Vild Utter

Utter (Lutra lutra), ett eurasiskt rovdjur tillhörande familjen mårddjur. Namnet kan även avse andra arter i underfamiljenLutrinae, som finns spridd över hela världen. Uttern är Smålands landskapsdjur.

Uttern är ett smidigt, långsmalt djur med korta ben, brett huvud och lång, muskulös svans. Den har en längd på 50-100 centimeter, svanslängd på 28-55 centimeter och vikt på 3-11 kilogram. Hannar blir tyngre än honor. Den är starkt anpassad för ett liv i vatten, med simhudsförsedda tassar och näsborrar och öronöppningar som kan tillslutas vid dykning. Pälsen är ljusbrun med en nästan vit haklapp. Denna kan dock vara svår att se när pälsen är våt.

Antalet uttrar i Sverige uppskattas idag till mellan 1 500 och 2 000. De flesta djuren finns kring norrlandsälvarna, och blott ett fåtal i de södra delarna av landet. I samband med att halterna av polyklorerade bifenyler minskar i den svenska miljön tycks nu bestånden i framför allt norra Sverige återhämta sig

Uttern är huvudsakligen nattaktiv, men kan även vara i rörelse under dagen i ostörda områden. Den är en skicklig simmare och kan dyka upptill 5 minuter. Vanligtvis är den dock inte under vatten mer än 30 sekunder. På land rör sig uttern skuttande.

Uttern är revirhävdande. Hanens revir kan omfatta upp till 20 kilometer längs en flod eller strand. Honornas revir är mindre, och ligger vanligtvis inom en hanes revir. Reviret markeras genom att uttern på upphöjda föremål i terrängen avsätter spillning, bemängd med sekret från analkörtlarna. Detta har en karakteristisk, tranliknande, lukt. På vintern slår uttern gärna kana i snön. Detta har tidigare tolkats som lek, men man misstänker att även detta kan vara en form av doftmarkering. På sommaren doftmarkerar den i stället genom att gnida bakkroppen mot marken.

Brunsten inträffar i Sverige främst under februari-april men i varmare regioner har honan flera brunsttider. Efter ca 60 dagars dräktighet föder honan 1 till 6 (vanligen 2-3) ungar. De blir simfärdiga vid 2 månaders ålder och avvanda vid omkring 3 månader. De stannar hos honan 6-14 månader. Efter 2-3 år är ungarna könsmogna. Uttern kan bli upp till 22 år gammal. Flertalet dör dock betydligt tidigare. De flesta uttrarna dör som ungdjur och för en hona är det oftast bara två ungar som når vuxenålder.

Den trivs i långsamrinnande, eutrofa floder med låg vattennivå, god födotillgång och med tät växtlighet längs strandlinjen, längs havsstränder och i sjöar och dammar. Uttern håller sig vanligtvis nära sitt vattenområde. Tidvis, till exempel när den skall flytta från ett flodsystem till ett annat, kan den färdas långa sträckor över land. Den inrättar sin lya i håligheter i strandkanten, gärna med ingången under vatten. Den kan själv gräva ut ett bo, men detta är ovanligt. De populationer som lever vid saltvatten behöver god tillgång till sötvatten för att hålla pälsen ren.

                                                                         *********************

                                                                **************************

                                                             ************************

                                                           ****************************

Unge 

                                                             ******************************

Unge 

Förstora 

                                                                       ************************

Stenknäck

Stenknäck (Coccothraustes coccothraustes) är en stor fink med mycket kraftig näbb.

Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är svarta, den förra i spetsen, de senare i infanet försedda med en vit fläck. I flykten syns tydligt ett vitt vingband, även på undersidan. Honan har mer dämpade färger än hannen, i övrigt är könen lika. Kroppslängden är 18-19 centimeter och vikten cirka 50-60 gram.

Lätet är ett explosivt knäppande zick samt ett koltrastlikt dämpat srri. Sången, som hörs mest på våren, är lågmäld och består av zickanden varierat med knirranden och knarranden i gulsparvsliknande ramsor.

I Sverige förekommer den mest i södra och mellersta delen och tidigare även där sparsamt, men har på senare tid ökat i antal och häckar allt längre norrut.

Stenknäcken blir könsmogen efter ett år. Under häckningsperioden förekommer den i löv- och blandskog, parker och fruktträdsodlingar. Boet byggs i en klyka mellan några grenar, vanligen högt upp i ett lövträd, och är konstfärdigt sammanflätat av riskvistar samt invändigt fodrat med fina rötter, ull och hår. Honan lägger 3 till 6 ljusblå ägg. Äggen ruvas i 13 till 14 dagar, huvudsakligen av honan. Båda föräldrarna utfodrar ungfåglarna.

På hösten äter den mycket gärna kärnor av körsbär. Dessutom förtär den kärnor av rönnbär, oxelbär och dylikt samt olika sorters frön.

                                                                  *************************

                                                                      ************************

Förstora 

                                                       *********************************

Svartmes

Svartmes (Periparus ater) är en liten mesfågel.

Den är cirka 11 centimeter lång och väger 8-10 gram. Den har svart huvud med en tydlig vit fläck i nacken, beigevit undersida och kort stjärt. Näbben är svart. Ryggen är blåaktigt svart och vingen har två vita band. Könen är lika. Locklätet är ett tuii eller sii. Sången liknar talgoxens men är snabbare.

Svartmesen föredrar barrskog. Den blir könsmogen efter ett år. Honan bygger ett bo av mossa som fodras med ull och hår och placeras i håligheter i marken, i berg och i trädstammar. Honan lägger sju till elva ägg som är vita med rödaktiga prickar. Äggen ruvas av honan i 14-16 dagar. Ungarna matas sedan av båda föräldrarna i 16-19 dagar. I den norra delen av utbredningsområdet brukar en häckning om året ske, medan två häckningar är vanligt längre söderut. Svartmesen befinner sig ofta högt uppe i träd, där den äter frön, insekter och spindlar.

                                                 *************************************

                                             **********************************

                                                               ******************************

Förstora                                        ********************************

Soluppgång på Lisas udde

Lisa satt på på denna udde och väntade på soluppgången 

                                                 **********************************

Skata

Skata (Pica pica) är en kråkfågel inom släktet skator. Den förekommer i stora delar av Eurasien och norra Afrika. I Europa är skatan vanlig, särskilt i bebodda områden, och med sin karakteristiska svartvita fjäderdräkt och påfallande långa stjärt är den svår att förväxla med andra arter. Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturföljare, och uppträder både i städer och på landsbygden. Den häckar också i kustområden. Skatan är allätare och ses ofta proviantera på marken. Den äter både animalisk och vegetarisk föda under hela året.

Grundfärgerna hos nominatformen av skata är svart och vit. Skatan och övriga arter i släktet skator skiljer sig från andra kråkfåglar främst genom sin långa och kilformade stjärt. Stjärten är ofta lika lång som den övriga delen av kroppen, i varje fall längre än de korta och breda vingarna. Näbben och fötterna är svartgrå och ganska grova. Buk, kroppssidor och skuldror är vita, och handpennorna är övervägande vita. Den resterande fjäderdräkten är svart med metallglans. Stjärtfjädrarna och ytterfanen på vingpennorna skimrar på nära håll i metalliskt grönt, blått eller purpur beroende på ljusförhållandena. På våren blir färgerna mattare och mindre skimrande och på handpennornas ytterfan försvinner de nästan helt. Fåglarna är som mest skimrande kort efter ruggningen, särskilt de som är några år gamla och speciellt hanarna. En annan skillnad mellan hanar och honor är att hanarna i genomsnitt är något tyngre än honorna (medelvikt 233 g för hanar mot 203 g för honor). Skator är 40–51 cm långa, varav stjärten är 20–30 cm, och har ett vingspann på 48–53 cm.

Ungfåglar har nästan samma färgning som adulta fåglar, de skiljer sig bara i mindre detaljer. Juvenila fåglar har oftast en mer brunsvart ton på huvud och bröst. Stjärten, som är kortare, är utan glans och de yttre skulderfjädrarna är oftast inte helvita, utan något grå. De vita områdena på innerfanen på de yttre handpennorna räcker inte lika långt ut på fjäderspetsen som hos de adulta skatorna. Armpennorna har blå glans endast i det mellersta området. De yttersta armpennorna har nästan alltid en vit fläck, ibland också den andra eller den tredje därpå följande fjädern.

Ettåriga skator påbörjar sin ruggning något tidigare än adulta. De byter då hela fjäderdräkten. I Europa börjar ett- och fleråriga fåglar att rugga i juni, flygga fåglar oftast i juli, senast i slutet av augusti. På marken rör sig skatorna ofta med jämfotahopp men de går också med knyckiga rörelser, ofta med rest stjärt vilket gör att den får ett kaxigt utseende. Skatan rör sig annars mycket i trädens grenverk och i flykten rör den sig flaxigt i rak bana, med inslag av bågformiga svepande partier när den glidflyger. Den är vaksam men orädd, och kan till exempel högljutt varna för katter, rävar eller annan fara.

Den nordvästafrikanska underarten P. p. mauritanica är något mindre, har ett turkosblått fjäderlöst parti bakom ögat och saknar grön glans på stjärten. UnderartenP. p. sericea som ibland kallas koreaskata, har kraftigt blåskimrande vingar

                                                              ********************************

                                                   *************************************

                                                     **********************************

                                                ***************************************

Förstora                                           *********************************

.