Älg (Alces alces )

Älg (Alces alces) är världens största nu levande hjortdjur. Den förekommer i norra Europa, Asien,sydamerika och Nordamerika. Utöver sin storlek känns älgen igen på den hos hanarna stora flertaggadekronan. Den förekommer vanligtvis i löv- och blandskog i tempererat till subarktiskt klimat. Älgen har haft ett mycket större globalt utbredningsområde men jakt och annan mänsklig aktivitet har reducerat populationen genom historien. Den lever av växtdelar, som blad och vattenväxter. Till skillnad från de flesta hjortdjuren så lever älgen till största delen ensam. Älgen är dagaktiv och förflyttar sig stora sträckor. Den är oftast sävlig och rör sig långsamt men kan vid fara förflytta sig mycket snabbt och också uppvisa aggressivitet. Den parar sig om hösten då hanar kämpar om specifika honor.

Älgens storlek varierar beroende på könet, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150–170 cm, en älgtjur mellan 180–210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg. Stora älgtjurar kan väga 600–700 kg och de tyngsta kända älgtjurarna vägde nära 800 kg. En nyfödd kalv väger cirka 15 kg  men redan samma höst vanligen mellan 120–150 kg

Som hos andra hjortdjur (med undantag för renen) är det endast handjuret som bär horn. Hornen börjar som små bastklädda rosenstockar hos älgkalven på hösten det första levnadsåret, som kan urskiljas som små bulor bakom ögonen. Vid 2 års ålder anlägger tjuren ofta enkla spetsar till horn, så kallat "cykelstyre". Vanligen är tjurens horn som störst vid mellan 6-12 års ålder, då benämns tjuren "kapital", varefter de sedan går på retur, då hornen minskar i storlek och taggantal. Älgens horn finns i två typer, stång- eller grenhorn (cervina horn) och skovelhorn (palmata horn). De senare kan spänna över nästan två meter. Älgtjurar med cervina horn är vanligast i södra Sverige, medan skovelhorn är vanligare i norra Sverige.

                                                                               ****

                                                                                           ****

Betande älgtjur 

                                                                                        ****

Älgjakten börjar i dag  den 12/10 

Förstora 

                                                                                       ****

Höstfärger

                                                                                  ******************

                                                                         ***************

                                                                    ***************

                                                                        ******************

   Förstora

                                                                         ***********************

Humle (Humulus lupulus)

Humle (Humulus lupulus) är en art i familjen hampväxter och förekommer naturligt i Europa, Asien,Nordafrika och Nordamerika. Humle förekommer vild eller förvildad i lövlundar och bäckdälder i södra och mellersta Sverige, oftast i närheten av bebyggelse. En mycket stor del av vår svenska population utgörs av honplantor, vilket talar för att den som regel spritt sig från odling. Lokaler där även hanexemplar förekommer kan vara ursprungligt inhemska och bör betraktas som mer skyddsvärda.

Humle är en flerårig, klättrande ört som kan bli 6–7 meter hög och kan växa 20 cm per dygn. Plantan är täckt med krokiga taggar och körtelprickar. Bladen är motsatta, breda och hela till handflikiga med tre flikar. De blir 5–12 cm långa och lika breda med hjärtlik bas och oregelbundet naggad kant.

Humle har odlats och använts i öltillverkning i Sverige sedan 1200-talet. Förr fanns särskilda bestämmelser som reglerade hur mycket humle gårdarna skulle leverera och man anlade därför särskilda humlegårdar, till exempel Humlegården i centrala Stockholm som var kryddgård fram till 1648. IKristoffers landslag från 1442 står att "Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman." Humle introducerades i engelskt öl under 1600-talet och odling av humle startade i Nordamerika 1629.

Vid hembryggning är det intressant att veta mängden bittergivande ämnen för att kunna räkna ut hur mycket humle som skall tillsättas, för att ge den önskade beskan. Beskan ska balansera sötman som malten ger, och beroende på vilken öltyp man avser att brygga så finns det klassiska nivåer på dessa parametrar. De bittergivande ämnena är bland annat alfahumelonsyra, som förkortas alfasyra och anges i procent av humleproducenterna. Alfasyra-värdet varierar något från år till år.

Beroende på ursprung och var humlen odlas, så ger de olika humlesorterna sin typiska karaktär i form av smak och arom. De ser dessutom annorlunda ut. Färgen kan variera från gul-grön till mörkgrön, och kottarna kan vara små, stora, runda eller avlånga. Man styr humlens smakbidrag i ölet genom att tillsätta den vid olika tidpunkter under koket. Koket varar normalt en timme och för beskan tillsätts humle i början. Humle som tillsätts i slutet ger mer arom. Vanligtvis tillsätts humle 2–3 gånger under ett kok, och i vissa öltyper tillsätter man även humle efter koket, och låter humlen vara med under jäsningen. Detta för att få mer kvar av de lättflyktiga aromämnena. Ett typexempel är så kallad "Real Ale", där man serverar ur samma tunna som sekundärjäsningen för kolsyra har skett i, och då finns även humlen med.

Man brukar grovt dela in humlesorterna efter hur mycket alfasyra de normalt ger, och sedan gammalt ger de ädlare humlesorterna mindre beska, medan övriga humlesorter ger mer beska men inte lika angenäm karaktär. Det har forskats mycket på detta område, och intresset är stort att få en ädlare sort att ge mer beska, men hittills har ingen lyckats överträffa de få klassiska humlesorter som står för den finaste beskan. Alfasyravärdet på dessa brukar ligga kring ca 2–6%, medan bitterhumlen ligger på ca 5–8 procent. Det finns även en grupp man brukar kalla högalfasyra-humle, som kan ligga på 8–12 procent, och många av dessa är framodlade i USA.

De finare humlesorterna är dessutom dyrare och av ekonomiska skäl är det inte lämpligt att använda de till både beska och arom, utan man väljer oftast att tillsätta en billigare humle för beskan och sedan ta en finare till arom. Till en viss del styr ändå tradition och trend valet av humle. Vissa länder är mer generösa med humlen än 

                                                                                   **********

                                                                           ***************

                                                                          ***********

Förstora 

Äppeltavla

Var i Söndags och beskådade årets äppeltavla i Kivik 

                                                                                         **********

                                                                    ***************

                                                                                  ************

Och så var det många motorcyklar 

                                                                     ***************

                                                                    *******************************

Vi fikade med Kjell och Eva  Och vårt barnbarn Alfred som sitter i mitten

                                                                       ********************

Alfred sprang och hade roligt  det hade fotografen också 

                                                       ********************************

                                                  ******************************************

Förstora 

                                                         ***********************************

Gräshoppor

Gräshoppor (Caelifera) är en underordning insekter. De tillhör hopprätvingarna.

Gräshopporna har långa kraftiga bakben som de kan använda till meterlånga hopp. De är mestadels växtätare och dagaktiva. På bakbenen har de ett räfflat organ som de genom att gnida med vingarna åstadkommer ett starkt högfrekvent läte som hjälper dem finna en partner. Gräshopporna harofullständig förvandling, det vill säga ur ägget kläcks en larv, kallad nymf, som liknar de vuxna insekterna med undantag för att den är mindre och saknar vingar. Något puppstadium finns alltså inte. Gräshopporna har det speciella könskromosomsystemet XX-X0, vilket innebär att honor har två X-kromosomer medan hannar, liksom hos till exempel människan, bara har en X-kromosom, men till skillnad från människohannar saknar de Y-kromosom.

Gräshopporna kan ofta höras på soliga ängar och åkrar på högsommaren och bidrar starkt till vad vi kallar högsommarstämning. Vi talar då ofta om att "syrsorna spelar", men så är det inte. Vad vi hör är vanligen gräshoppor och vårtbitare. Den ena svenska arten av syrsor, hussyrsan, håller till inomhus och på soptippar. Den andra arten, mullvadssyrsan, finns bara i södra Sverige. I Afrika och Nordamerikafinns storväxta arter som har en cyklisk livsrytm beroende av vädret, så att de vid gynnsamma förhållanden kan föröka sig explosionsartat och dra över landet i stora svärmar, som kaläter marken under sig, till exempel vandringsgräshoppor.

Vanligast i Sverige är grön ängsgräshoppa, Omocestus viridulus, som på ryggen är grön till färgen, ibland närmare brun, och på undersidan gulgrön. Gräshoppor förväxlas ofta med syrsor och vårtbitare, och i Sydeuropa cikador, som alla är mer nattaktiva. Vårtbitare är dessutom rovinsekter.

                                                                                            *****

                                                                                  *****

                                                                                            *****

Förstora