ärftligheten är inte helt klarlagd, men fler hanar än honor är helsvarta eller har andra färgvarianter som ljusare grundfärg eller silvergrå till ljust gråblå. Det finns även normalfärgade former som saknar sicksackbandet. Nästan alla huggormar föds "normalfärgade", men en del blir mörkare med åren.

Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Dödligheten efter ett ormbett är 1 till 2 promille, vilket innebär att ungefär 1 person dör vart 10:e år. Som jämförelse dör 2 till 3 personer varje år av bi- och getingstick. Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.

Motgiftsbehandling (serum, antitoxin) kan vara aktuellt vid allmänsymtom (se ovan) eller lokalutbredning (lokal vävnadsreaktion) mer än 10 cm.

Huggormen  är fridlyst 

Fler bilder på  vigg5.se 

Se Video  Huggorm 2  https://youtu.be/FonwXFHUy0M

Se video 

Skärfläcka och Kyckling

Skärfläcka (Recurvirostra avosetta) är en fågel i familjen skärfläckor inom ordningen vadarfåglar.

Skärfläckan är omisskännlig med sin svartvitbrokiga dräkt. Fjäderdräkten på de adulta fåglarna är mestadels vit, med svart i nacken, på huvudets övre halva, på ryggen och i ett band på vingen. Könen är lika. De unga fåglarna har en gråare fjäderdräkt. Benen är långa och något blåaktiga. Skärfläckan har simhud mellan tårna. Den är ungefär 43 cm lång och har ett vingspann på 77–80 cm. Karaktäristisk är också den långa och tydligt uppåtböjda näbben.

Lätet utgörs av ett oroligt upprepande plytt-plytt-plytt.

Skärfläckorna går samfällt till attack mot måsar och kråkor om dessa kommer för nära deras bon. För det mesta lyckas skärfläckorna jaga bort dem, men ibland kan en mås eller kråka få tag i en unge eller ett ägg. En annan taktik som skärfläckan använder för att skydda sitt bo är att uppträda som om den har brutit vingen och på detta sätt dra rovdjurets uppmärksamhet bort från boet. Till skillnad från de flesta andra vadarfåglar simmar skärfläckan ofta och bra.

Med den uppåtböjda näbben sveper de fram och tillbaka längs vattenytan och plockar på detta sätt ut kräftdjur, fiskrom och alger som de äter. Ibland kan de också ta en orm.

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora