Rhododendron

Rododendronsläktet (Rhododendron) är ett släkte i familjen ljungväxter, med bland annat omtyckta blommande trädgårdsväxter.
Flera av arterna i släktet är städsegröna. Under försommaren växer nya blad ut. Rhododendron finns som buske och trädliknande växt. De är vanligen långsamt växande men blir efter några årtionden mycket stora.
I vilt tillstånd finns de i Himalaya, Burma, Kaukasus och Tibet. De gillar kyla men har svårt att tåla torka. I Sverige finns två vilda arter, lapsk alpros (R. lapponicum) och skvattram (R. tomentosum).
Som trädgårdsväxt finns den i otaliga varianter, enligt en källa 1300 stycken, förmodligen fler. Arterna skiljer sig åt vad gäller storlek, blomfärg, och blomningstid, men de blommar samtliga under tidig försommar.
Rododendronsläktet är så kallade surjordsväxter, pH-värdet i jorden bör vara 4,5 och den föredrar att växa i sluttningar med lätt vandrande skugga.

                                                              ************************

Förstora 

Svalört

Svalört (Ranunculus ficaria) är en art i familjen ranunkelväxter och förekommer naturligt från Europa till västra Asien och nordvästra Afrika.

Det är en flerårig ört som blommar i april-maj. Den har bara tre foderblad och vid stjälkens bas finns knölformade rötter, vilka används vid fortplantningen. Den växer i lundar och parker, i fuktig, näringsrik mark. Bladen är hjärtformiga, kala och med en naggad kant. Den sprider sig gärna i stora bestånd.

Precis som många andra arter i ranunkelsläktet (Ranunculus) innehåller svalörten det svaga koncentrationer av det giftiga ämnet Protoanemonin. Giftet neutraliseras genom uppkokning och torkning varefter bladen är ätliga. Förr i tiden samlade man in dem och använde knölarna mot fikonvårtor på nötkreatur. Detta sades också vara verksamt mot hemorrojder. Den färska växten användes också i viss mån som sallad.

Vid början av 1800-talet var dess svenska namn Kålranunkel, men kallades även Kerskål, Smörblommor, och Möja

                                                   ****************************

Förstora  

Nunneört

Nunneörtsläktet (Corydalis) är ett släkte som ingår i familjen vallmoväxter. Släktet har cirka 400 arter i Nordamerika ochEurasien. En art förekommer i östra Afrika.
Till släktet hörande arter är tidigare vårväxter. De har en underjordisk stam (knölstam eller rotstock). Blommorna är oftast violetta. Till Sveriges flora hör fem arter, bland vilka smånunneört (C. intermedia) är ganska allmän i lunder (mest i östra Sverige). Sibirisk nunneört (C. nobilis) med gula blommor, odlas ofta i trädgårdar och är vid flera ställen förvildad.[

                                                          ****************************

Förstora 

Luktviol

Luktviol (Viola odorata) är en art i familjen violväxt som är ursprunglig i Europa, Medelhavsområdet och på Azorerna och Madeira. I Sverige anses den vara inhemsk på Öland och på ett par ställen i Skåne, men den har förvildats och förekommer i naturen i hela södra och mellersta Sverige. De vildväxande luktviolerna har mindre blommor och blad och svagare lukt än de odlade.
Luktviolen innehåller en speciell sorts proteiner som kallas cyklotider som den använder som försvar mot angripande mikroorganismer som t.ex. larver och insekter
Luktviolen blir omkring 8 centimeter hög och sprider sig, förutom med frön, med rotslående utlöpare. Bladen är mörkgröna och njurformade med spets. Växten har sina lila, mer sällan vita, rosa eller gula blommor på långa skaft direkt från bladrosetten, så kallade enblommiga stänglar, ej bladig stjälk. En del blommor är dock kleistogama och mycket kortskaftade. Dessa utmärker sig genom att deras korta skaft kröker sig med fruktanlaget mot jorden, och deras frukt, som vanligen är violett, mognar invid marken, dold under rosettbladen i de täta bestånden eller till och med delvis nedgrävd i växtplatsens lösa eller något fuktiga mylla. De växter, som på detta sätt har två slags frukter, det ena slaget uppe i luften, det andra mer eller mindre nedsänkt i marken, kallas amfikarpa. Hos luktviolen är dock amfikarpien inte fullt tydlig, eftersom även de långskaftade blommornas frukter slutligen sänker sig till marken, där de långsamt öppnar sig och avlämnar sina frön. Fröna förs bort av myror, för vilka det tjocka, vitglänsande fröskaftet som innehåller en fet olja, fungerar som lockmedel.

                                                                 **************************

Förstora